IN ENGLISH VERK BLOGG AKTUELLT BIOGRAFI UTSTÄLLNING BETRAKTELSER KONTAKT LÄNKAR SKIVOR PRESS		TONSÄTTAREN BETRAKTAR VÄRLDEN Betraktelse februari Strängar på lyran Gitarristen känner på akustiken. Torr, men med återvändande register. Bachtonerna transkriberas i hans tolkning och han repeterar den sista frasen, gång på gång. Hans knäppande handlag förvandlar den barocka handlingen till modern inredning. Ingen har tidigare presenterat en sådan djärv tolkning. Bach och han är tiden. Bohlingitarren tystnar. Han är nöjd med repetitionen och akustiken härbärgerar hans önskningar, trots allt. Visst var det en slump att det blev gitarr. Han hade gått med modern till musikaffären, för att se på en fiol. Överallt poserade gitarrformade gestalter. Eko, Bjärton och Levin stod det skrivet på de sexsträngade halsarna. Musikhandlaren demonstrerade fioler och dess egenskaper; men Levingitarren hade redan gjort stort intryck på honom. Modern tittade misstänkt på sin son. Inte kunde man komma hem med en gitarr, när man planerat för en fiol. Men så blev det och så fick det bli och han var nio årgammal. Gitarristen övar på den moderna kompositionen. Omänskliga barréackord greppar honom över halsen. De originella teknikerna tär på hans seriösa uppfattning och förvrängda kvartstoner lämnar gehörsmässiga spår efter sig. "Varför skriver man så svårt och fult"? undrar han. Visst skrev även Beethoven på gränsen till det omöjliga, men det klingade ju inte som det här. Fast mellandelens lugna dans klingar ljuvligt. Då blir man tillfälligt befriad från modernismens boja. Fingrarna värker och han lämnar övningen för en frigörande andning. Han gick på musikskolan, som var inhyst i ABF:s källarlokaler. Gitarrläraren undervisade i sträng, klassisk tradition och naglarna växte på höger hand. Fernando Sor hette han; han som tonsatt de plågsamma övningarna och fingertopparna värkte på nätterna. Skillnad var det med Paul Simons ljuvliga fingerspel eller Eric Claptons avfyrade elgitarrsolon. Var det verkligen samma instrument? Han tyckte att det såg fånigt ut med fotpall. Notläsningen plågade honom, men han hade redan lärt sig sju Beatleslåtar och "House of the rising sun". I musikaffärens skyltfönster hade han sett ut en svart Fender Stratocaster och på radio spelade Jimmy Hendrix. Konsertpubliken sitter förstelnade i en landsortskyrka. Programmet berättar om en spännande konsert, med gammal och ny musik. Gitarristen är från bygden. Han har återvänt från utlandsstudier, för att presentera sin kunskap. Under tystnad inträder solisten på altarets estrad. Han möter den församlade publiken och bockar djupt. Bachs chaconne lämnar gitarrens näste och sprider sin näring i kyrklig miljö. Gitarristen visar upp en alldeles egen virtuositet; då gammal, överförd musik omtolkas i ett eget nytänkande. Strängarna vibrerar i hans uppfattning och församlande öron häpnar i en nytolkad vistelse. Kyrkans väggar avbildar hans framförande och han bockar i sakral tystnad. Gitarristen övar morgonens planerade skalor. Tråkiga mönster greppar över gitarrhalsen. Tonsättarens nykomponerade samklang avbryter stela upprepningar och utövaren förvandlar sig i en modern skildring. Hans klassiska inställning förenas med dagsfärska uppfinningar. Ingen har tidigare hört denna musikaliska kombination. Han har äntligen hittat tiden. Bohlingitarren förenar språken. Gitarristen njuter av sin egen förmåga och det nya återges i ett antikt tänkande. Visst var det givet att det blev gitarr, åtminstone när man ser tillbaka på hans gärning. Musikkonservatoriet lämnade han efter fyra år, för vidare studier utomlands. Albéniz, de Falla och Rodrigo blev hans husgudar. Han höll bejublade konserter; i fantasins tomma konsertlokaler, i väntan på sin debut. För sig själv demonstrerade han en innovation, som ingen hade skådat. Samtiden betraktade honom misstänksamt. Ingen förstod hans kompetens, men snart skulle han visa dem. Så var det och så fick det bli och han var 22 år. Gitarristen övar snabba passager; ett tempo som varken Al di Meola eller Göran Söllscher mäktar med. Svettiga övertonsmodulationer dämpar honom i akustiken. Den ovanliga klangkänslan lyfter honom över instrumentet och spunna strängar svänger över hans återgivna liv. "Vadför utsätter man sig för denna egotrippade resa"? undrar han. Visst handlar musiken om livet, men finns det inget annat? Fast tanken att gitarren skulle lämna hans plattform finns inte. Han är fångad i gitarrmusikens resonans. Nu tänjer han sina tränade fingrar och avfärdar den sista tanken. Han gick ut i världen en alldeles vanlig dag; den första dagen utan skolans beskydd. Gitarrläraren gav honom högsta betyg i den stränga satsen och naglarna hårdnade på höger hand. Piazzolla hette han; han som förenade gitarristens framtida ideal och fingersättningarna hittade nya utvägar. Paul Simons enkla fingerspel klingade fortfarande mjukt i ett förändrat tänkande. Eric Claptons gitarrsolo var för länge sedan bortglömt. Det var fortfarande samma instrument, men med ett annat tankesätt. Nu spelar han alltid med fotpall. Hans avistaspel är högt utvecklat och han kan alla Beatleslåtar utantill. Varje gång han passerar musikaffärens skyltfönster minns han sin första känsla av Fender Stratocaster och Jimmy Hendrix. Konsertpubliken sitter förvandlade i ett andligt uruppförande. Extrema uttryck ljuder från gitarrens låda. Gitarristen är från bygden, men ingen känner hans välklingade förmåga. Under stor oordning vältrar sig kvartstoner och Bartokpizzicaton ut i kyrkans stumma rum. Verkligheten möter en förutfattad tanke och i mellan sitter gitarristen och förklarar sig. Han visar upp en helt ny värld, som andligheten inte trodde existerade. Strängarna vibrerar i en omstämd miljö och församlade öron häpnar i ett främmande möte. Kyrkans väggar avbildar hans framförande och han bockar i en sakral tystnad. Hammerth