IN ENGLISH

VERK

BLOGG

AKTUELLT

BIOGRAFI

UTSTÄLLNING

BETRAKTELSER

KONTAKT

LÄNKAR

SKIVOR

PRESS



JOHAN HAMMERTHS BLOGG

Johan skriver om musiken och livet, mitt i notsystemets epicentrum, där en gång Beethoven, Mahler och Stravinsky arbetade. Dessutom förekommer kontinuerligt gästbloggare, som en extra garnering med blandade taktarter.


1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Tidigare bloggar

En stråklektion / 8:e februari, kl 07:37
Bild: 08074105stigmer-hammerth.jpg
Ett flautando rusar förbi, lätt som en fjäder, utan stråktryck, svävande bland övertoner. Tänk att fiolen kan låta så; stråken nära greppbrädan, vänster hand flyger fram på instrumentets hals. Sul tasto, vagt, nästan som i fjärran hör vi ett flyende glissando. Musiken håller sig från de högst belägna flageoletterna; pianissimo, vi anstränger öronen. Stycket andas, svaga nyanser. Nu tremolo, stråken mot stallet, en glasaktig klang, större dynamik, ett skört vädjande. Fiolen klingar, inte som en fiol, ändå är det en fiol. Sedan fler flageoletter, nu naturliga sådana; strävande, plötsliga pauser, sedan nästa överton. Hur högt ska tonerna nå, när tar det slut? Lösa strängar, svänger skönt, där i mellan pizzicaton, tydligt knäppande, bestämt. Nu kommer rörelsen, i ett allt högre tempo. Klangen är förändrad, mer introvert, sordinerat, försiktiga tremolo, utförda med spetsen av stråken, som bomull. Sextondelar gungar, nedstråk, uppstråk, snabba noter, starkt så det förslår. Högt tempo, vild artikulation, enkel frasering. Nu bombar fiolen gester, sprutar ut toner, inget rum för pauser. Accenter, accenter och ännu fler accenter. Hastigheten har uppnått möjligheten och fiolen fångar upp musiken i ett avslutande Bartokpizzicato. Sedan tyst, efterklangen, tyst, ett flautando, sedan tyst.

Johan

Kommentera "En stråklektion"

Snöröjning och ömma knän / 5:e februari, kl 06:53
Bild: 100_0080.jpg
Mina knän, fötter och höfter ömmar. Promenaderna är tunga på ojämna trottoarer. Nivåskillnader belastar min värkande kropp. Det gäller att man har rätt skor, kängor med kraftiga sulor. Mina är tunga som bly, men de enda som kan användas i detta väglag. Gatorna är hyfsat plogade. Trottoarerna är orörda, snömådd och under blankis. Hur många benbrott har detta orsakat i år? Vad kostar det? Vad kostar snöröjningen? Jag såg två ledande kommunpolitiker som i TV debatterade snöröjningen. De tyckte att trottoarernas ”skötsel” var oacceptabel, de var överrens, men hade ingen lösning på problemet. Men jag har ömmande knän och fötter som värker. På 1970-talet växte jag upp i en villa i småstaden. Utanför huset gick det två trottoarer och nåde oss om vi inte skötte dessa kommunala gångstråk. Det var ett evigt plogande och sandande. Skulle någon halka var vi ansvariga. En vän refererar, om en insändare angående snösituationen på 1700-talet, då snöröjningen i Stockholm tydligen hade samma problem som idag. Man har tydligen inte lärt sig under seklers gång. Lätt irriterad går jag gatan fram, med mussteg, i väntan på att isen ska knackas bort och att man återigen kan gå på stadens trottoarer utan bräckliga höften och ömmande knän.

Johan

Kommentera "Snöröjning och ömma knän"

Peterson-Berger nr.27 / 4:e februari, kl 06:50
Valborg Svärdströms debut

Hr Parcival Garrat, en ung engelsk pianist gav vid sin konsert på torsdagen i Musikaliska akademiens orgelsal de talrika församlade åhörarna tillfälle att lära känna en ung, begåvad sångerska, fröken Valborg Svärdström, som med en något späd röst av förtjusande ungdomlig charme utförde sånger av Schumann, Josephson, Hallström och Adam. Mest lyckad blev ”Du bist Wie eine Blume”, vars utförande tycktes tyda på att fröken Svärdström, om hon kan förskaffa sig sin stämma större jämnhet och expansionsförmåga, bör kunna bli en förträfflig romanssångerska.

