IN ENGLISH VERK BLOGG AKTUELLT BIOGRAFI UTSTÄLLNING BETRAKTELSER KONTAKT LÄNKAR SKIVOR PRESS		TONSÄTTAREN BETRAKTAR VÄRLDEN Betraktelse september Harpan och den franska gesten Harpisten rullar in sitt strängförsedda instrument på podiet. Det är en timme till repetitionen ska börja. Hennes axlar ömmar fortfarande, sedan gårdagens repetition. Sjukgymnasten har mjukat upp lederna. Hon testar ett stort arpeggio och det känns trots allt bra. Redan i tidig ålder blev det uppenbart för henne att hon skulle spela harpa. Varför vet hon inte, men så blev det. Hon hörde den fantastiska symfonin, med dess harpinsatser, redan på musikskolan och visst var harpklangen gudomlig. Skolan höll henne med det första instrumentet och hon lärde sig fort alla grunder. Historien letade sig fram till hennes öron, under det att hon alltmer fördjupade sig i harptraditionen. Hon såg sig själv med en enkel lyra i ett tidigt 1500-tal. Podiet är tomt. Hon finstämmer tonaliteten; smeker ömt övertonerna och lyssnar på svängningarna. Dirigenten hade klagat över hennes sena insatser under gårdagens repetition. Nu har hon övat, just på dessa ställen. Fast han är inte tydlig nog, dirigenten alltså. Hon kom in på högskolan redan som 19-åring. Nästan yngst av alla studenter tågade hon in i aulan med stor pondus. Detta år antog de endast en student på harpa och det var hon. Aldrig hade hon trott att hon skulle komma in; hon hade ju bara spelat harpa i knappt fem år. Men här stod hon nu, som förstaårselev på musikerlinjen. Nu ömmar axlarna igen. Hon lämnar podiet när mängder av musiker väller in och en symfonisk uppmjukningsljudbild utbryter i konsertsalen. På vägen ut ser hon dirigenten, som är på väg till sin loge. Han ska inte bli besviken idag, tänker hon; inte på hennes spel i alla fall. Måtte han bara vara tydlig idag. Den andra harpisten, den inhyrda, rullar in orkesterns andra harpa. De ska snart förenas i symfonins gestiska bal. Studieåren gick fort och hon samlade på sig en utsökt teknik. Hennes klang var unik; det sa de allihop, professorer, dirigenter, instrumentalister och hon åkte till Paris och fördjupade sina franska dofter. Aldrig hade hon hört en sådan magisk musik som den franska. Nu ville hon bara förverkliga den i det orkestrala rummet. Den sista yogarörelsen håller tiden stilla. Kroppen känns mer samlad. Det är tio minuter till repetition. Hon tänker på sin man, som också har tio minuter till repetition, fast i en annan orkester i ett annat land. Fem minuter kvar. Hon hälsar på sin harpkollega. Alla är på plats. På minuten kommer dirigenten in i teatral hållning. Han hälsar i vänlig ton, höjer händerna, cirkulerar taktpinnen och världen klingar i vakna öron. Harpisten sitter i väntan på Largot, symfonins passion. Hon väntar på balen, då hon ska dansa strängarnas magiska dans. Dirigenten grimaserar och hon hör svaga träblåstrioler, som lockande läten. Hon masserar sig själv och sordinerade stråkar löser upp hennes själ. De sexdelade rytmerna gestikulerar mitt i musiken och hon sjunger med i ett vekt tema. Redan under det första året i Paris upptäckte hon symfonin. Varför vet hon egentligen inte. Hon tog sig an partituret; studerade det innerligt och lärde sig harpstämman utan och innan. Konservatoriet beskrev klangen i orkesterkonserterna och hon längtade efter att hantera harpstämman. Hon bokstavligen befann sig i 1830 års innovation och hon var i Paris. I orkestern såg hon sig själv anträffad av harpans kraft. Dirigenten ger ideligen nya insatser. Hans finurliga rörelser differentierar stökiga tremolon. Hon tänker på sina första insatser, som snart kommer att gestaltas i balen. Hon ler. Flöjtsolot tystar orkestern med några större intervall. Fallande rörelser förvandlar skeendet och dirigenten initierar reprisen. Hon minns första gången hon spelade verket. Redan som förstaårsstudent i Paris satt hon, mest nervös av alla och lutade sig mot sitt instrument. Det var första gången en nyintagen student fick sitta in i orkestern och hon var skräckslagen. Aldrig hade hon förstått vidden av balens drottning, där harpan skulle dansa en beslöjad vals, hennes första år i Paris. Men hon satt där och gjorde en bejublad konsert. Det har gått 11 minuter av första satsen. Hon rör vid sitt instrument; som om hon vill förbereda det, lugna ner strängar och pedaler. Dirigenten svettas i takt med en virvlande puka. Han puttar på accenterna; precis som om han vill lyfta bort musiken. Den andra harpisten ler nervöst mot henne. Hon ler tillbaka i samförstånd. Oboen växlar ton vid staccaterande violintoner, i väntan på en förening i valsernas vals. Hon minns F-durs första uppåtgående riktning, som avfyrades i Paris. Hennes klang sträcktes ut till ett trestruket F, där svettiga fingrar halkade omkring bland nylonsträngarna. Aldrig förstod hon att det var hennes knäppta toner som klingade i salen. Nu ville hon höra sig själv från åskådarplats, för att förstå sin egen intonation. Dirigenten ger henne den första insatsen som kommer exakt. Hon jonglerar gesterna i durtonarten och kastar sig ut i valsen, mellan solon och ackompanjemang. Efter 14 minuters väntan får hon nu musicera i en ny dirigents uppfattning. Hennes solo exploderar i paraderade sekvensbildningar, i ett löpande dirigenten aldrig skådat. Nu ackompanjerar hon sig själv. Nu spelar hon tillsammans med fiol och flöjt. Harpisten visar upp ett helt register, där de betonade ackorden plågar ömma fingrar. Alla toner finns på plats. På sekunden ansätter hon en sista klang. Dirigenten trycker in avslutningen av valsernas vals, höjer händerna till ett avslag och hon har just klingat i vakna öron. Hammerth