IN ENGLISH VERK BLOGG AKTUELLT BIOGRAFI UTSTÄLLNING BETRAKTELSER KONTAKT LÄNKAR SKIVOR PRESS		TONSÄTTAREN BETRAKTAR VÄRLDEN Betraktelse mars Sex motiv i en tanke Han återvände till skogsmotivet redan i seklets sista decennium. Landskapsbilden sträcker ut betraktarens fantasi, där träden pekar ut livets riktning. Jylland visar upp sitt platta landskap och vi reser i bildens färgskala. Blåsten håller oss tillbaka och vi tar skydd bakom färglagda trädstammar. Ljuset, som flödar genom trädkronorna, lägger sig utmed marken likt solfjäderfläktar. Under sommaren arbetar konstnären mellan alléerna, det vi nu ser i ett annat ljus. Nyanserade molnbälten speglar sig i ett öppet landskap och vi springer i målningens ytterkant, där färgen ännu inte torkat. Jag ser horisonten, där jag en gång gick i bakgrunden. Målaren visar oss ett landskap, som aldrig slutat att finnas. Nu omringar träden ett evigt betraktande. Vad tänkte målaren på, då han stod just där? Tiden viker av vid den sista trädstammen och vi finns inte kvar. Konstnären återvänder till skogsmotivet och stiger rakt in i bilden. Vinden mojnar och jag sträcker ut min egen fantasi, intill målarens första penseldrag. Visst vill jag se denna bild en gång till, då livet passerar nästa krön. Molnen lägger sig över en odödlig landskapstanke, där målaren just dekorerat sin autograf. Vad tänker mannen i hörnet på? Den tomma blicken passerar sammankomstens centrala punkt. Målningens svarta insikt gömmer konstnärens utgångspunkt och mannen i förgrunden tänder sin pipa. Urdruckna glas berättar en annan historia, där stearinljus fladdrar i natten, i en isolerad församling. Varför suckar mannen? Talet han höll blev hans sista. De svarta tavlorna i bakgrunden vänder tiden tillbaka. Fem mäns gemensamma tanke berättar bildens handling och natten visar upp ljuset bakom den vita bordsduken. Mannen, till höger, studerar målarens rörelser, precis där skuggan möter konstnärens innersta känsla. Jag läser konstnärens sista önskan. Vem är egentligen hans egen avbild? Den kala hjässan tala om en annan sårbarhet. Stolen gömmer sig under bordsdukens budskap. Vita skjortkragar håller upp styva nackar och klockan som just stannat tiden. Mannen i hörnet flyttar sig i obekväm ställning. Penseldragen berättar om ett öde vi ej förstår, i ett annat liv, i en annan känsla. Visst vill jag sitta i gemenskapen, i deras verklighet, i en fundersam målning. Ljusen slocknar och klockan går återigen, rakt in i framtiden. Kvinnans blick berättar om ett helt liv. Hatten, som balanserar på frisyren, är utsmyckad för dagen, i tidstypisk dekoration. Kvinnan tänker på sin bror, där hon nu poserar framför konstnären. Akvarellen rinner ner för hennes kinder och hon torkar bort sin sorg. Kolkritan raspar hennes redan ömma hand. Koftans alla knappar öppnar upp hennes innersta väsen och hennes blick har stannat i fokus. Bakgrunden påminner oss om konstnärens försiktiga teknik. Jag försonar mig med kvinnans veka hållning och jag undrar hur hennes liv såg ut. Hon ser mig rakt in i ögonen. Målarens känsla ligger i kvinnans knä. Stolens kontur betraktar vår koncentration. Varför satt hon just där, då? Tiden har aldrig stannat upp, men jag har fastnat i bilden. Konstnären vattnar sina färger mellan kolkritans gränser. Inredningen belyser kvinnans liv. Visst vill jag känna henne bättre, men jag kan bara hålla mig till målaren egen skildring. Nu vänder hon ansiktet och tittar in i sin egen profil. Cellisten har redan smekt a-strängen mellan oljans förtunnade slöjor. Hans kroppsposition talar om ljuv musik. Den kungliga kammarmusikern poserar i stort oljemåleri, medan fadern försörjer penseldragen. Det vita skjortbröstet formar sig som en rektangel, där stråken just passerar framför instrumentet. Ljusblänket, på cellon, speglar min tidsuppfattning och jag går i Johann Sebastians spår. Målaren beskriver det främmande porträttet. Vi känner inte cellisten, men vi hör hans toner. En sträng kontrapunktik börjar vid cellons lägsta ton och konsten trångförs utmed ramens instängdhet. Jag ser instrumentets gamla hållfasthet. Nu kommer ljuset in från andra sidan. Målaren byter färg intill fondväggens slut. Varför belyste konstnären musiken just då? Nu stannar tiden, men musiken klingar för evigt. Vi studerar målningen utifrån huvudtemats motiv. Stråken blandar oljefärger och vi ser musikalisk färdighet. Visst vill jag vara där, i bildsoarén, men jag kommer aldrig fram till den tid då bilden målades. Den sista codan har tystnat och musiken antyds endast i en evig bild. Hon sitter med ryggen mot mig. Jag vill läsa hennes tankar, men hon släpper inte in min ögonkontakt. Köksinteriören berättar en tids historia och jag föreställer mig ett kvinnligt handarbete. Det vita förklädet väcker upp den grå atmosfären, där målarens innersta önskningar ligger under bordet. Kvinnans undflyende silhuett undviker anonyma frestelser. Fajansskålen drejar fast sig i den duklösa bordskivan. En naken tavelram berättar om en bildlös tillvaro och jag kämpar med kvinnas innersta sorg. Hennes håruppsättning talar om enkla bestyr, där målaren just placerat henne på stolen. Varför sitter hon med ryggen mot mig? Bordets utmejslade ben håller bilden uppsträckt. De tomma buteljerna poserar i kvällsljuset. Kvinnan har isolerat sig från betraktaren. Den blågrå färgskalan binder ihop våra intryck, där vi endast anar ett kvinnligt ansikte. Stumma tankar strömmar förbi fantasin, där en konstnär gjort ett mållöst porträtt. Visst kunde hon visat upp sitt liv, men vad hade då hänt med våra tankar? Nu gömmer målaren kvinnans största hemlighet, där vi endast berörs av hennes silhuett. Våningen talar om rum, som ligger i fil. Blanka dörrar öppnar upp konstnärens interiör. Trägolvets breda plank målas med försiktig beröring och den ensamma stolen väntar på besök. Spegeln bryter av i en inverterad tid, där vi ser seklet med nya ögon. Nu stänger vi dörren till det första rummet, där målaren nyss passerat. Morgonljuset lägger sig utmed nymålade väggar och vi väntar på en rik möblering. Varför målade konstnären rummen från detta håll? Porslinskålen håller livet med rent vatten, i skuggans dunkla existens. Bildkompositionen talar med räta vinklar och färger flammar omkring i sitt eget ljus. Nu undrar jag var konstnären är och jag undrar om det är hans nya bostad. Jag vill stänga dörren till det andra rummet. Fönstret, som vi endast anar, står öppet och morgonkylan passerar över tröskeln. Nu speglar jag mig i den blankvita dörrens yta. Jag vill sätta mig på stolen, men når inte dit. Nu målar konstnären den tredje dörren och vi går in i nästa verklighet. Toalettbordet gömmer sin blyga konstruktion, där den tittar fram bakom bildens budskap. Motivet förändrar sin avbild och jag flyttar mitt fokus. Visst vill jag flytta in i denna våning, men tiden är inte med mig. Nu går konstnären genom alla rummen och jag går bredvid. Hammerth