Kanske ska ”Sagor i förbifarten” nu publiceras. Inget är bestämt, men det ser ljust ut. Apropå det, så var Komposten och Målarkludden på lokal i helgen. Det damp ner en massa pengar från stipendienämnden och plötsligt firades det dubbelt så mycket, som om hälften var nog. Kanske ska dessa konstnärer nu publiceras som följetong. Men Målarkludden och Komposten förstår sig inte på lokal eller följetong, men de låtsas. Så här ser de ut i verkligheten, men hur ser de ut i en följetong? Vem vet, kanske både verkligare och snyggare, eller möjligtvis tvärtom. Kompostens mamma säger att seriefigurer oftast framställs som karikatyrer. Men Komposten och Målarkludden förstår sig inte på sådant överdrivet snack. Men serieteckningar är roliga, det tycker de båda två. Hela helgen blev en stor fest. Nu på söndagen sitter de glansögda på ett konditori och dricker kaffe. Målarkludden är skeptisk. Allt det roliga som inträffade under lördagen har nu omvandlats till seg trötthet. Komposten skrev just under på det och han tvivlar på livet. Kanske blir det bättre som följetong. Då kan man ju hitta på i livet lite som man vill, tänker Komposten. Målarkludden håller med och från och med nu ska de leva som en andra följetong, där alla dagar är roliga, då trötta söndagar aldrig existerar.

Johan

Jag är inte speciellt glömsk, tvångstankar håller mig ifrån sådant. Men när jag i enstaka fall glömmer gör jag det ordentligt. Förståndet har jag aldrig med mig, så det kan jag ju inte glömma. Att glömma stoppa i sig livsuppehållande mediciner kan vara allvarligt. När det händer bryter det ut kaos och panik och värst av allt är det när jag kommer på sådant på jobbet, en minut före lektion. Vanligen är jag då osäker på om jag tog tabletterna eller inte. Då kan man dö bara av frustrationen, men än så länge står jag på benen. I morse glömde jag plånboken, inte bra när skolans alla passerkort finns där. Ni kan bara tänka er resten; springa runt som en nervös tupp, inte ens pengar till kaffet. Vissa saker glömmer jag aldrig. De flesta av mina kompositioner ligger tryggt i minnesbanken. Jag glömmer sällan tider, möten eller uppdrag. Däremot namn är hopplöst att komma ihåg och ”Memory” är jag värdelös i. Men att skriva blogg om minnet kommer jag ihåg och nu kommer jag ihåg att sluta skriva när t-banan når stationen jag ska stiga av på.

Johan

Tipsvinst, en hederlig sådan, stryktipset. 11 rätt och en tusenlapp rakt ner i plånboken. Det händer inte varje dag. Tobakshandlaren, han som levererar resultat och pengar, blir jätteglad och tjuter. Jag blir röd i ansiktet, nästan förlägen. Jag tittar på den röda texten på bildskärmen. Nu förstår jag, har vunnit 1000 kronor och nog hörde jag att det plingade till i datorn, som en digital fanfar. Inte varje dag man får pengar när man befinner sig i en affär och jag som alltid väntar på drömchansen, miljoner. Men jag är jättenöjd med detta, får gärna upprepas varje vecka. Måste kolla vad 13 rätt gav. Jag tackar och bockar för vinsten och går genast till Kaffebaren för att fira. Latte + två kakor och rikligt med dricks. Som fotbollsälskare känns alltid stryktipset genuint. Härligt! Gambling på riktigt! Lotto, Keno är siffror och måltipset löjligt omöjligt, med blygsamma vinster, för att inte tala om Joker, ett skämt! Kaffet är utsökt och jag lämnar Kaffebaren som en vinnare, något jag inte varit på länge.

Johan

Jag har alltid gillat tisdagar. I min ungdom tränade jag badminton på tisdagar; träningar som var viktiga, två gånger i veckan. Tisdagar är vanligen goda dagar. Måndagsvåndan har släppt och veckan är i gång. Denna vecka är högintensiv. Jag är högintensiv och min I-phone är överarbetad. Redan 05.30 sätter jag mig framför orkesterpartituret, den tredje delen. Jag rör mig mellan oljefärgers alla tunna skikt och oregelbundna penseldrag.