Om hr Garrats egna prestationer behöver man icke yttra sig. Att döma av det sätt varpå de mottogos söker nog flertalet av åhörarna att snarast möjligt glömma dem så som man glömmer lyckligt överståndna lidanden.

P.-B. (26 0kt. 1900)

Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan

Kommentera "Peterson-Berger nr.27"

Digital cellokonsert / 3:e februari, kl 07:19
Jag lyssnar igenom min cellokonser denna kväll, den digitala versionen; den är inte uruppförd. Från början var det en beställning till Norrköpings symfoniorkester. Mitt i kompositionsarbetet ringde de från Norrköping; de hade ångrat sig, ville inte alls ha en cellokonsert utan bad mig att skriva en symfoni istället. Utan någon ursäkt och ersättning, det fick det bli så. Jag komponerade min första symfoni. Givetvis skrev jag klart cellokonserten, där den nu ligger i högen av alla orkesterverk, trånande, vädjande. När jag nu lyssnar igenom syntversionen är det som att möta en gammal tid igen. Jag känner alla delar, toner, form, minsta parameter och nog längtar man efter orkesterversionen. Höjdpunkterna är offantliga, kadenserna intressantare än jag minns. Verket är 25 minuter långt. Konserten känns idag som gjuten från en förbrukad tid, ändå högst aktuell . Mellan tempi finns balansen, orkestreringen är följsam. Nu är det bara jag och cellokonserten, isolerad, iförd hörlurar och jag reproducerar tiden. Andra satsen vädjar om upprepning, skuggor som förföljer tiden, innovationer, nästan fugerat. Natten är sen och jag ändrar inställningarna i notprogrammet, så att flageoletterna klingar naturligt. Nu spelar softsyntarna upp tredje satsen. Digital återgivning, en cellokonsert som uppförs i mina hörlurar.

Johan

Kommentera "Digital cellokonsert"

Citybanan / 2:a februari, kl 06:30
Bild: 000_0108.jpg
Nu börjar det. Fatbursparken ligger i ruiner. Körsbärsträden har huggits ner, enorma plank har vuxit upp och spårområdet har nu blivit en gigantisk arbetsplats. Här gick vi en gång i tiden och rastade hundarna, bland råttor och avfall. Sedan dess har Södra stationsområdet byggts upp. Citybanan ska gå under Stockholm. Tala om långtidsprojekt, beräknas att vara klar 2017. Lever vi då? Vi lever nu och hela närmiljön är förändrad. Vad ska det här vara bra bra för, ett politiskt kompromissförslag som nu träder i kraft? En 6 km lång bana ska frilägga pendeltågstrafiken. Jag bor vid Södra station och vet vad som menas med pendeltågstrafik. Fatbursparken är skövlad och jag tittar nu på en bild, över hur det är tänkt att parken ska se ut efter projekteringen. Jag minns nedsprängningen av söderleden, på 1980-talet, också ett tidskrävande projekt. Under många år sprängde de ner körbanan, detonationer två gånger om dagen, rena krigsstämningen. Citybanan ska nästan gå under mitt hus. Här blir det ingen sprängning, här gräver de. Det är vi tacksamma för. Den vanlig promenaden från Fatbursgatan har bytt fasad. Vi gillar det inte, men vi får står ut, till 2017, om vi lever då.

Johan

Kommentera "Citybanan"

Vinter i förorten / 1:a februari, kl 07:32
Det blev en trevlig eftermiddag. Förorten ligger inlindad i halvmeter snö. Endast tallarna visar sin vanliga fasad, med små snöflarn liggande på grenarna. En sjuk grabb och jag lagar mat i köket, mat enligt beställning. I frysen ligger det glass, bra mot ond hals. Det är måndag, faktiskt trevligare än många andra måndagar. Vi ser på film i mobiltelefonen, film från ett äventyr på Lovön, två huvudroller, Kungafamiljen var statister. Drottningholm i kyla och nog var det kallt den dagen, det minns jag. Nu ser vi på film i datorn, ett hemmagjort matprogram och så dessa skämtbilder som framställs på dataskärmen, mängder av bilder och vi ser ut som man brukar göra i Skrattkammaren på Gröna Lund. Måndagstempot är lågt, lunchen enkel; utomhus sju grader kallt. Mörkret lägger sig redan vid tretiden. Då är jag redan på väg till dagens första möte. Det blev inget komponerande idag. Men vad gör det när förorten ändå har gett livet en vinterupplevelse.

