IN ENGLISH
VERK
BLOGG
AKTUELLT
BIOGRAFI
UTSTÄLLNING
BETRAKTELSER
KONTAKT
LÄNKAR
SKIVOR
PRESS
JOHAN HAMMERTHS BLOGG
Johan skriver om musiken och livet, mitt i notsystemets epicentrum, där en gång Beethoven, Mahler och Stravinsky arbetade. Dessutom förekommer kontinuerligt gästbloggare, som en extra garnering med blandade taktarter.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Tidigare bloggar
Ett meddelande från en koltrast / 4:e juli, kl 09:04
Ja,ha, så sitter jag här igen, samma soffa, Skinnarviksringen. Fast nu är det den 4 juli, U.S.A:s nationaldag; i väntan på Frankrikes nationaldag, för att inte tala om Victoriadagen, Sveriges mest firade födelsedag. Jag undrar om kronprinsessan själv förstår det. Juli, Sverige står stilla, eller...? Inte Stockholm i alla fall, förutom all busstrafik. Strejk mitt i sommaren. Gör det någon nytta? Men det är mycket folk på gatorna och förmodligen ännu fler under jord, tunnelbanans befriande tillgång. Men här i parken är allt sig likt, förutom alla soldyrkare, som fyller ut varje gräsplätt, mitt i staden.
I morse vaknade jag redan halv tre. Koltrasten berättade en helt fruktansvärd historia, högt och ljudligt; om just 4 juli och att detta inte var en bra dag och allt som hittills inte blivit som önskat. Jag kunde bara hålla med, för visst har sommaren visat andra tendenser än vad som var utlovat och vad ska man nu hålla sig till? Koltrasten!? Han berättar ju bara nedbrytande historier. Vem ska man hålla i handen? Mänskligheten? Har tagit semester och vem vet när vardagen är tillbaka och vad som kan hända innan dess. Skinnarviksringen, samma gröna soffa, den närmast Lundagatan. I trädet, framför mig, sitter en annan koltrast, som nu berättar en annan historia; en historia om ljuset och letandet efter kraften. Fågeln berättar roliga episoder och nu skrattar jag. Kan det vara så? frågar jag. Visst svarar koltrasten. Detta är sanning och du behöver inte vara orolig. Men berättar inte det för någon. Nej, säger jag, detta är och förblir en hemlighet. Koltrasten flyger till nästa näste och jag går mot nästa station, full av hemligheter.
Johan
I morse vaknade jag redan halv tre. Koltrasten berättade en helt fruktansvärd historia, högt och ljudligt; om just 4 juli och att detta inte var en bra dag och allt som hittills inte blivit som önskat. Jag kunde bara hålla med, för visst har sommaren visat andra tendenser än vad som var utlovat och vad ska man nu hålla sig till? Koltrasten!? Han berättar ju bara nedbrytande historier. Vem ska man hålla i handen? Mänskligheten? Har tagit semester och vem vet när vardagen är tillbaka och vad som kan hända innan dess. Skinnarviksringen, samma gröna soffa, den närmast Lundagatan. I trädet, framför mig, sitter en annan koltrast, som nu berättar en annan historia; en historia om ljuset och letandet efter kraften. Fågeln berättar roliga episoder och nu skrattar jag. Kan det vara så? frågar jag. Visst svarar koltrasten. Detta är sanning och du behöver inte vara orolig. Men berättar inte det för någon. Nej, säger jag, detta är och förblir en hemlighet. Koltrasten flyger till nästa näste och jag går mot nästa station, full av hemligheter.
Johan
Kommentera "Ett meddelande från en koltrast"
Esbjörn Svensson / 3:e juli, kl 17:19
Esbjörn Svensson dog i en dykolycka; ute vid Ingarö, där ofta dykklubbarna håller till. En jazzpianist har plötsligt gått ur tiden; så fasansfullt, så onödigt. En av våra stora musiker omkommer då han utövar sin hobby. Varför? MusikSverige känner sig tom. Musiken finns kvar, inte händerna, inte skapandet. Nu lyssnar jag på ”When god created the coffeebreak”. Pianistens vänsterhand är motorn i låten; så mycket energi, så originellt. Man får en fläkt av Lennie Tristano, men ändå så mycket Esbjörn Svensson. Solot är magnifikt, luftigt, rytmiskt rent, en fröjd för örat.
