IN ENGLISH VERK BLOGG AKTUELLT BIOGRAFI UTSTÄLLNING BETRAKTELSER KONTAKT LÄNKAR SKIVOR PRESS		TONSÄTTAREN BETRAKTAR VÄRLDEN Betraktelse januari Januari månads musikbetraktelse Preludium 3 Hon dansar i en skör tanke, nästan som om tiden inte rör sig. Kantiga förflyttningar styr förloppet och hon svävar i en ängels alla slöjor. Nu ställer hon sig i en andra position, samtidigt som musiken betraktar hennes nya insats. I ett magert stillastående roterar tiden och hon sänker sin innersta känsla till kroppens lägsta punkt. Tonen berör oss och stannar i evigheten. Tiden väcker oss till en förändrad verklighet. Tendensen leder oss till sanningen. Tanken fanns där då, men försvann strax därefter. Trångföringen förflyttar oss genom det öppna rummet. Vi gick alla intill den yttersta gränsen, i tron på att vi befann oss i centrum. Vi längtade efter dikten och även att vi inte förstod så fanns vi där. Vi gick ut i natten då alla andra gick ut i den nya dagen och det var ingen enkel lösning. Vi passerade den komplexa sammansättningen, för att någon gång hitta fram till enkelheten. Vi såg förspelet, i tron på att vi ändå till sist skulle finna slutet. Nu dansar hon igen, bakom en annan tanke; precis som om tiden återuppstått. Nu passerar hon upplevelsens nakna centrum och änglarna dansar i hennes kropp. Melodin smeker hennes vaga uppfattning, samtidigt som hon inträder i en sista position. Kroppen faller ihop och hon beslöjar sig i ett gammalt förspel. Han berättar om en egen stil, som om han fanns någon annanstans. Häftiga rörelser styr hans uttryck, för att sedan landa i en ny skönhet. Nu talar han om sin egen historia, samtidigt som han beskriver en annan framtid. I en uppbruten tankemålning bygger han sin egen värld, som om det vore en avbild av hans konst. Evigheten fångar in oss sekund för sekund. Verkligheten omsluter varje fantasis fria utrymme. Sanningen fanns där, helt gömd i lögnen. Tolkningen förändrade förutsättningen i en förvrängd uppfattning. Det öppna rummet stängde in de oförlösta tankarna. Vi befinner oss i centrum, i tron på att vi går mot den yttersta gränsen. Även att vi inte förstod att vi var där så längtade vi efter dikten. Ingen lösning är en enkel lösning och vi mötte den nya dagen då vi gick ut i natten. Vi fann enkelheten i efterspelet av all vår komplexitet. När vi kom fram till slutet såg vi plötsligt förspelet i en annan tid. Nu berättar han om sin egen stil igen, precis som han gjort i all vår tid. Nu gestikulerar han rytmens periodiska system och han känner igen sig. Klangen beskriver hans starka utspel, samtidigt som han inträder i sitt senaste verk. Kroppen faller ledigt ner och han vaknar upp i ett nytt förspel. Hammerth