IN ENGLISH VERK BLOGG AKTUELLT BIOGRAFI UTSTÄLLNING BETRAKTELSER KONTAKT LÄNKAR SKIVOR PRESS		TONSÄTTAREN BETRAKTAR VÄRLDEN Betraktelse juli Brahms och Grimaud i tre satser Pianisten sitter framåtlutad mot flygeln. Hon väntar i Brahms förberedda gestalt och hon ska snart anlägga upphovsmannens d-mollkonsert. Dirigenten visar in audiotoriet i koncentration. Den fullsatta konserthallen håller andan; i ett ögonblick som alla väntat på. Strålkastarljuset fångar upp tystnaden, precis innan inledningens fortissimo ansätts. Ett Maestoso presenteras. Vi befinner oss i molltonalitetens sfär, i ett symfoniskt tänkt förspel. Jag föreställer mig den trettiofemårige Brahms, i en enslig villa i Wien, fingrande på huvudtemats snåriga tematik. Vad tänkte han på, då han skapade denna främmande stämning. Jag ser den trettiofemåriga solisten, framme på podiet. Hon har ännu inte försett oss med sin bländande teknik, men hon är beredd. Dirigenten initierar de tunga drillornamenten, i ett något långsamt tempo. Instrumenteringen talar om tradition och djupa intryck. Vi känner inte att vi befinner oss i en pianokonserts boning. Åtminstone inte inledningsvis, då symfoniskt stoft fyller vår uppfattning. Pianisten, den franska stjärnpianisten, medverkar kroppsligt i orkesterförspelet. Jag undrar hur den långa väntan, på en första insats, håller hennes tankar i koncentration. Under tiden går instrumentalisterna in i än mer intrikata, harmoniska förväxlingar. Tematiken hålls i tydlig kondition. Orkestern glittrar. Musiken förbereder nu klaverinstrumentets första insats och vi landar till sist i ett kadenserat d-moll. Det elegiska pianotemat håller luften stilla i salen. Pianistens terser är klockrena. Orkestern briljerar finkänsligt. Via riktade sextintervall möter solisten de karaktäristiska oktavdrillarna. Jag föreställer mig återigen Johannes Brahms och hans eget uruppförande av konserten. Hur lät hans oktavdrillar vid den nedtonade premiären? Hur klingade hans fördubblade ackord? Solistens stämföring är helgjuten, då hon tolkar Brahms tankar med en annan tidsuppfattning. Den något långdragna sexfjärdedelstaktarten passerar nu förbi ett kort oboesolo, som förutser sidotemats landskap. I en parallell durtanke tystnar orkestern. Klara pianoackord berättar om samklangen och dess tyngdpunkt. Jag sjunker förundrad ner i min upplevelse. Den något odisciplinerade publiken tystnar i sin självupptagenhet. Det som inledningsvis kändes kaotiskt har nu landat i konsertens lugna mittfåra. Flöjtsolot förbereder lätta, gestiska löpningar och vi drunknar nästan i tersernas pärlband. Den franska pianisten förbereder nu tysk explosivitet. Hennes oktaver är snabba och kontrollerade. Inga felslag existerar. Huvudtemat påkallar vår uppmärksamhet. Då ringer det till i flygeln; likt en övertonsrikt kollaps, som tränger ut ur ackordet konsonans. Strängen viker sig och går av. Varje gång hon är tillbaka vid tonen dissonerar klangen. En frustrerad känsla lägger sig i salen. Pianisten tittar sig oroligt omkring. Sidotemat räddar henne tillfälligt, där motivet uppstår i transponerad skepnad. Den klara klangen är tillbaka och vi känner igen hennes gungande på stolen, fram och tillbaka. Ringningen, från den haltande strängen, känns nästan hemtam nu och musiken upprepar sig i andra harmoniska lösningar. Snabba niotonsgrupper löper vitalt över klaviaturen. Tonerna förbereder slutackorden och dirigentens spektakulära avslag. Inledningssatsen är till ända. Något långsam, men full av insikt. Pianisten lämnar podiet för pianoteknikerns provisoriska justering. Tonens tre strängar blir nu två och Brahms följer sin musiks första andning, i en annan tids salong. Flygeln är provisoriskt återställd. Pianoteknikern svettas. Han ser något förvirrad ut och han lämnar scenen i en händelse, som inte ingår i ritualen. Pianisten och dirigenten kommer åter in på podiet, som om det vore en första entré. Nu ska de starta upp i det känsliga Adagiot. Långsam sexfjärdedelstakt i tonartsvarianten. Vi håller tummarna och nu tystnar vi. Dirigentpinnen börjar att röra sig. De sordinerad violinerna hänger över fagotternas solo. Hornen svarar allsmäktigt i ett tema där flöjten färglägger orkestreringen. Nu hör vi hennes ackord, pianistens parallella ackord. Hon bearbetar samklangerna försiktigt espressivt, i en något blygsam nyans. Hennes anslag är som sammet och hon spelar så svagt att vi hör hennes andning. Hon nästan väser fram sin tolkning. Publiken håller andan. Nu får ingen hosta. Men någon gör det ändå. Tempot är exakt. Här har solist och dirigent hittat ett perfekt samspel. Jag ser Johannes Brahms framför mig. Han ser nöjd ut. Tolkningen är precis som han tänkt sig och visst har musiken mognat. Den känns tidlös. Jag sjunger för mig själv i ett milt dolce. Huvudinstrumentets trioler smeker sig fram mellan korta orkestersvar. Då och då vidrör pianisten den