Jag kände inte Esbjörn Svensson, men vi kände till varandra; gick på samma skola, på Musikhögskolan i Stockholm och vi hälsade när vi stötte på varandra i korridorerna. Ändå kände jag honom väl genom hans musik och sitt alldeles speciella språk. Han var inte som alla andra, Keith Jarret -epigoner, sådana som det finns alldeles för många av. Esbjörn Svensson gick sin egen väg och kompositionerna var personliga, fyndiga och mycket sensitiva. ”Beyond the Yashmak” klingar nu i högtalarna. Ett flöde omringars av melodiska avsnitt. Anslaget är så känsligt, tonerna glesa, nästan en känsla av Red Garland eller Bill Evans. Luft, mycket luft; allt andas med inbyggd orkestrering. Tre musiker, EST hör ihop. Nu rycker det i tempot och vi växer.
Sista gången jag stötte på Esbjörn Svensson var på Grammisgalan för några år sedan; vi var grammisnominerade i olika klasser och det var högt i tak. Det blev ingen grammis för mig och jag minns faktiskt inte om hans ensemble fick någon. Esbjörn Svensson blev 44 år. Han var en av Västerås alla jazzmusiker och hans musik kommer alltid att klinga långt utanför Västmanlands gränser, motoriskt, fyndigt och sensuellt. Nu lyssnar jag på ”Dodge the Dodo”. Han använder pianots percussiva egenskaper i kombination med klanginstrumentet piano. Ostinato, upprepande indelning, rockkänsla och trion låter plötsligt som en betydligt större ensemble. Låga frekvenser i botten, ett uttunnande slut.
Johan
Jag kände inte Esbjörn Svensson, men vi kände till varandra; gick på samma skola, på Musikhögskolan i Stockholm och vi hälsade när vi stötte på varandra i korridorerna. Ändå kände jag honom väl genom hans musik och sitt alldeles speciella språk. Han var inte som alla andra, Keith Jarret -epigoner, sådana som det finns alldeles för många av. Esbjörn Svensson gick sin egen väg och kompositionerna var personliga, fyndiga och mycket sensitiva. ”Beyond the Yashmak” klingar nu i högtalarna. Ett flöde omringars av melodiska avsnitt. Anslaget är så känsligt, tonerna glesa, nästan en känsla av Red Garland eller Bill Evans. Luft, mycket luft; allt andas med inbyggd orkestrering. Tre musiker, EST hör ihop. Nu rycker det i tempot och vi växer.
Sista gången jag stötte på Esbjörn Svensson var på Grammisgalan för några år sedan; vi var grammisnominerade i olika klasser och det var högt i tak. Det blev ingen grammis för mig och jag minns faktiskt inte om hans ensemble fick någon. Esbjörn Svensson blev 44 år. Han var en av Västerås alla jazzmusiker och hans musik kommer alltid att klinga långt utanför Västmanlands gränser, motoriskt, fyndigt och sensuellt. Nu lyssnar jag på ”Dodge the Dodo”. Han använder pianots percussiva egenskaper i kombination med klanginstrumentet piano. Ostinato, upprepande indelning, rockkänsla och trion låter plötsligt som en betydligt större ensemble. Låga frekvenser i botten, ett uttunnande slut.
Johan
Kommentera "Esbjörn Svensson"Musiken i verkligheten / 2:a juli, kl 08:29
Varför finns musikbyråkraterna, de som inte ser det tonala fröet och förstår vad upphovet kommer ifrån? Behövs de för konsten och i så fall borde de inte vara essensens budbärare? Kanske tror cheferna att det är de som komponerar musiken, de som är oumbärliga för konstens överlevnad. De har jobb för att musik finns. Vi behöver inte de för att komponera. Ändå finns de överallt, med höga löner, så höga att ingen penning finns kvar till själva skapandet. Men fina artister betalas högt; viktiga kontakter, tjusigt och nödvändigt för verksamhetsberättelsen.