Tisdag, i Norden uppkallad efter Odens son, Tyr. I U.S.A finns den s.k. supertisdagen, då bl.a. president och kongressval hålls. Själv gillar jag fettisdagen. Fast det blev en semla tidigt, redan på juldagen, förra året. Av någon anledning arbetar jag alltid bra på tisdagar. Nu på morgonen löser jag många problem i partituret, flyr in i komplexa fortspinningar och färglagda upplösningar. Härligt, det är Tisdag!

Tisdag, det är den sista januari. Sedan går vi in i en god månad; en stor del av min familj fyller år i februari. Jag fyller år på en måndag i år. Hur roligt är det? Men, vad då, födelsedagar har man ju slutat att uppskatta. Kroppen känns tröttare vid varje födelsedag och minnet minns knappt tidigare års bemärkelsedagar. Sådana här tankar kan härja en typisk tisdag; livet, minne, ålder, ork. Men annars är tisdagar lätta dagar; inga krav, en typisk vardag, där veckan just kommit igång. Nu ska jag åka till jobbet och ha en alldeles förträfflig dag. Klart, det är ju tisdag!

Johan

Måndag. Varför finns denna dag? Jag sjunger Povels ord, om måndag morgon och mitt huvud som känns så tungt. Tre orkesterverk på ritbordet, fyra förberedelsearbeten på databordet och vid klaviaturerna kryllar det av notexempel och det är bara måndag. Annars fungerar rutinerna och jag slussar mig mellan arbeten och moment. Helgen förblir ett hemligt kapitel, helger som nu är mer uthärdliga. Men ljuset börjar knocka mig. När vårljuset tittar fram går jag och gömmer mig.

Måndag. Vissa måndagar är med mig. Denna dag kan vara en sådan. Varje minut är planerad, inför fyra pedagogiska dagar. Jag har instrumenterat ett avsnitt i orkesterverket nu på morgonen. Började redan halv sex; ackord i brasset, övertagande rörelser i stråket. Är jag nöjd? Vet inte, får se i morgon. Det blir alltid ett arbetspass på morgonen. Det räcker med en timme. Sedan mår man bra. Därefter blir det frukost, dusch och administration. Efter dessa rutiner börjar själva dagen.

Måndag. Denna måndag arbetar jag inte på skolan. Det blir en viktig lunch idag, hoppas på ett förmånligt avtal. Hur ska jag hinna med ytterligare ett arbete? Annars lindras livet med Tranströmer, Turner och Beethovenbiografi. Har just läst om Ludwig och hans bedrövliga kvinnoaffärer, stora sorger i hans liv. Jag undrar vad denne tonsättargigant ansåg om måndagar. Han gjorde väl som jag, komponerade, alltid med flera verk igång samtidigt, även om hans huvud kändes tungt.

Johan

När jag började arbeta som lärare 1974 upptäckte jag kopieringens betydelse direkt. Då existerade blåstencil och man blev groggy under själva kopieringsprocessen. Just då, i mitten av 1970-talet, utvecklades koperingsapparaterna och vi fick snabba Rank Xerox-maskiner. De var högpresterande och sköttes ofta av vaktmästarna på skolorna och det gällde att ligga bra till hos dessa härskare. Man kunde komma i konflikt med studirektor och rektor, men blev det en fnurra på tråden med vaktmästaren på skolan var det kört. Då blev kopieringen försenad, om den i huvud taget blev av. Jag har alltid sett till att ha god kontakt med vaktmästaren på varje skola jag arbetat på. Samma sak gäller nu för tiden. Idag lämnar jag in flera förlagor för kopiering. Han som sköter kopieringen är inte i skolan idag. Tidsplanen spricker. Annars sköts det här perfekt på skolan. Man får ofta sina kopior några timmar efter inlämning. Själv är jag inget proffs på att kopiera, framförallt om det ska till förminskning, dubbelsidigt etc. Då går det ofta åt pipan. Och vid den ”automatiska” ihophäftningen av pappersbuntarna hamnar häftan alltid i fel hörn, oftast nere till höger. Mina kolleger har samma problem, konstnärens dilemma. Så det gäller att ligga bra till hos vaktmästaren, annars uteblir den duplicerade världen.

Johan

Jag sitter på t-banan; rusningstid, stressat, fullt ös! Då ringer min mobil. Det är min kompis, jag hör det på signalen. Han har fått en specialare, en signal som är träffande för just honom, motorcykelljud. Det knarrar så det dånar, en gasande ljudåtergivning, som sprider sig i hela vagnen; inget HD-ljud, mer som en brittisk cykel, fast mobilen är amerikansk. Jag blir mycket obekväm av signalen. Alla i vagnen blir obekväma då ringsignalen knarra på och det är min mobilsignal! Och jag som inte få upp telefonen där jag står ihopklämd som en sill. Jag vet inte varför jag säger det, det hoppar bara ur munnen på mig när jag betraktar mina arga medpassagerare. ”Ursäkta min dåliga mage”!! Fruktansvärt plumpt, men otroligt roligt och folk börjar skratta alldeles förfärligt och mest skrattar jag själv. Ja, vad ska man göra, där man står med sin absurda ringsignal och vad gör man inte för uttråkade passagerare på ett försenat t-banetåg i rusningstid. De fick ju i alla fall en rolig stund. Jag skrattar fortfarande. Jag stiger av tåget vid T-centralen. Mobilen ringer, ett skönt, knarrande ljud och jag vet vem som ringer.

Johan

Varför är människor så rädda? Det ställer bara till elände. Jag är omgiven av fegisar. Själv är jag livrädd.

Johan

Helgen var innehållsrik. Lördagen förändrade tillvaron. Jag arbetar varje helg, tidig morgon, fram till lunch. Sedan bestämmer fritidsplaner om det blir mer arbete. Denna lördag infinner sig spännande möten; fika, middag på lokal, men ingen sen natt. Det ska arbetas även på söndagen. Vi ses på ett klassiskt konditori, som tyvärr är renoverat. Stolarna är extremt obekväma, men det som bjuds på är gott. Vi såsar oss igenom eftermiddagen. Snön hänger i luften, men ska det bli någon vinter? Vi samtalar i flera timmar. Sedan kommer det väntade telefonsamtalet. Vi förflyttar oss till kvarterskrogen, flera vänner strömmar till. Vi sitter trångt, nästan internationellt; enorm entusiasm och vi går igenom ett flertal kulturprojekt, för visst finns det planer. Maten är utsökt. Inredningen går i engelsk stil och jag konverserar med Siri på engelska. Det finns inte mycket kvar av min Miamidialekt, men jag försöker. Den engelska dialekten blir snarare uppblandad med småländska diftonger. Nu går vi in i en mer allmänpolitisk diskussion, i socialdemokratiska kristider. Det mediala fokuset är lika intensivt som om sveriges regering hade avgått och sossarna uppträder fortfarande som om de var ett 50-procentigt parti. Tillbaka till musiken och jag har plötsligt noter av Stenhammar i mina händer. Jag gör en snabb analys och konstaterar att den käre Wilhelm var klurig när det gällde tematik och ackordprogression. Hela huvudet fylls av romantisk musik och jag känner mig riktigt hemma. Just detta pianostycke hörde jag första gången som liten pojk, då farbror Gunnar ofta spelade stycket på familjeträffar. Restaurangen är överfull, jag är nykter. När vi kom till restaurangen var det ruggig senhöst ute. När vi nu, många timmar senare, lämnar restaurangen är det full vinter. Snön faller yvigt. Jag pustar tungt. Ska den ’jävla vintern plantera sig i tillvaron nu?! Vi halkar oss hem i den kalla vinternatten.

Johan

Dessa viktiga luncher. Jag har skrivit om dem förut. De är livsviktiga. Vid dagens lunch behandlade vi socialdemokraterna, media, Beethovens sommarvistelser, kommunalpolitik, viktiga skivor på 1970-talet. Under dessa luncher framstår dynamiken, där objekten är det viktiga. Vårt stamställe, där vi äter de flesta luncherna, stänger den sista januari. Sorgligt och var ska vi nu ta vägen. Denna restaurang inbjuder till insiktsfulla måltider, med sin historia, med den privata känslan. Hit borde både journalister och politiker komma och studera hur vettig argumentation och fakta tillämpas. Här finns inte behovet av snabba klipp eller förgörande av personer med andra åsikter. Här existerar konstens insikter som folkvalda och journalister bara kan drömma om. För de är konsten något som finns, för oss en förutsättning för liv. Idag tittar vi in i den europeiska historien, hur Europa såg ut fram till 1848. Vi befinner oss i Berlin, Wien och Leipzig, samtidigt som den nutida verkligheten existerar utanför fönstret. Våra luncher håller livet under armarna; det är här vi vänder upp världen på rätt köl igen, så att vi orkar existera till nästa lunch, någonstans i den svenska huvudstaden.

Johan