IN ENGLISH VERK BLOGG AKTUELLT BIOGRAFI UTSTÄLLNING BETRAKTELSER KONTAKT LÄNKAR SKIVOR PRESS		TONSÄTTAREN BETRAKTAR VÄRLDEN Betraktelse november Första advent - andra vintern Milt regn. Mörk eftermiddag i november. Församlingsbor trängs vid kyrkporten. Maria Magdalena kyrka. Första advent - den andra vintern. Stearinljusen möter mig redan vid inträdet. Samma ljus som jag tände i sommarens innehåll. Kyrkvärdar, samma kyrkvärdar som förra året, hälsar oss in i julens frid. Jag känner igen dem, men jag känner dem inte. Nu hälsar alla på alla; "jul, jul, strålande jul". Kyrkan är snart fullsatt. Grannar, flickan i ICA-affären, de som springer midnattsloppet, galleristen på hörnet. Alla är vi här en gång om året. Jag känner dem inte, men jag ser dem överallt. Där sitter Konrad Håkansson. Visst var han här förra året. Jag ser honom framme vid altaret. Han vet inte att jag sitter längst bak. Präster. Överallt leds vi av präster. De förbereder sina bibeltexter och bär fram fromma budskap till församlingsborna. Jag ler osäkert mot dem och de förmedlar heliga anletsdrag tillbaka. Mitt gömställe finner jag bakom pelaren. Predikstolens högsvävande position påminner om pastor Edvalls predikande förmaningar; han som skrämde oss barn med sin högkyrklighet. Han stod ofta i predikstolen och riktade in sina stränga blickar i en barock kyrka. Folk letar sig fram i den överfulla kyrkan. Enstaka, lediga platser intages och jag tittar upp mot adventsfirarna på den vänstra läktaren. Prästerna vandrar fram och tillbaka, mellan altare och port, nynnar för sig själva och repeterar sin sakrala julstämning. Ivriga händer delar ut program till sent anlända. Kören formerar sig framför sin ledare; iklädda svarta kostymer och röda klänningar. Kyrkvärdarna styr och ställer. Jag iakttar dem hela tiden. De, som i min barndom var mycket stränga och höll ordning på oss barn, framstår nu mer som fromma medmänniskor. Men som barn var jag alltid rädd för dem. Damer, i fantasilösa hattar, hälsar på tunnhåriga herrar, som kommer dragande på barn och barnbarn. Kollekten förbereds framme vid altaret. Ljus, i kyrkans kandelabrar, tänds och jag följer rökpelarna ända upp till det välvda taket. Hosianna i höjden. Psalmboken i mina händer känns inte som min konfirmationspsalmbok. Gamla koraler är utbytta mot moderna melodilösningar och jag nynnar till nya notbilder. Kyrkan är fullsatt. Klockan är fyra. Organisten sitter på orgelläktaren. Prästen, han som ska leda oss in i julen, harklar sig lätt. Körledaren håller det musikaliska rummet i sitt grepp. Konrad Håkansson sitter längst fram. Nu tar han av sig hatten. Kvinnan, bredvid mig, knäpper händerna religiöst. Kyrkklockorna ringer. Folkhavet håller andan. Fladdrande juleljus berättar hela livets julefrid och kyrkklockornas rytmiska förspel väcker tiden. Prästen väntar. Kyrkvärden väntar. Hela församlingen väntar på att sista klockklangen ska klinga ut. Tystnad råder. Det är första advent - den andra vintern. Orgelspelet breder ut sig. Utsmyckade gestalter, i klar registrering öppnar våra öron. En modern improvisation, i gammal stil, leker med vår fantasi. Kören står framför oss och mottager stämtoner. Vi ska visst inte sjunga "Bereden väg för herran". Varför ska vi inte sjunga den klassiska adventpsalmen? Det gjorde vi ju förra året och så måste det vara varje år. Men kören sjunger om att göra portarna höga, medan de sjunker i stämning. Jag sjunker också i stämning, julstämning och längtar efter "Bereden väg för herran". Kören sjunger i ansträngt höga lägen, men intonerar lågt. Körledaren manar på sina sångare med yvig slagteknik, men julstämningen försvinner från våra öron. Ska detta vara en adventkonsert! "Veni, Emmanuel, kraxar damkören utan julkänsla. Den försiktiga manskören upprepar mantrat och jag längtar till tusen juleljus. Jag sjunger för mig själv, "Dotter Sion", och jag klingar i en annan tonart, i ett annat kyrkorum, i en annan julstämning. Det är första advent - den andra vintern. "Kommen är advent", sjunger tenoren. Kören svara honom i anonyma julteman. Dirigenten sitter vid pianot och viftar bort julen. Texten förmedlar om en fridens ängel och en första advent. Men vi känner inte igen oss i vilsna julfraser. Prästen ser frågande ut och kören nynnar vokaler i ett modernt arrangemang. Prästen talar om gemenskap och utanförskap. Han förbereder oss för jul och nu ska vi sjunga "Bereden väg för herran". Jag reser mig. Församlingen reser sig. Organistens förspel avslöjar temats tanke och nu kommer julfriden tillbaka till en vilsen församling. Vi sjunger om rättfärdighetens förste; precis som farfar en gång gjorde och jag hör min pojkröst pipa om Davids hus. Det är första advent - den andra vintern. Barnkören sjunger om Betlehems stjärna och övertonerna lägger sig nere vid golvet. Unga röster erövrar akustiken. Jag ser min egen barndoms gossopran, som letar sig fram i höga lägen. "Hosianna i höjden". Det klingade då och det klingar nu. Nu går det rysningar genom kyrkan. "Välsignad Davids son, som kommer i Herrens namn". Jag sjunger med all kraft, i församlingen stora kör. Ungdomskören för oss tillbaka till en annan jul där jag inte finns. Gospel. Jag hatar gospel. Men nu sjunger kören gospel. Snabbt förflyttas vi till amerikansk frikyrkostämning och nu börjar församlingsborna att gå hem. Kören gungar i gospelrörelser. Jag vill också gå hem, men jag sitter lydigt kvar. "For every mountain". Nu har julen glömt bort sig själv. Jag sjunker bakom pelaren. Kören sjunker i stämning. Farfar sjunker i sin grav. Jag sjunger "Bereden väg för herran", för mig själv. Nu reser sig församlingen. De sjunger, men jag hör inte orden. Kyrkklockorna ringer igen och julen står och väntar på oss utanför porten. Gospelsången har tystnat i mörkret och jag vill klinga bland tusen juleljus, som jag alltid har gjort i en evig tradition. Kyrkklockans sista ton är slagen. Tystnad råder. Det är första advent - den andra vintern. Hammerth