Tosca

På Operans senaste nyhet, Puccinis rafflande ”musikdrama” ”Tosca”, behöver man icke spilla många ord. Visserligen tycks benämningen ”musikdrama” utmana till en mer detaljerad granskning, men redan en genomläsning av texten är nog för att avslöja denna betäckning som en käck och tilltagsen usurpation. Handlingen är ett groft, bloddrypande sensationsstycke, utan djup, utan själsskildring eller inre motivering. Tillagad efter Sardous bekanta, torra och brutala teaterpjäs har den genom någon förenkling, och särskilt genom sammankopplingen med musik, blivit ännu brutalare och poesilösare i sin verkan.

Då operan redan framförts fyra gånger och fjorton dagar förflutit sedan premiären, har allmänheten redan hunnit bilda sig en mening och uttrycker denna genom icke fulltaliga besök och tämligen stillsamma bifallsyttringar. Presskritiken, som denna gång genom allbekanta omständigheter* tvungits att först sedan flera föreställningar ägt rum framträda med sina uttalanden, kommer, efter vad det tycks, icke att väsentligt avvika från publikens uppfattning. En otäck och irriterande text, en melodiös, läckert instrumenterad musik, här och där något alldaglig visserligen, ibland även rå i harmoniken och långt ifrån ägnad att överskyla handlingens råhet, men i alla fall ej utan förtjänster - det torde bli slutomdömet här, som överallt annorstädes där ”Tosca” uppförts.

En närmare redogörelse för innehållet lär väl nu icke vara av nöden. Den som vill njuta av hur den unge målaren Cavaradossi, som hjälpt en statsfånge att fly, arresteras på misstankar av polischefen Scarpia, underkastas tortyr och till sist arkebuseras, medan både han och hans älskarinna Tosca i det sista tro att avrättningen endast skall bli en komedi med lösa skott, den gör det nog bäst på teatern - ifall han ej föredrar ”morddramerna” i tidningar eller lånbibliotekens skatter på detta område. Och den som aldrig förr sett en nattsvart teaterbov få sin välförtjänta lön, han bör gå och se fru Hellström stöta en stor förskärare i hr Forsells bröst, vilket brott hon i sista akten förmodligen skall anses försona med att hoppa ned från Ängelsborgens takterass och slå ihjäl sig - ett av de italienska textbearbetarna tillagt, högst löjliga slut, som endast framkallar en undran varför icke alla de övriga uppträdande också hoppa, eller varför de över huvud skola få leva, då de med säkerhet ej gjort mindre ont än den arma Tosca.

Av musikens enskildheter stannar icke mycket kvar i minnet. En duett i första akten lyser av glänsande orkesterfärger och italiensk melodik. Den långa och vedervärdiga tortyrscenen är däremot något matt illustrerad; om någon dramatisk eller symfonisk uppbyggning kan man ej tala. För övrigt verkar musiken löslig och godtycklig; motiv och melodier upprepas visserligen här och där, men vävas ej samman till någon högre enhet.

I fråga om utförandet tar fru Hellström i titelrollen avgjort priset genom en vokalt och dramatiskt lika glansfull och genomtänkt framställning. Hr Forsell spelar antagligen Scarpia con amore, och herr Nyblom gör av Cavaradossis parti det mesta han kan, vilket dock i fråga om röstens välljud knappast kan anses tillräckligt mycket. Operan förefaller för övrigt väl inövad under hr Hennebergs ledning.

Av uppsättningen fäster man sig vid sista aktens rätt stämningsfulla vy över Rom. Regien ger ej anledning till några invändningar. Det som ger anledning till invändningar är först och sist själva verket - ett utslag av en urartad och förråad smak, som det verkligen icke är någon ära att göra propaganda för i vårt hederliga, men lätt förförda land.

*Genom operadirektionens plötsliga beslut att ej vidare inbjuda recensenter till generalrepetitionerna, blevo dessa tvungna att demonstrera: ingen Stockholmstidning anmälde premiären av ”Tosca”. Direktionen sträckte, som synes, vapen.

P.-B. (1 mars 1904)

Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan