IN ENGLISH VERK BLOGG AKTUELLT BIOGRAFI UTSTÄLLNING BETRAKTELSER KONTAKT LÄNKAR SKIVOR PRESS		TONSÄTTAREN BETRAKTAR VÄRLDEN Betraktelse juni En holme och en ton Scenen öppnar Skeppsholmens yttre kontur. Den annars så nakna parkeringsplatsen är fylld av utskänkande kulturer. Frälsningen är nära, just innan regnet faller. Mögelhuset luftar sig i modern uppfattning och kraftfulla moln sträcker sig över himlen. En halvfärdig brigg gömmer sig bakom hörnet; i väntan på en uppskjuten jungfrufärd. En sparsam utskänkning organiserar irriterade köbildningar och vi väntar som vanligt på regn, likt alla andra 20 år. Pianisten river av jazzens alla klichéer. Han seglar i 12-taktsperioder och kan inte komma loss. Men han ska vara bra. Det säger alla. Men jag hittar inte hans styrka. Men han spelar med alla. Han försöker göra sig fri i en vedertagen form och han improviserar i alla förutfattade meningar. Vi sjunger med. Trumpetsolot talar om en ny talang. Interpreten ålar sig framför följsamma medmusikanter. Kammarjazzen polerar frälsta öron och allt är tråkigt. Ännu inget regn. Legendens karaktäristiska pianospel andas i rörliga perioder. Flödet bär med oss på en annan resa; i strofer, i dynamisk eftertanke och vi överraskas hela tiden. Batteristen skapar konst bakom perkussiva fantasier. Han laddar sina förtrollade vispar. Vi längtar efter ljudteknikerns lyhördhet. Han uppfattar inte trumslagarpojkens sensitiva rörelser, men vi hör honom i fjärran. Basisten spelar cello. Han förlänger sin personliga efterklang. Han inleder balladens mystiska atmosfär. Nu förlänger han igen och vi växer. Nu skrapar tenoristen på ytan. Saxofonens klaffar putar ut i frekvenser. Vi följer hans fingersättning i en annan ballad. Ännu inget regn. Hammondorgeln rycker ur våra rötter. Den kluckande tonbildningen höjer blodtrycket i en het blues. Leslie-effekter roterar anlagda tankar, som lyfter det just anlagda altsaxsolot. Sångerskan initierar låga munspelstoner. Hennes röst når till andra sidan. Vi hör hennes poesi när mörkret lägger sig. Ännu inget regn. Holmen drunknar i formsvaga utspel. Frihetstörstande improvisationer fastnar i förebildernas intentioner; just när molnen hopar sig på himlen. Bänkarnas vingliga beskaffning rör sig under en obekväm publik och det ska just till att börja, den andra dagen. Storbandet kvävs i sin egen akademism. Formen torkar igen redan efter inledningen. Sedan går vi igenom solo efter solo, för att avsluta i den förutsägbara codan. Bandledaren säger att låtarna är underbart vackra. Vi somnar i död uppfattning och njuter av ett sista avslag. Vi väntar på regnet. Afrikanska slagverkare väcker oss ur vår tristess. Polyrytmiska tankar kretsar plötsligt över en fri holme. Blandade taktarter styr blandad stil och finska musiker rider på senegalistisk indelning. Ett perkussivt solo angör oss redan i andra numret. Nu dansar jazz-holmen i afrikansk klädsel. Ett tema utstaka vägen. Originella sidospår lurar oss till en annan musikalisk lösning. Nu förstår även ljudteknikern språket. Plötsligt får vi ljudåtergivningen i knät. Regnet låter vänta på sig. Tre legendariska tenorer frigör sin gamla gärning. I homofona linjer öppnar de välkänd musik. Den danska tonbildningen smeker en gammal melodi. Improvisationen andas i personliga fraser, som pianisten plockar upp och för vidare till nästa strof. I en het kärleksförklaring spelar den svenske saxofonisten sin egen ballad. Temat berör tystnaden i nordiskt ljus och vi häpnar över att vi aldrig hört detta förut. Regnet tystnar En svensk batterist leder Hancocks framfart. Vi känner igen pianofraser från virtuosens egna gömmor. Han styr med tangentryttarens medel. Stiliserade kompositioner upparbetar genomtänkta solon. Altsaxen letar efter intonationen. Där kom den, smygande från bassolot. Flöjten lockar fram nya lockrop, medan basklarinetten sjunker till öns botten. Trumpetaren andas i oregelbundna perioder och Hancock formar Ravelsk klangvärld. Vi sitter i låtarnas likvärda uttryck och vi lyfter aldrig till ett förväntat klimax. Hancock dribblar med en flink figur. Han tackar en svensk publik i djup improvisation. Regnet faller Nordiska muséet tittar fram bakom scenens högra sida. Nybroviken skvalpar oroligt borta vid Strandvägens kant. Jazzens egen Djurgårdsfärja tutar tre gånger, backar och beskriver sig själv i svart rök. Öltält mörknar under molntäcket och vi höjer paraplyer mot skyn. Okyld öl serveras till törstande kösystem och latinamerikanska tongångar väntar i fonden. Kubanska folklåtar klingar i takterad tappning. Stora leenden spricker upp på scenen, där knäppinstrumenten ställer villkoren. Publiken bjuds upp till dans. Den blonda flickan rör sig i sambans riktning, medan ljudteknikern försöker återge ett avlägset congasolo. Vi flyter med i slagverkarnas fåordiga dialog; på en resa där samspelet reser med oss. Ljudbilden flyttar oss till en annan värld och folkhavet dansar i egen rytm. Nu beskriver gitarrackompanjemanget en orkestral utsvävning. Vi sjunger efter sångarens instruktioner; han före, vi efter. Regnet sjunger. Den unge trumpetaren leder ett eget kollektiv. Han står i bakgrunden, i observation av helheten. Hans solon har kortfattade budskap, medan saxofonisten skriker ur sig långa fraser. Dubbla batterister spela simultant i planerade riff. Cymbalerna viner i luften och nitade tankar rasslar framför bastrummor. Mini-moogen spottar ur sig sin analog och ocillatorerna sprutar i luften. Bara instrumentets uppenbarelse får oss att uppleva decenniers musik. Pianisten blir plötsligt sångerskan; hon med soulrösten. Vi förvånas av hennes plötsliga förvandling och musiken bär iväg någon annanstans. Hon sjunger ett upprepat mantra, i en modal uppfattning. Trumslagarnas egen uppvisning fastnar i akrobatisk tröghet. Hammondorgeln spräcker våra drömmar. Introduktionen viner runt öronen. Nu jublar orgelns solodans och volymen finner inga gränser. Regnet håller takten Hobbymusiker polerar tråkigt perfekta nummer. Klockan stannar på 22.30. Trista, avmagrade samspel tillför bara mer regn och vi fryser i natten. Gitarrsolot kör ut våra trötta öron, där vi passerar en halvfärdig brigg och en tom sidoscen. Natten väcker medvetandet. Korvstånden trängs nere vid skeppsholmsbron. Strömmingen fräser i pannan. Jazztrötta anleten äter i den sena natten. Hancocks Ravelinspirerade solo klingar fortfarande i minnet och regnet klingar i natten. Hammerth