Jag ställer många frågor till dessa byråkrater, krav på hur jag vill ha det runt min musik. Men jag får aldrig svar, ingen reaktion. Musikens utformning bestäms istället av ledning, dirigenter och solister, helst från utlandet, och de blir gagerna ännu högre. Vad säger vi skattebetalare om det? Ska vi gå med på att våra skattemedel går till utländska agenturer och just därför blir arvodena ännu högre? Varför skapas konst, varför komponeras musik och för vem skapar vi konstnärer våra alster? I alla fall inte för dessa s.k. kulturens budbärare, men i många fall står de i vägen för konstnärlig frihet.
Jag skrev ett mail för en månad sedan; frågor om vår nya skiva, om musiken, om textens utformning, översättning etc. Klart att vi upphovsmän vill ha ett finger med i spelet, hur bilder och utformning ska se ut. Tror ni att jag fick något svar? Nej, samtiden utgår alltid från att upphovsmännen finns i historien, att de redan är avlidna och nu ligger slutlösningen hos människor som inte känner musikens väsen eller hur en textbehandling kom till. Var kommer alla dessa människor ifrån, de som bestämmer över våra liv? Precis som de en gång bestämde över Beethovens nionde symfoni, Brahms andra pianokonsert eller Våroffer av Igor Stravinsky. Men visst är det musiken som är viktig, att den lever och frodas. Byråkrater byts ständigt ut, samtidigt som administrationen växer på våra musikinstitutioner, medan medel till själva skapandet är obefintligt. Hur har det blivit så här, eller har det alltid varit så?
Johan
Jag ställer många frågor till dessa byråkrater, krav på hur jag vill ha det runt min musik. Men jag får aldrig svar, ingen reaktion. Musikens utformning bestäms istället av ledning, dirigenter och solister, helst från utlandet, och de blir gagerna ännu högre. Vad säger vi skattebetalare om det? Ska vi gå med på att våra skattemedel går till utländska agenturer och just därför blir arvodena ännu högre? Varför skapas konst, varför komponeras musik och för vem skapar vi konstnärer våra alster? I alla fall inte för dessa s.k. kulturens budbärare, men i många fall står de i vägen för konstnärlig frihet.
Jag skrev ett mail för en månad sedan; frågor om vår nya skiva, om musiken, om textens utformning, översättning etc. Klart att vi upphovsmän vill ha ett finger med i spelet, hur bilder och utformning ska se ut. Tror ni att jag fick något svar? Nej, samtiden utgår alltid från att upphovsmännen finns i historien, att de redan är avlidna och nu ligger slutlösningen hos människor som inte känner musikens väsen eller hur en textbehandling kom till. Var kommer alla dessa människor ifrån, de som bestämmer över våra liv? Precis som de en gång bestämde över Beethovens nionde symfoni, Brahms andra pianokonsert eller Våroffer av Igor Stravinsky. Men visst är det musiken som är viktig, att den lever och frodas. Byråkrater byts ständigt ut, samtidigt som administrationen växer på våra musikinstitutioner, medan medel till själva skapandet är obefintligt. Hur har det blivit så här, eller har det alltid varit så?
Johan
Kommentera "Musiken i verkligheten"Stan / 1:a juli, kl 08:50
Stan. Äntligen stan igen. Aldrig har jag längtat så mycket tillbaka till Söders höjder, till livet, till musiken, till innehållet. Södermalm kokar. Värmen från stadslivet är slående. Hit hittar inte den kalla havsbrisen. Det regnar på västkusten och det blåser på Öland. Här är det stilla och klart och livet är tillbaka. Kaffebaren har bytt ägare; inte samma stämning, men kaffet smakar bra, latte med exklusiva dekorationer på den skummande mjölken.
Stan. Jag går mellan Mariatorget och Odenplan. Turister pryder gågatorna. Jag går i mitten, genom Gamla Stan. Västerlånggatan, kan det bli mer kommersiellt? Krimskrams, gatumusikanter som just upptäckt musik och lurendrejare med snabba fingrar. Vinden ligger på från öster, vid Riksbron; kanske en Moderat undanvind som sveper in mot Sagerska palatset. Jag undrar om Reinfeldt seglar? Men han styr väl Sverige från Rosenbad, kanske utan stag och vindroder, vad vet jag.
