IN ENGLISH VERK BLOGG AKTUELLT BIOGRAFI UTSTÄLLNING BETRAKTELSER KONTAKT LÄNKAR SKIVOR PRESS		TONSÄTTAREN BETRAKTAR VÄRLDEN Betraktelse december När dimman lättar Jag sover när dimman lättar. Men jag var vaken i natt när dimman kom. Fukten rann kring mina fötter. Granen var beslöjad i dimridåer och lillstugan andades därefter. Stigen vandrade ner till sjön. Dimman följde med. Verandan bevakade varje steg, medan folket sov i stugan. Dimman stod kvar i ljuset. Ett oskyddat parasoll slokade i den tidiga morgonen och disken frös i vätan. Dassdörren slog fyra slag i den tillfälliga vinden. Jag tittade på klockan. Björkarna dansade i gryningen. Disen höll takten. Huset skuggade min andra tanke och jag flydde från en ny soluppgång. Varför väcker ingen dimman? Varför hittar inte segelbåten vinden? Varför drömmer jag om hösten i skärgårdssommar? Nu flyttar dimman och jag lättar; flyger in i vätan bakom boningshuset. Båtarna signalerar sin vilsenhet borta vid den trafikerade leden. I kolonner letar de sig fram i dimman, på väg mot ingenstans. Förtöjda småbåtar guppar förnöjsamt i trygg hamn. Dimman lägger sig intill deras fribord, just när fyren gör sig hörd. Nu rinner fukten ner för mina ben och jag vaknar i natten, i väntan på att dimman ska lätta och då sover jag. Jag vaknar när dygnet vänder sig. Men jag sov i skymningen när dagen bytte plats. Drömmen skiftade innehåll med verkligheten. Fantasin återtog kommandot och jag befann mig i en efterlängtad förvandling. Stigen vandrade liksom förr ner mot sjön. Bryggan bevakade varje vågskvalp, nu flera år senare. Jag fanns fortfarande. Grynnan tittade fram i öster och andhonan frös i kvällsbrisen. Skärgårdsbåtens ångvissla ljöd fyra gånger och vinden drog vidare. Jag tappade tiden, medan skärgårdsbor dansade på bryggan. Varför väcker de mig till ett gammalt minne? Varför hissar vi inte segel på vår inhemska trad? Varför drömmer jag om tiden då jag en gång fanns? Nu ser jag en lättad sanning, bakom södra uddens märkliga händelse. Båtarna signalerar vilsna koder, norr om min värsta leda. I upprepad form letar jag mig fram i vilsenhet, på väg någonstans. Förtöjda återupprepningar studerar mig noggrant i diffus kväll. Jag drömmer om min frigjorda tendens, just när konventionen väcker min medvetenhet. Nu byter drömmen plats med verkligheten och jag vaknar i natten, i väntan på att dygnet ska vända sig. Jag tittar på båten som jag en gång föll ur. Men jag känner inte igen den ranka hållningen, som den en gång visade sig att vara. Havet fyllde hela mitt inre. Kroppen var fylld utav obalans och jag andades därefter. Den vattentyngda kroppsvikten vandrade ur havet. Vågorna vandrade med. Rorsmannen bevakade mina steg, medan regnet strilade sin väta. Gammelgäddan slog fyra slag mot ytan. Jag såg en annan fiskelycka. Sothönan dansade i en tidig solnedgång. Jag ackompanjerade med vattengymnastik. Vattenfyllda stövlar hasade i grumlig botten och jag tog mig in till strand. Varför badar jag med kläderna på? Varför sitter jag i samma båt? Varför skrattar vi just åt detta? Nu pulsade jag mig fram på stigen i vattenfyllda skor; just när vattnet nått till midjan. Båtarna på havet signalerade om vår uteblivna fiskelycka. I upprätt stil gungade jag mig fram mot en väntad torka, där dragkampen befriade fötterna ifrån svällda stövlar. Rorsmannen värmde min kalla fribord, just när allvaret blev till skämt. Nu bytte sanningen plats med överdriften och jag somnade i värmen, i väntan på att falla överbord nästa gång. Hammerth