IN ENGLISH VERK BLOGG AKTUELLT BIOGRAFI UTSTÄLLNING BETRAKTELSER KONTAKT LÄNKAR SKIVOR PRESS		TONSÄTTAREN BETRAKTAR VÄRLDEN Betraktelse juni Gamla ting Den gamla TV-apparatens möbeldesign prydde ett modernt hem på 1960-talet. I svart-vita nyanser studerade nyvakna TV-ögon Toshiba-apparaters korniga bild och det fanns endast en kanal. Med ny teknik skickades signalerna ut till folkhemmet och en hel värld kunde deltaga i bildöverförandet av ett modernt fotbolls-VM. Sommaren var varm. Ett klassiskt England blev världsmästare på hemmaplan 1966. Ett fullsatt Wembley såg den gänglige Hurst avgöra finalen med en tveksam fullträff och tyskarna lämnade öriket med sänkta huvuden. Bobby More sträckte upp VM-pokalen i ett brittiskt vinstrus Den portugisiske bollkonstnären Eusebio blev turneringens lirare och under en het sensommar skapades historia. Radions reflekterande tid var över, men vi minns Sven Jerrings berömda citat: "Japaner, Japaner, överallt Japaner". Japan påkallar nu åter igen fotbollsintresset i sitt eget VM. Sverige ställs nu mot ett svensktränat England i sin inledande match. I tidig sommarmorgon ska vi följa skön fotbollskonst, bevakad av den senaste TV-tekniken. Här finns ingen Sven Jerring i flegmatiskt radioreferat. Här finns ingen Putte Kock i svart-vit utsändning. Här duger inte de gamla färg-TV apparaterna. Nu bänkar vi oss framför den gigantiska 32-tumsTV:n - widescreen, med perfekt stereoåtergivning. Eller varför inte en hemmabioreceiver med DolbyDigital på högsta volym och det känns nästan som om vi vore där, på den japanska arenan. Tidens transformation får oss att glömma gamla stilister som Pelé, Puskas och Maradona. Tidens utveckling suddar bort minnet av Nacka Skoglunds klacksparkar, Gunnar Grens teknik och Gunnar Nordahls tunga skott. Tidens universella leverne får oss att glömma vårt eget fotbolls-VM 1958; den närhet som då fanns till evenemangen och vi hade inte en 32-tums widescreen-TV. Den vårdade notskriftens kalligrafi prydde en gammal symfoni i 1800-talets salong. I bläckfyllda konturer beskrev notbilden ljuva melodier och det fanns endast ett original. Med grova pennor plitade upphovsmannen ner sina idéer och en hel musikvärld tog sig an ett annorlunda tonspråk. Seklets varma högromantik beskrev sköna konstnärskap i ett nyfiket Europa. Fullsatta konsertsalonger lyssnade till Frans Liszt när han förverkligade Chopins picture. Upphovsmannen bugade djupt i uppskattande applåder. En virtuos pianist visade på den vackra notskriften och sommaren var het i Paris. Beethovens salonger var förbi och Berlioz hade pekat ut vägen till framtiden. Notskrivarens konjuktur var hög och hantverket aktivt. Kopistens gamla yrke förenas nu i en digital värld. Yrkesmannen famlar sig fram i binära lösningar och picturen standardiseras i raka optiska världar. Här finns inga skönskrivande kalligrafipennor. Här finns inga gulnade notpapper. Här duger inte gammalt yrkeskunnande. Nu sätter vi oss framför den moderna dataskärmen med miljoner färgers upplösning och syntar spelar upp resultatet. Vi mixar, samplar och snart behöver vi inte symfoniorkestern och 1800-talets akustiska rum. Kopistens ensamhet drunknar i alla notprogram, medan musiker tolkar digitala partitur. Tidens utveckling får oss att glömma stora mästares personliga notskrift. Hugo Alfvéns berättande partitur bevaras i förgångna katakomber. Tidens utveckling får oss att glömma bort Bach's finurliga stämföring, Mozart's flyhänta bläck och Mahlers noggranna streck. Tidens tekniska medvetande får oss att glömma vår egen tradition, verklighetens konserter som en gång producerats utan digitala hjälpmedel. Den gamla telefonens kantiga utformning prydde farfars väldiga skrivbord. Med svartfärgad kroppsform och silverfärgad nummerskiva framstod telefonen som en myndighetssymbol och vi hade femsiffriga telefonnummer. Feta telefonsladdar slingrade sig i en stor våning. När vi pratade med omvärlden sprakade det ombonat i telefonlinjen. Ringsignalen var skarp och myndig. Telefonister kopplade rikssamtal och spred kommunikationer runt landet. Arne Thorén rapporterade ofta, via telefon från ett hett U.S.A och Ingemar Johansson tungviktseger spreds från Manhattans telefonnät. "Kobran", telefonen med det nya ansiktet, gjorde entré i svenska hem. Den uppsträckta designen utvecklade telefonens fantasi och vi hittade plötsligt inte nummerskivan. De gamla modellerna gick nu ur tiden. Men vi minns handlaget då vi slog våra vänners telefonnummer, den klassiska signalen, väntan och ett svar. Bells och Lars-Magnus tankar om telefonen är nu ett minne blott. Vart jag än befinner mig regnar det ringsignaler över jorden. Folk läser SMS-meddelande över hela världen. I tidig sommarmorgon ringer väckarklockan i mobiltelefonen. Agendan finns i Nokias minne. Våra nätverk är registrerade i digitala adressböcker och vi glömmer alla telefonnummer. Här finns inga tunga bakelittelefoner med blanka nummerskivor. Här finns inga vackra, uppsträckta "Kobror". Här duger inte televerkets standardiserade knapptelefoner. Nu sitter vi framför våra minimala mobiltelefoner med upplyst display, surfande ut på det världsliga nätet. Det känns nästan som om vi behärskar världen och vi tappar kontakten med vårt inre. Tidens transformation får oss att glömma vår gamla kommunikation. Den gamla telefonisten, som kopplade riksbekanta linjer, har försvunnit som gestalt. Televerket heter i dag Telia och Ericsson sjunker på börsen och ingen vet vem Lars-Magnus var. Tidens universella tänkande får oss att glömma vår egen närhet, verklighetens vanliga kontakt där en mobil display inte existerar. Hammerth