Stan. Vi sitter på uteserveringen. EM-fotbollen är redan igång - semifinal. Restaurangen håller sig med en stor bildskärm. Turkarna spelar bäst fotboll, men tyskarna vinner. Jag dricker öl och intar till detta en kryddstark laxsallad. En av Söders nya restauranger. Konkurrens ger kvalité och detta smakar fantastiskt, dessutom ganska billigt. Bra nu när konjukturen är på väg nedåt. Fast vi som jobbar inom den s.k. kulturen får ofta det bättre när det nalkas dåliga tider. Då behöver mänskligheten tröst och börjar plötsligt betala för upplevelserna. Det blir en öl till. Sedan går jag hem. Jag är åter i stan.
Johan
Stan. Jag går mellan Mariatorget och Odenplan. Turister pryder gågatorna. Jag går i mitten, genom Gamla Stan. Västerlånggatan, kan det bli mer kommersiellt? Krimskrams, gatumusikanter som just upptäckt musik och lurendrejare med snabba fingrar. Vinden ligger på från öster, vid Riksbron; kanske en Moderat undanvind som sveper in mot Sagerska palatset. Jag undrar om Reinfeldt seglar? Men han styr väl Sverige från Rosenbad, kanske utan stag och vindroder, vad vet jag.
Stan. Vi sitter på uteserveringen. EM-fotbollen är redan igång - semifinal. Restaurangen håller sig med en stor bildskärm. Turkarna spelar bäst fotboll, men tyskarna vinner. Jag dricker öl och intar till detta en kryddstark laxsallad. En av Söders nya restauranger. Konkurrens ger kvalité och detta smakar fantastiskt, dessutom ganska billigt. Bra nu när konjukturen är på väg nedåt. Fast vi som jobbar inom den s.k. kulturen får ofta det bättre när det nalkas dåliga tider. Då behöver mänskligheten tröst och börjar plötsligt betala för upplevelserna. Det blir en öl till. Sedan går jag hem. Jag är åter i stan.
Johan
Kommentera "Stan"Ronnie be good / 30:e juni, kl 09:02
Hagströmbasen håller tempot med slipade strängar. Basisten driver medmusikanterna till vansinne. Dialogerna finns både i stämföringen och i den verbala diskussionen. Gitarristen vill gå in i hjulet efter andra reprisen. Här uppstår förvirring och blåsinstrument tuttar i kör.
Swingtempo, fria solon, gåbas och gitarrkomp med hårt plektrum håller beatet på plats. Trumsolot markerar att låten snart är slut. Lasse Lönndahl's foto är uppsatt på dörren, med autograf och svartvit look. Operettcharmören ler ett välkänt leende, med ett friserat, klassiskt hårsvall.
En klassiker spelas upp i moderat tempo. 1917 var det heliga året då låten spelades in på skiva för första gången. Klarinetten vädjar i ett något högt läge, medan trumpeten improviserar kring ackord som ideligen upplöses. Repetitionen består av att repertoaren spelas igenom, låt för låt, oftast i B-tonarter.
Gitarren klingar rent och tydligt, fyller ut den annars traditionella dixieklangen. Det gäller att läsa noter, sedan metronomen initierat alla tempo; ruggiga tempo och nåde den som sacka. Saxofonen kilar in små improvisationer mellan huvudtema och mellanspel; intonation, en andra version, kanske en ny vision.
Vokalisten sjunger om något som inte går att uppfatta. Men det låter bra och snart är sommarsäsongen igång; spelningar varenda vecka, i glada jazzgossars tecken, vad det nu innebär. Slutackordet kommer abrupt, det är paus och nu börjar själva livet.
Johan
Swingtempo, fria solon, gåbas och gitarrkomp med hårt plektrum håller beatet på plats. Trumsolot markerar att låten snart är slut. Lasse Lönndahl's foto är uppsatt på dörren, med autograf och svartvit look. Operettcharmören ler ett välkänt leende, med ett friserat, klassiskt hårsvall.
