IN ENGLISH VERK BLOGG AKTUELLT BIOGRAFI UTSTÄLLNING BETRAKTELSER KONTAKT LÄNKAR SKIVOR PRESS		TONSÄTTAREN BETRAKTAR VÄRLDEN Betraktelse oktober Pianisten och dirigenten Vi sitter i väntan på en legend, som alltid spelat på de stora estraderna, sedan han vann Tjaikovskijtävlingen på 60-talet. Publiken väller in och omringar podiet. Flygeln står i mitten och väntar med sin nypolerade yta. Tiden går igen. Det känns som när jag väntade på Rubinstein inför en pianoafton eller van Cliburn, som skulle ta sig an Tjaikovskijs b-mollkonsert. Men det var i Amerika på 70-talet. Mobiltelefoner stängs av. Halstabletter stoppas i munnen. Program studeras. Det utbyts förväntningar. Det hälsas mellan raderna. Orkestermusikerna intar sina platser. Jag känner igen dem; stämledare från huvudstadens olika orkestrar. Nu stämmer de instrumenten. Vi tränger ihop oss än mer och det är redan varmt i konsertsalen. Applådåskan bryter ut då legenden inträder via salens mittgång. Han står framför oss i grå kalufs och tackar för vår optimism och förväntan. Det blir tyst. Han ger orkestern en samarbetande gest. Nu börjar det snart. Mozartkonsertens Ess-dur strömmar ut bland väggarnas historiska sköldar. Legenden, pianisten dirigerar från plats. Redan vid första ansatsen är spänningen total och den torra akustiken blötläggs i välformade intonationer. Nu är vi i Mozarts värld. Varje ton, fras och tolkning avslöjar budskapet. Sedan kommer pianodrillen, klar som vatten och pianisten ansätter en finfördelad dialog med sparsam instrumentering. Temat lägger sig i allas känslor. Pärlband av pianotoner gymnastiserar från mästarens fingrar och orkestern svarar på tangenta frågor. Andra satsens djupa stråkar vädjar om eftertanke. Pianisten dirigerar i avvaktad stil. Sedan virvlar han ut i samma eftertanke, med ett klarsynt anslag. Varje ton balanseras i mjuka fraser och bänkraderna gungar i samförstånd. Min kropp ryser. Tiden står stilla. Nu dirigerar pianisten och fingrar styr instrumentens vilja. I samma sekund stäcker den fulltagliga publiken på sig i tredje satsens snabba introduktion. Pianistens gester drar med sig orkestern i en energisk dans. Sedan kommer temat igen och jag repriserar min uppfattning. Pianisten dirigerar. Dirigenten tänker en kadens utveckling. Mozart är livet; i en enkel lösning, som är svår att finna. Nu står han framför oss, legenden och han tackar för våra ovationer. Vi står i foajén, i pausen och minns fortfarande Ess-durkonsertens sista ansamling. Folk vimlar omkring i en högborgerlig akustik. Den tillfälliga baren väntar med porlande viner. Miljön känns igen; som barndomsbesöket på Wagnerföreställningen eller Verdioperan som skildrade en maskerad. Men det var på på 50-talet och jag hade just upptäckt att musik fanns. Folk talar med omvärlden i mobiltelefoner. Vinglas skålas i riddarmiljö. Det minglas invant. Det ringer till uppmärksamhet. Toalettköer är tålmodiga. Orkestermusikerna blandar sig med sin publik. Jag hälsar på dem i förbifarten. Nu ringer det återigen och Mozart stämmer om till moll. Min markerade plats väntar i värmen. Jag sitter i folkvimlet. Alla på plats. Instrumenten är stämda och beslutsamma steg marscherar in till jubel; samma stil, den grå kalufsen möter orkestern - publiken. Det är tyst. Alla väntar på dirigentens första insats. Nu börjar det snart. Mozarts d-molltonalitet hänger plötsligt i den gamla salens tak. Pianisten, legenden dirigerar med höga gester, halvsittande vid tangentbordet. Redan vid första frasen nickar publiken igenkännande och den varma konsertsalen luftas av Mozarts berättelse. Vi sitter i hans värld, där en legendarisk pianist formulerar tidlösa förlopp. Dynamiska klangkroppar lyfter förväntningarna. Sedan kommer pianoklangen; klar som källvatten och jag nästan försvinner i anslagets tydlighet. Min innersta tanke förvandlas i temat. Nu svara orkestern på solistens fråga och gyllene fingrar radar upp löpningar mellan pedalens rörelser. Samspelet är briljant. Andra satsens pulserande ackompanjemang håller upp melodin över en frekvent yta.Dirigenten spelar i bakåtlutad stil. Sedan leder han oss ut i harmoniska bälten, med samma klara anslag. Bänkraderna lutar sig framåt, då mellansatsen plötsligt bryter ut. Tiden står stilla och jag lyssnar med en annan referens. Nu initierar dirigenten och han ger orkestern en framåtlutad insats. Tredje satsens pianointroduktion lyfter publiken i energisk förväntan. Dirigentens dubbla roll samkör koncentrationen till en gemensam punkt. Sedan repriserar solisten Mozarts tema och orkestern följer med. Dirigenten spelar pianots roll. Solisten dirigerar ett eget spel. Kadensen sammanfattar och Mozart lever. Bravoropen stämförs från alla håll, då han återigen står framför oss och tackar för samarbetet. Vi sitter i väntan på en legend; som just återgivit klassiska tongångar, i nutid, i en gammal konsertsal. Publiken väller ut genom Riddarhusets port. Flygeln står kvar i sin ensamhet. Tiden har gått och jag minns Rubinstein och hans Chopinspel, liksom jag minns van Cliburns bombardemang i Tjaikovskijkonserten. Mozart klingar i väggarna och tiden är nu. Mobiltelefonen är fortfarande avstängd. Halstabletterna är slut. Konsertprogrammet ligger i jackfickan. Eftersnacket förs på ryska. Mörkret har infallit. Orkestermusikerna hälsar artigt i foajé. Jag känner igen dem, där de går på väg till nästa konsert. Nu står han framför oss, utan flygel och dirigentens gester. Han talar med alla, på allas olika språk - musikens språk. Han står framför oss, i samma grå kalufs och tackar för vår uppskattning. Den moderna musiken klingar, samtidigt som Mozarts sista gest viker av från riddarnas hus. Vi tackar för uppmärksamheten och legenden väntar på nästa konsert. Den börjar snart. Hammerth