Johan

Kommentera "Vinter i förorten"

Att fara eller möjligtvis vara / 29:e januari, kl 07:03
Jag är på väg till T-centralen, har egentligen inte tid, men nu gäller det teaterbiljetter, om det nu finns några platser kvar. Stockholms stadsteater, Hamlet; hade premiär på Nyårsafton och nu går pjäsen för fulla hus. Strålande recensioner, länge sedan man läste sådan ros. Nu står t-banan still i tunneln och jag som inte har tid. Det tar tio minuter till centralen. Som sagt, Hamlet, Stockholms stadsteater. Jag går till Kulturhuset. Biljettkön är lång. Jag väntar, alla väntar, hela huset väntar. En biljettkassörska. 20 kunder före mig. Vad ska nu tiden göra av mig. Jag är ur led. Det går långsamt. Jag läser om föreställningen. Tiden går ännu långsammare. Nu börjar mitt möte, någon annanstans. Forget it! Jag försöker ringa. Inget svar. Efter fyrtio minuter är det min tur, men ingen tur, inga biljetter kvar. I kväll finns det två biljetter. Men jag kan inte gå ikväll. Faan! Jag lämnar kulturbygget, besviken; ett missat möte, inga Hamlet-biljetter och själv hinner jag inte med tiden, undra om tiden hinner med mig, inte idag i alla fall, inte igår och kanske aldrig.

Johan

Kommentera "Att fara eller möjligtvis vara"

Pojken i fjärran / 28:e januari, kl 07:35
Den vilde pojken härjar uppe i landet, turné i Medelpad, utan upphovsmän. Det hör till, de är ju döda, även om de lever. Men visst längtar jag till verket; live och denna känsliga röst, till ett liv då, när jag och författaren skrev sångcykeln. Men det är faktiskt så: När verket är skrivet och uruppfört så lämnar man det till livet, institutionerna och till en annan tid. Enligt recensionerna förstår man att det går bra på turnén; den suggererande texten, solisten, en enaktsföreställning för baryton och orkester. Publiken har inga förväntningar, vet inte vad som väntar dem och så kommer det här. Jag längtar efter upplevelsen och nog minns jag fortfarande premiären.

Nu reser den vilde pojken i norrland. Konsertmästaren ringde angående solokadenserna. Det är inga improvisationer, endast fri notation. Alla toner ska spelas. Varför har jag annars komponerat gesterna. I natt drömde jag om föreställningen, på turné i norrland. Men musiken lät inte som den borde. Dessutom var det tre sångare. De lät för bedrövligt, för att inte tala om orkestern. Dirigenten var berusad. Hela publiken buade och pekade finger mot oss upphovsmän. Vi var där. Men vi finns inte. Vi är ju döda. Ändå satt vi där, medan den vilde pojken flydde i vredesmod och aldrig kommer jag att glömma detta drömska uruppförande.

Johan

Kommentera "Pojken i fjärran"

Peterson-Berger nr.26 / 27:e januari, kl 07:09
1 oktober 1896

Sigrid Lindbergs konsert i går afton hade alldeles fyllt Vetenskapsakademiens hörsal med intresserade åhörare. Det var också en i vissa hänseenden ganska märklig konsert. Trolleri, bara trolleri. Det började strax efter första numret, konsert för piano, violin och flöjt av J. S. Bach. Stycket, vars principalstämmor utfördes av respektive hr A. Roth, konsertgiverskan och hr V. Brandt samt med ackompagnement av stråkkvartett, erbjuder stora svårigheter i fråga om den högre musikaliska tolkningen. Det verkade ej heller som något annat än en mindre lyckad elevuppvisning, vilken formligen stekte åhörarna vid sakta eld. Efter dess slut läto helt oväntat några energiska klappandar höra sig, en mystisk företeelse, som var ägnad att sätta musikvännen i en kuslig stämning. Lyckligtvis tog emellertid konsertens förlopp åtminstone delvis en bättre vändning. Men trollerierna fortforo. Fröken H., en lovande debutant, framträdde och förvände både syn och hörsel på de närvarande. Den briljant och med fraiche stämma föredragna koloraturvalsen ur Gounods opera ”Mireille” tycktes komma från någon osynlig fågel eller fyrdimensional flöjtblåsare, och någon högre effekt strävar man ju ej efter i detta slags musik. Klappandarne fingo också publiken med sig i en inropning av sångerskan.