En klassiker spelas upp i moderat tempo. 1917 var det heliga året då låten spelades in på skiva för första gången. Klarinetten vädjar i ett något högt läge, medan trumpeten improviserar kring ackord som ideligen upplöses. Repetitionen består av att repertoaren spelas igenom, låt för låt, oftast i B-tonarter.
Gitarren klingar rent och tydligt, fyller ut den annars traditionella dixieklangen. Det gäller att läsa noter, sedan metronomen initierat alla tempo; ruggiga tempo och nåde den som sacka. Saxofonen kilar in små improvisationer mellan huvudtema och mellanspel; intonation, en andra version, kanske en ny vision.
Vokalisten sjunger om något som inte går att uppfatta. Men det låter bra och snart är sommarsäsongen igång; spelningar varenda vecka, i glada jazzgossars tecken, vad det nu innebär. Slutackordet kommer abrupt, det är paus och nu börjar själva livet.
Johan
Kommentera "Ronnie be good"Den allvarsamma leken / 27:e juni, kl 07:56
Slottsruinen ligger som en kuliss på Allvaret, så naken, så ihålig. Branden härjade på 1800-talet, just före Karl de fjortonde Johans inträde. En seriös vind blåser snålt. Vi betalar inte, vi betalar inte, just för att lyssna till viskande väggar; slottets historia i diktform, en ljudkuliss. Rummet vetter mot Kalmar sund, där vita gäss talar om krabb sjö. Blå Jungfrun gläntar på sikten, precis där kustremsan tar vid. Heijdenstams märkliga historia fångar fortfarande mänskligheten, i ett ljus som uppstår på öns baksida.
Slottsruinens katakomber klättrar upp våning för våning. Jag hissnar av höjden och håller mig i sliten beläggning. Spöktunneln förbinder olika borggårdar och vi dyker upp både här och där. Ölands Allvar sträcker ut sig mellan sund och landsväg. Jag vandrar i redan för torrt gräs. Grusgångar har nu asfalterats. Den fasta kalkstensbeläggningen plågar redan trötta stadsvandrare. Kaffetorpet har kungligt sigill. Revisorns givmilda bjudning gör kunglig maj:t ännu rikare, till den grad att väntan på läckerheter blir alltför lång. Landsvägen riktar sig nu söderut. Fastlandet tryggar åter en påtvingad "semester", som ännu inte ser något slut. Jag glider över Ölandsbron även detta år, även denna sommar.
Johan
Slottsruinens katakomber klättrar upp våning för våning. Jag hissnar av höjden och håller mig i sliten beläggning. Spöktunneln förbinder olika borggårdar och vi dyker upp både här och där. Ölands Allvar sträcker ut sig mellan sund och landsväg. Jag vandrar i redan för torrt gräs. Grusgångar har nu asfalterats. Den fasta kalkstensbeläggningen plågar redan trötta stadsvandrare. Kaffetorpet har kungligt sigill. Revisorns givmilda bjudning gör kunglig maj:t ännu rikare, till den grad att väntan på läckerheter blir alltför lång. Landsvägen riktar sig nu söderut. Fastlandet tryggar åter en påtvingad "semester", som ännu inte ser något slut. Jag glider över Ölandsbron även detta år, även denna sommar.
Johan
Kommentera "Den allvarsamma leken"Midsommar nu igen / 26:e juni, kl 07:39
Midsommar, varför alltid midsommar, just nu, när man ändå inte har tid med högtiden. Alltid samma ångest. Sju sorters blommor, fästingar, snapsar, löjliga tal, felaktiga förväntningar, sill, strömming och allt annat som kan plåga en sen midsommarafton. Ungdomens midsomrar gick ofta till Öland, de vilda campingplatserna; blött, förvirrat, instängt. berusat och som man i dag knappt kommer ihåg. Bilköerna till Öland var enorma, i en riktning, från fastlandet till ett asberusat firande på solens ö.
Barndomsminnen talar också om bilköer, då till färjorna, som sedan transporterade alla fordon över Kalmar sund. Vi pojkar arbetade som biljettkillar i bilköerna och aldrig glömmer jag midsommaraftonens långsamt rullande bilkaravaner. Och visst fascinerades vi av alla raggaråk av amerikansk modell och de senaste motorcyklarna, samtidigt som lokalbefolkningen dansade in midsommaren.
