IN ENGLISH VERK BLOGG AKTUELLT BIOGRAFI UTSTÄLLNING BETRAKTELSER KONTAKT LÄNKAR SKIVOR PRESS		TONSÄTTAREN BETRAKTAR VÄRLDEN Betraktelse mars Ljuset i mörkrets vila Pojken håller hårt moderns hand. Trafiken vid norra infarten passerar framför dem i jämn fart. Rödljuset, där de väntar, lyser upp kvällen. Morfar har gått i förväg för att få en stund för sig själv. Modern håller lyktan i höger hand och pojken bär ljusen. Nu går de över landsvägen vid det södra övergångsstället, precis där vägen delar sig. Så här sent har aldrig pojken vistat kyrkogården tidigare. Han har egentlige bara varit där en gång; då mormor begravdes och han var bara tre år. Nu går pojken och modern in genom kyrkogårdens östra port och kvällsmörkret har just lagt sig. Överallt fladdrar stearinljusen i sina lyktor. Levande skuggor dansar utmed viloplatsens huvudgång. Pojken håller modern hårdare i handen. Han ser människor som bereder de sinas gravplatser och pojkens nyfikenhet lyser upp fundersamma tankar. Modern går långsamt i sin tystnad. Hon ser allvarlig ut och pojken säger ingenting. Redan på eftermiddagen, på konditoriet, förstod pojken att det var en alldeles särskild dag. De hade varit hos blomstertanten och köpt ljus och blomsterdekoration. Morfar hade klätt in lyktan med granris och nu skulle den pryda mormors grav. Modern visar pojken kapellet nere vid kyrkogårdens västra hörn. Pojken känner igen den lilla kyrkan; där morfar en gång sjöng med kyrkans manskör och mormors kista var klädd i blommor. Vid vattenbrunnen tar de av till höger och nu ser pojken morfar, som krattar jorden omsorgsfullt. Familjegrav står det på stenen. Pojken undrar om hela familjen ligger här, om mamma och morfar ska ligga här, om han ska ligga här. Morfar tar av sig hatten, tänder ljuset och rättar till blommorna. Nu står de alla tre framför mormors grav. Det är tyst. Ljus brinner överallt och pojken undrar om det alltid är så här på kyrkogården när mörkret fallit på. Nu sjunger morfar en sång han brukar sjunga i kyrkan. Pojken känner igen orden om att minnas sina kära. Morfar sjunger med stor inlevelse. Modern nynnar i bakgrunden. Pojken är tyst, men han minns melodin. Morfar sjöng den på mormors begravning. Nu hämtar pojken vatten vid brunnen. Modern lägger ner kransen de köpt hos blomstertanten. Morfar läser en dikt om ljusen och den mörka tiden. Nu är morfar tyst igen. Modern tar pojken i handen. Morfar sätter på sig hatten. Ljusen leder de ut från skuggornas tid och kvar finns minnet av dem som en gång var. Fadern håller sonen hårt i handen. Karusellen av alla bilar snurrar runt dem, då rusningstidens timme just är till att lägga sig. Trafikljusen tickar i storstadens alla tempo. Hustrun, pojkens moder har gått i förväg för att finna reda på plats. Fadern köpte ljuslyktorna redan på förmiddagen, ljuslyktorna som nu sonen omsorgsfullt bär på. Nu passerar de den västra delen av torget; precis där den stora utfarten tränger på, där nu bilköerna slingrar sig. Fadern går ofta till kyrkoplatsen, men nästan alltid ensam. Sonen har varit vid gravplatsen vid enstaka tillfällen och nu ska han få deltaga vid allhelgonadagens minnestund. Nu går fadern, med sonens hand i sin, uppför trappan till kyrkogården. Kvällsmörkret sprider sig utmed kyrkoplatsens yttre kanter. Stearinljusen i lyktorna fördelar fladdrande skuggspel mellan gravplatserna. Skiftande ljuspelare leker i mörkrets terräng. Fadern håller ömt sonens hand, när han känner pojkens alltmer hårdnande grepp. Hela kyrkogården är full av dekorerande besökare och fadern minns barndomens allhelgonatid. Sonen tystnar alltmer. Han ser allvarlig ut; fast han kanske inte riktigt förstår, som den lilla grabb han är. Redan dagen före hade fadern försökt att förklarat för sonen vad allhelgonafirandet innebär. De hade köpt blommor och lyktor hos blomsterflickan i gränden. Hustrun hade dekorerat blomsterprakten, som skulle placeras vid minneslunden. Fadern pekar på kyrkan, som reser sig alldeles framför dem och sonen nickar i samförstånd. Till kyrkan går fadern ofta; nästan varje söndag och ibland är sonen med. Vid kyrkan tar de till höger och nu ser de hustrun, pojkens moder, som står och väntar i blåsten. Det står mycket folk vid minneslunden. Fadern förklarar för sonen, att här har man grävt ner stoftet från pojkens farfar. Modern sätter på sig sjalen, ställer blommorna vid staketet och placerar lyktorna runt om. Hon tänder ljusen. Nu tänker de alla tre på farfar. Det är tyst. Mörkret håller skuggorna under armarna och alla näras ljus brinner för att minnas. Nu läser fadern en evangelistisk text om minnens tid. Sonen tittar fundersamt på honom. Hustrun snyter sig och fäller tårar. Nu sjunger minneslunden. Fadern tystnar i melodin han känner till. Han hörde sången redan som barn. Nu ställer de sig på andra sidan, för att se sin dekoration på avstånd. Blommorna lyser upp i natten. Hustrun berättar om den mörka tiden. Fadern tystnar. Sonen blir lyft till moderns famn. Nu knäpper fadern igen rocken i nattkylan. Skuggan leds bort av ljusen och kvar finns minnet från dem som en gång var. Hammerth