Så kom fröken L. in igen och spelade A. Wilhelmjs ”Fantasiestück”, Detta fantasistycke befanns vara en riktig trolldosa. Vid de första tonerna öppnades den och visades för publiken. Den var tom. Så några hokus-pokus, och en musikalisk tanke uppenbarade sig; så några hemliga konster, löpningar och drillar igen, och den var försvunnen. På detta sätt gick det på en stund, tills både kompositören, de spelande och åhörarna ledsnade vid denna lek. Nytt mellanspel och klappandar.

I ”L’oiselet, en Viardotsk sättning av en Chopinmazurka, upprepade därpå fröken H. med obestridlig framgång sin konst med fågeln och flöjten. I de påföljande romanserna av Kjerulf m.fl. trollade hon dessutom bort åtskilliga vokaler, satte in andra i stället och gjorde för övrigt några små svårfattliga fraseringsfinesser (t.ex. genom att hugga av sluttonen i ordet ”hjemme”), vilket allt dock ej hade annan verkan än att den sista sången bisserades.

Konsertgiverskans utförande av Saint-Saens’ ”Introduction et Rondo capriccioso” var däremot intet trolleri, om också den nobla tonen här liksom i de övriga violinnumren verkade fördelaktigt.

Slutligen kom vaktmästaren fram och eskamoterade i en handvändning bort hela slutnumret mitt för publikens näsa. Det hade kommit något hinder i vägen för dess utförande, och i stället spelade konsertgiverskan synnerligen vackert en violinromans extra.

Av den högre konstnärliga magien, den som fångar själar och upplyfter hjärtan, såg man däremot intet prov. Det var nästan uteslutande virtuositetens jonglör- och illusionistkonster som serverades, och vad däröver var, det - lyckades icke, om vi undantaga fröken U:s och delvis även hr R:s ackompagnement. Men publiken var belåten.

P.-B.

Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan

Kommentera "Peterson-Berger nr.26"

Grammofonen, då och nu / 26:e januari, kl 06:58
Jag kommer i håg när jag fick min första grammofon. Nio år tror jag visst att jag var; en sådan där grammofon med högtalaren i locket. Mono, men fint ljud, så där hemtamt med diskantkontur. Grammofonfodralet såg ut som en liten resväska, vitfleakad med rött lock. Det var singel och EP-skivor som gällde och Lasse Lönndahl och Tova Carson var de första idolerna. Nu kunde jag stänga in mig i mitt rum och spela min alldeles egen musik och skivorna snurrade på skivtallriken varje ledig stund. Min första LP var med Tages. Jag har den fortfarande i min ägo, sliten och utspelad. LP-hysterin var enorm och min skivspelare gick så det glödde. Alla veckopengar spenderades på skivor: Beatles, Stones, Hep Stars, Hollies - det går inte att räkna upp dem alla, men grammofonen var tålig och det var nog den mest betydelsefulla present jag fick i barndomen. Jag gillar fortfarande Lasse Lönndahl.

Idag talar vi inte om grammofonen på detta sätt. Fast mina vänner brinner fortfarande för LP-skivan och de samlar på gamla Thoréngrammofoner och rörförstärkaren är ett måste. Idag handlar det i bästa fall om CD, kanske på utgång, vem vet. Vi överför MP3-filer till våra I-Pods. Vi lever inte längre i skivomslagens värld. De små ministereoanläggningarna har ofattbart bra ljud. Den HiFi-känsla man får vid första genomlyssningen kunde man bara drömma om vid den tiden då jag fick min första grammofon. Idag behöver in HiFi betyda stora pengar och jag undrar vad min första grammofon kostade. Det blev två stereoanläggningar, till två nyfikna, som nu kan stänga dörren och endast bry sig om sin egen musikvärld. Jag känner igen deras reaktion; en skivspelare, i sitt eget rum, högst privat, bara jag och musiken. Nu klingar det och det är inte Lasse Lönndahl som låter i högtalarna.

Johan

Kommentera "Grammofonen, då och nu"

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Tidigare bloggar

webbsidor © 2001 - 2010