Ett vuxet midsommarfirande blir alltmer städat, med snyggt designat sillbord, lättöl till snapsen och möjligtvis ett blygsamt tal till sommaren. Vegeterianerna måste få sitt; pajer, råkostgratänger och sallader till potatisen. Den ljusa natten blir ofta inte sen, om nu inte näktergalen håller låda hela natten. Att tälta är inte att tänka på, men jag kommer fortfarande ihåg stämningar, lukter och själva tillvaron; att vakna upp vid soluppgång, svettig, törstig och kanske helt avsaknad av minne och lokalsinne. Tack gode gud för vuxenlivet och en sansad midsommar och visst räcker det med minnet av alla synder då de fortfarande existerade.
Johan
Barndomsminnen talar också om bilköer, då till färjorna, som sedan transporterade alla fordon över Kalmar sund. Vi pojkar arbetade som biljettkillar i bilköerna och aldrig glömmer jag midsommaraftonens långsamt rullande bilkaravaner. Och visst fascinerades vi av alla raggaråk av amerikansk modell och de senaste motorcyklarna, samtidigt som lokalbefolkningen dansade in midsommaren.
Ett vuxet midsommarfirande blir alltmer städat, med snyggt designat sillbord, lättöl till snapsen och möjligtvis ett blygsamt tal till sommaren. Vegeterianerna måste få sitt; pajer, råkostgratänger och sallader till potatisen. Den ljusa natten blir ofta inte sen, om nu inte näktergalen håller låda hela natten. Att tälta är inte att tänka på, men jag kommer fortfarande ihåg stämningar, lukter och själva tillvaron; att vakna upp vid soluppgång, svettig, törstig och kanske helt avsaknad av minne och lokalsinne. Tack gode gud för vuxenlivet och en sansad midsommar och visst räcker det med minnet av alla synder då de fortfarande existerade.
Johan
Kommentera "Midsommar nu igen"Bilfärden / 25:e juni, kl 07:09
Transporten kom redan klockan nio, det var bestämt sedan tidigare. Jag lyfter in mitt tunga kolli i en trång cabriolet. I alldeles för hög hastighet svischar vi ut genom Stockholms södra förorter. Miljonprogrammen följer oss genom kurviga motortrafikleder. Det går fort. Jag pekar oavbrutet på hastighetsmätaren och längtar efter en jämn farthållning. Södertälje, min mobil ringer oavbrutet; vänner undrar hur det står till med en insjuknande mamma. Den gula saaben kryssar mellan filer. Vi fikar redan i Nyköping. Blaskkaffe och ostfralla. Hur bär de sig åt för att få det att smaka så illa?
Norrköpings alla rondeller håller farten i tyglar. Här åker vi alltid fel, så även denna gång, hamnar som vanligt i hamnkvarteren. Det tar en stund innan vi är uppe på stambanan igen. CD-spelaren strejkar. Det tar tid innan mina sångcykler klingar i kupén. Till sist hör vi sångerna mellan Frank Sinatra's fraseringar. Nu sover vi på en busshållplats på E22. Tio minuters tupplur gör susen och nu går det fort igen; hastighet då körkortet definitivt kan ryka. Chauffören bryr sig inte. Han tycker det är OK.
Kalmar län. Här börjar de dåliga vägarna. Fast mittenstaket håller olyckorna borta. Tindered och lunch; vägrestaurang av den bättre sorten, vid en insjö strax utanför Västervik. Vi serveras relativt vällagad mat och tidiga badgäster dyker från bryggan. Sportbilen väntar på oss. Vi far iväg och letar efter en bensinmack. Fartvidundret dricker kollosala mängder och det fylls på med 99 oktan. Välkända orter passerars och nu klingar musik från den välmatade CD-spelaren igen. Kalmars förorter dyker upp. Vi lär oss aldrig vilken infart som gäller, men nu åker vi mot centrum och några dagar utanför storstadens malande budskap ligger framför oss.
Johan
Norrköpings alla rondeller håller farten i tyglar. Här åker vi alltid fel, så även denna gång, hamnar som vanligt i hamnkvarteren. Det tar en stund innan vi är uppe på stambanan igen. CD-spelaren strejkar. Det tar tid innan mina sångcykler klingar i kupén. Till sist hör vi sångerna mellan Frank Sinatra's fraseringar. Nu sover vi på en busshållplats på E22. Tio minuters tupplur gör susen och nu går det fort igen; hastighet då körkortet definitivt kan ryka. Chauffören bryr sig inte. Han tycker det är OK.
Kalmar län. Här börjar de dåliga vägarna. Fast mittenstaket håller olyckorna borta. Tindered och lunch; vägrestaurang av den bättre sorten, vid en insjö strax utanför Västervik. Vi serveras relativt vällagad mat och tidiga badgäster dyker från bryggan. Sportbilen väntar på oss. Vi far iväg och letar efter en bensinmack. Fartvidundret dricker kollosala mängder och det fylls på med 99 oktan. Välkända orter passerars och nu klingar musik från den välmatade CD-spelaren igen. Kalmars förorter dyker upp. Vi lär oss aldrig vilken infart som gäller, men nu åker vi mot centrum och några dagar utanför storstadens malande budskap ligger framför oss.
Johan
Kommentera "Bilfärden"Att återuppliva tiden / 24:e juni, kl 09:32
Vi kom till ängen redan vid fyratiden. Trettio år sedan, minst trettio år sedan. Ändå känner jag igen de flesta. Osäker på om de känner igen mig, jag som sällan sätter min fot här. Midsommarafton, regnet hänger i luften; snålblåst nere vid södra revet. Midsommarstången är blygsamt utrustad och folkdräkter vandrar förbi. Ringlekar, dragspel och fiol; aldrig glömmer vi detta och jag ser mig själv, som ett ljusblont glin, på vagnen, bland björkris, prästkragar och timotej. Nu dansar barnen närmast stången: "Sju vackra flickor i en ring", "vara den den vara vill", klapp och snurr och sedan är det pojkarnas tur. Det är midsommarafton.
Tonårskamraterna står uppradade, med barn och barnbarn. De ser stolta och lyckliga ut och de har just övertagit sommarvillorna från nyss avlidna föräldrar. Caje står längst bak, sommarklänning, stråhatt och ena handen på sin fars axel. Visst känner jag igen henne, nu fyra barn senare. Ansiktet är sig likt och nog rinner minnet till när hon beskriver livet på sin alldeles speciella dialekt. Jörgen känner inte igen mig. Jag upptäckte honom direkt. Han bor vid vattnet, bygger ny brygga, det gamla barndomshemmet mellan Larssons och Strümpels domäner. Hans föräldrar var min farmor och farfars bästa vänner och jag har gått i deras släkt sedan barnsben.
Rut är långt över 80, mor till vännen från tonårstiden. Nu pratar vi som om ingen åldersskillnad ligger emellan oss. Hon ger oss ett dödsbud vi inte vill höra och ett midsommarfirande tystnar plötsligt. Regnstänk illustrerar stämningen, under det att säcklöpning och potatis på sked pågår runt midsommarstången. Så mycket folk. Jag känner igen dem allihop, men känner knappt någon. Våra grannar kommer i trupp. En gång var de tre barn, nu tre stora familjer, med vagnar och skrindor, som en hel klan. Det lyser familjär trygghet över dem. Vi växlar artighetsfraser, som sig bör en sådan här afton. Nu är det godisregn på ängen och alla barn rusar omkring bland kola och karameller. Trettio år har gått. Vi är alla här igen och på något sätt känns det som igår. Det är midsommarafton.
Johan
Tonårskamraterna står uppradade, med barn och barnbarn. De ser stolta och lyckliga ut och de har just övertagit sommarvillorna från nyss avlidna föräldrar. Caje står längst bak, sommarklänning, stråhatt och ena handen på sin fars axel. Visst känner jag igen henne, nu fyra barn senare. Ansiktet är sig likt och nog rinner minnet till när hon beskriver livet på sin alldeles speciella dialekt. Jörgen känner inte igen mig. Jag upptäckte honom direkt. Han bor vid vattnet, bygger ny brygga, det gamla barndomshemmet mellan Larssons och Strümpels domäner. Hans föräldrar var min farmor och farfars bästa vänner och jag har gått i deras släkt sedan barnsben.