skadade strängen och det brinner till lite extra i övertonsregistret. Dirigentens slag är så långsamma att tiden nästan stannat. Salen är tyst. Endast solistens stämföring tråcklar sig mellan akustikbärande väggar. Hon spelar hela tiden med de svagaste nyanser och vi anstränger oss för att upptäcka musiken. Klarinetternas solo väcker vår tysta uppfattning. Ett gestiskt forte pockar på tematisk uppmärksamhet. Nu känner vi igen Brahms pianoidiom, där grymtande ackord och löpande terser vädjar om luft. Vi har alla tragglat hans övningar, bökiga etyder, med ömma händer och slitna fingrar som resultat. Men nu sitter jag här och förundras över pianistens lätta förflyttningar. Hennes klang förser motoriken med bunden balanskänsla. Så naturligt. Så svävande. Synkoperna för oss ur fas, men tiden står fortfarande stilla. Sextondelarna talar om ett flöde. Pianot ackompanjerar orkestern. Sedan är vi åter i huvudtemats famn, i omorkestrerad skrud. Hornsolot talar om ett mörker. Jag ser frågande ut. Vad tänkte Brahms på just vid hornsolots krön? Den tyske kompositören tittar på mig, men han ger inget svar. Nu är hon mild igen, pianisten. Hon är tillbaka i dolcet; men musiken initierar ett annat känsloläge och starka blåsinsatser drar bort musiken, mot en annan förberedelse. Pianot spelar harprörelser, som virvlar runt med mellanliggande drillar. Dirigenten ser nästan förstelnad ut. Låga stråkrörelser fullföljer det tematiska materialet. Samspelet, mellan solist och orkester, är tillbaka. Den ursprungliga känslan hänger i luften och jag binder in i Brahms förtrollade verklighet. Vi landar i drillens fermat, där orkestern ror musiken iland och Brahms följer sin musiks andra andning, i en ny tids salong. Den korta pausen håller oss kvar i musiken. Pianisten känner på den havererade strängen. Hon fångar in dirigentens blick, lägger händerna på tangentbordet och vi väntar på den tredje satsen, på ett snabbt Allegro. Tempot är vitalt; sprunget ur andra satsens lågmälda karaktär. Nu hör man solistens balanserade teknik tydligt. Hennes stämföring lämnar ingen oberörd och hennes klang bottnar i tangenterna. Hon spelar för hela salen; för oss på bortre parkett, för de på andra radens fond och för de som följer fingrarnas akrobatik framme vid scenkanten. Rondot är full av energi och i Brahmsk anda. Instrumenteringen är noggrant instiftad. Jag ser Johannes Brahms, i skepnad av en sträng stämförare, där varje parameter vägs in i ett sammanfogat resultat. Slutprodukten sjunger av musikalitet, men varje moment är full av kunskap och färdighet. Han satt själv som solist vid uruppförandet och jag undrar hur han bearbetade pianotekniken och hur han utformade solokadenserna. Dirigenten kallar in orkestern för snabba repliker. Pianospelet ägnar sig åt tydliga sextondelar. Den fortsatt stökiga publiken äter halstabletter och hostar uppmärksamt. Någon går ut. En annan byter plats. De stör mig. Sidotemat fångar in en komprimerad grundkänsla. Nu känns det verkligen att vi lämnat sexfjärdedelstaktarten för tvåtaktens mer raka besked. Synkoperna styr om i tiden och väcker alla med förutsägbara lösningar. Den pianistiska förmågan är nu ställd på sin spets. Fadäsen med den havererade strängen är nu helt bortglömd. Pianistens löpningar är minutiöst anlagda. Melodierna gestaltar hon med personlig värme och den minsta accent får en stor betydelse. Jag blir alldeles häpen av en sådan musikalisk medvetenhet. Dirigenten slussar orkestern i samma riktning. Det durtonala rondotemat talar om en annan verklighet och bryter grundtonartens syfte. Stämningen kommer rätt i tiden; stör just så mycket som krävs för balansen. Sedan går musiken runt tematiskt igen. Atmosfären fylls hela tiden på och får t.o.m. alla hostare att tystna. När slutligen solokadensen infaller är den musikaliska fångsten redan införskaffad. Fraserade pianotoner väver samman tiden. Virtuosa fingerrörelser utmanar musiken och når till sist drillens gemensamma intresse. Då bryter Brahms stämningen. Då bryter Brahms tonartstanken. Jag undrar, varför? Tonsättaren svarar inte, Han småler och vänder bort blicken. Solisten musicerar mellan lösryckta figurer. Musiken löser upp sig, kan inte bestämma riktning. Brahms håller på slutet, precis som om han inte vill avsluta konserten. Sexterna, i pianostämman, anlägger en tanke och omsluter sig vid drillens återkomst, som upprepar sig flerstämmigt. Synkopen, den obetonade innebörden, banar väg för avslaget. Den visar vägen till den fria kadensen, som blir den sista. Solisten följer dirigentens slagkraftiga slutplädering. Nu ska de tillsammans föra denna konsert till dess slutreplik. En komprimerad Coda visar upp konsertens fragmentariska kvarlevnad. Pianot klingar ut i en sista, uppåtgående gest. Dirigenten leder åttondelsrörelserna till ett sista fermat och Brahms följer sin musik i en tredje andning, i framtidens salong. Hammerth