1 oktober 1896

Sigrid Lindbergs konsert i går afton hade alldeles fyllt Vetenskapsakademiens hörsal med intresserade åhörare. Det var också en i vissa hänseenden ganska märklig konsert. Trolleri, bara trolleri. Det började strax efter första numret, konsert för piano, violin och flöjt av J. S. Bach. Stycket, vars principalstämmor utfördes av respektive hr A. Roth, konsertgiverskan och hr V. Brandt samt med ackompagnement av stråkkvartett, erbjuder stora svårigheter i fråga om den högre musikaliska tolkningen. Det verkade ej heller som något annat än en mindre lyckad elevuppvisning, vilken formligen stekte åhörarna vid sakta eld. Efter dess slut läto helt oväntat några energiska klappandar höra sig, en mystisk företeelse, som var ägnad att sätta musikvännen i en kuslig stämning. Lyckligtvis tog emellertid konsertens förlopp åtminstone delvis en bättre vändning. Men trollerierna fortforo. Fröken H., en lovande debutant, framträdde och förvände både syn och hörsel på de närvarande. Den briljant och med fraiche stämma föredragna koloraturvalsen ur Gounods opera ”Mireille” tycktes komma från någon osynlig fågel eller fyrdimensional flöjtblåsare, och någon högre effekt strävar man ju ej efter i detta slags musik. Klappandarne fingo också publiken med sig i en inropning av sångerskan.

Så kom fröken L. in igen och spelade A. Wilhelmjs ”Fantasiestück”, Detta fantasistycke befanns vara en riktig trolldosa. Vid de första tonerna öppnades den och visades för publiken. Den var tom. Så några hokus-pokus, och en musikalisk tanke uppenbarade sig; så några hemliga konster, löpningar och drillar igen, och den var försvunnen. På detta sätt gick det på en stund, tills både kompositören, de spelande och åhörarna ledsnade vid denna lek. Nytt mellanspel och klappandar.

I ”L’oiselet, en Viardotsk sättning av en Chopinmazurka, upprepade därpå fröken H. med obestridlig framgång sin konst med fågeln och flöjten. I de påföljande romanserna av Kjerulf m.fl. trollade hon dessutom bort åtskilliga vokaler, satte in andra i stället och gjorde för övrigt några små svårfattliga fraseringsfinesser (t.ex. genom att hugga av sluttonen i ordet ”hjemme”), vilket allt dock ej hade annan verkan än att den sista sången bisserades.

Konsertgiverskans utförande av Saint-Saens’ ”Introduction et Rondo capriccioso” var däremot intet trolleri, om också den nobla tonen här liksom i de övriga violinnumren verkade fördelaktigt.

Slutligen kom vaktmästaren fram och eskamoterade i en handvändning bort hela slutnumret mitt för publikens näsa. Det hade kommit något hinder i vägen för dess utförande, och i stället spelade konsertgiverskan synnerligen vackert en violinromans extra.

Av den högre konstnärliga magien, den som fångar själar och upplyfter hjärtan, såg man däremot intet prov. Det var nästan uteslutande virtuositetens jonglör- och illusionistkonster som serverades, och vad däröver var, det - lyckades icke, om vi undantaga fröken U:s och delvis även hr R:s ackompagnement. Men publiken var belåten.

P.-B.

Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan