IN ENGLISH VERK BLOGG AKTUELLT BIOGRAFI UTSTÄLLNING BETRAKTELSER KONTAKT LÄNKAR SKIVOR PRESS		TONSÄTTAREN BETRAKTAR VÄRLDEN Betraktelse februari Februari månads betraktelse Alfvén och tiden Hugo Alfvén knackar på Johan Lindegrens dörr. Kontrapunktläraren öppnar dörren med största försiktighet, som om han inte betalat sin senaste skräddarräkning. Där står Alfvén, som den unge violinist han är och tar nu första steget in i kompositionens snåriga landskap. Han har upptäckt en inre tonal tillhörighet och vill nu hitta språket för dess uttryck. Studierna på konservatoriet är koncentrerade till violinspelet. På kvällarna vikarierar han på operan, i orkesterns andra violinstämma. I seklets sista decennium komponerar Hugo sin första symfoni, under en tid då han längtar till måleriet och studier på konstakademien. Hans vackra notskrift visar upp första satsens känslighet. Tonsättaren beskriver minnet av en skärgård, där han hissar segel i nationalromantisk tid. Han vandrar bland nybyggen på Östermalm Han målar ett fundersamt självporträtt Han blir underkänd i kontrapunktstudier Han längtar till Svartnö Han ska snart resa till Berlin I havsbandet sitter komponisten i sitt livs midsommarvaka. Brevid sitter skalden och konstnären. De skålar i ett annat sekel. Snart ska Alfvén resa ut i världen och fördjupa sig i violinspelet, men han längtar hela tiden till symfonin och självporträttet. Hugo sitter på sin brygga. Han ser ett ljus på andra sidan sundet. Symfonins andra sats är färdigställd och Hugo simmar över sundet till sin älskarinna. Han speglar sig i sin nya piktur och avbildar världen. Hugo Alfvén ser sin framtid i Kröyers ljusa motiv. I beundran av konstnärens färgkombination häpnar han över kvinnans skönhet. Han längtar efter måleriets direkta uttryck, där han står i Uppsalarapsodiens folkloristiska tonbildning. Tonsättaren letar efter språket som kan få hans föreställningar att klinga. Han lämnar nu studierna på konservatoriet och reser till Italien. Alfvén tänker den nya symfonins tankar. Komponisten instrumenterar inre klangbilder och verkställer notpennans beskrivning. Den rika orkestreringen illustrerar den tydliga uppfattningen. I ett hav av egensinnig gestik utvecklar han sin egen tillhörighet. Plötsligt står hon där framför honom; hon från tavlan, hon som Sören Kröyer beskrivit så kärleksfullt. I skuggan av Capri´s klippor promenerar hon in i Hugos liv och tonsättaren skriver in henne i symfoniska bilder. Han vandrar i Dresden med stor hemlängtan Han beundrar Sören Kröyers ljusa porträtt Han avslutar djupt koncentrerade violinstudier Han längtar till Skagen Han ska snart resa hem Hugo sitter på bryggan i den svenska skärgården. Han ser det signalerande ljuset över vattnet. Den tredje symfonin är komponerad och Hugo simmar till älskarinnan på andra sidan sundet. I väntans midsommarvaka sitter komponisten i havsbandet. Han skålar, i ett annat sekel, med tidens stora poet och en maktfullkomlig konstnär. Alfvén sitter där och avbildar världen med sin stiliserade piktur. Hugo Alfvén dirigerar Dalarapsodien i landets större orkestrar. Hans internationella rykte sprids och han funderar på hur eftervärlden ska se på hans gärning. Hugo tänker på Johan Lindegren, hans gamla kontrapunktlärare. Minnet av de stränga stämföringsstudierna lyser i kompositioners färdighet. Med stark slagteknik leder han orkestrar genom sitt musikaliska livsverk. En gammal tonsättare återupprättar sitt liv och den femte symfonin spela ideligen i hans huvud. Han dirigerar egensinniga tolkningar och beskriver sin orkestrala värld. I det nya seklets mitt står Alfvén på toppen av sin karriär. Han reviderar sitt djupa jag och blir aldrig nöjd med symfonins klangkropp. Notskriften berättar om en tydlig utveckling; från Lindegrens kontrapunktstudier till den egna fugans förträfflighet. Han vandrar på Wiens gator Han tänker på världskrigen Han dirigerar sångarfärder Han tänker på Karin Han gör snart sin sista resa En gammal man sitter i en annan midsommarvaka. Havsbandet påminner honom om Heidenstams lyrik och Carl Larssons svenska porträtt; där de en gång satt och skålade i ett annat sekel. Han minns det signalerande ljuset som lockade honom över vattnet. Han minns den andra och den fjärde symfonin och han simmar återigen till älskarinnan på andra sidan sundet. Kompositören speglar sig i en stiliserad piktur och världen målar ett gammalt tonsättarporträtt. Hammerth