Rut är långt över 80, mor till vännen från tonårstiden. Nu pratar vi som om ingen åldersskillnad ligger emellan oss. Hon ger oss ett dödsbud vi inte vill höra och ett midsommarfirande tystnar plötsligt. Regnstänk illustrerar stämningen, under det att säcklöpning och potatis på sked pågår runt midsommarstången. Så mycket folk. Jag känner igen dem allihop, men känner knappt någon. Våra grannar kommer i trupp. En gång var de tre barn, nu tre stora familjer, med vagnar och skrindor, som en hel klan. Det lyser familjär trygghet över dem. Vi växlar artighetsfraser, som sig bör en sådan här afton. Nu är det godisregn på ängen och alla barn rusar omkring bland kola och karameller. Trettio år har gått. Vi är alla här igen och på något sätt känns det som igår. Det är midsommarafton.
Johan
Kommentera "Att återuppliva tiden"En upplevelse / 23:e juni, kl 20:57
Det har inte blivit något skrivande den senaste veckan; en stor saknad, nästan som livet stått still. Ingen musik, inga berättande texter. Men de upplevelser som runnit förbi de senaste dagarna har varit så smärtsamma att tiden för beskrivning inte funnits. Dessutom har det inte funnits något rum för internet. Men tack alla vänner för att ni finns, funnits nu när frustrationen var som värst, när livslinan var som tunnast, när ytterkanten visade upp sin mest skarpa egg.
Johan
Johan
Kommentera "En upplevelse"1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Tidigare bloggar
SENASTE INLÄGG
Ett meddelande från en koltrast
Esbjörn Svensson
Musiken i verkligheten
Stan
Ronnie be good
Den allvarsamma leken
Midsommar nu igen
Bilfärden
Att återuppliva tiden
En upplevelse
Att vara eller inte vara
Slutet på slutet
I väntan på vad då?
Simon and Garfunkel i Central Park
Om att lifta
En tjuvlyssnares iaktagelser
Ur privata dagboken 7
En tonsättares dagbok 41
Vid vattnet
Mitt sommarlov
Det var en gång en Kaffebar
Mannen på balkongen
Ur privata dagboken 6
Öga för öga
En tonsättares dagbok 40
Faster fästing
Öppna landskap
Maskros och tjärdoft
En tråkig kväll på Konserthuset.
Mellan två orter
En tonsättares dagbok 39
Avslutning
Musikkritik
Morgondikt
Ur privata dagboken 5
Radiostyrt
Doften att cykla
Fameskolan
Skog eller ickeskog
Mot himlen
Ur privata dagboken 4
Syrsan och myran
En tonsättares dagbok 38
Skatteverket och kvarteret Gamen
Vår gård
Ett meddelande från en koltrast
Esbjörn Svensson
Musiken i verkligheten
Stan
Ronnie be good
Den allvarsamma leken
Midsommar nu igen
Bilfärden
Att återuppliva tiden
En upplevelse
Att vara eller inte vara
Slutet på slutet
I väntan på vad då?
Simon and Garfunkel i Central Park
Om att lifta
En tjuvlyssnares iaktagelser
Ur privata dagboken 7
En tonsättares dagbok 41
Vid vattnet
Mitt sommarlov
Det var en gång en Kaffebar
Mannen på balkongen
Ur privata dagboken 6
Öga för öga
En tonsättares dagbok 40
Faster fästing
Öppna landskap
Maskros och tjärdoft
En tråkig kväll på Konserthuset.
Mellan två orter
En tonsättares dagbok 39
Avslutning
Musikkritik
Morgondikt
Ur privata dagboken 5
Radiostyrt
Doften att cykla
Fameskolan
Skog eller ickeskog
Mot himlen
Ur privata dagboken 4
Syrsan och myran
En tonsättares dagbok 38
Skatteverket och kvarteret Gamen
Vår gård