Fredag. Jag har börjat räkna veckor igen och som vanligt är fredagar heliga. Fast ännu är terminen så ung att allt är kaos. Men det är fredag idag. Det är inspark på skolorna och man rusar mellan fester och tillställningar. Stan har återgått till det normala. Turister är åter ersatta av stockholmare. Rusningstid och jag känner den vanliga fredagspulsen. Jag är på tunnelbanan, byter i Gamla stan, för att resa från ena sidan av stan till den andra. Ingen rast, ingen ro. Men vad hade jag förväntat mig.

Fredag. Idag ska vi på på restaurang, där allt ska ske i absolut mörker. Det är med blandade känslor jag ser fram emot detta. Spännande, men ganska läskigt. Studenterna är ovetande. Jag vet lite, men förstår nog mindre. På väg till skolan; i tunnelbanan mellan T-centralen och Östermalmstorg. Jag tittar ut genom fönstret. Det är kolsvart. Över jord är det fortfarande sommar, sol och säkert 18 grader. Backen upp mot skolan är tung, sensommartung. Jag motionerar ju, men vad hjälper det en sådan här dag. Skolan rustar för fest. Jag rustar för att klara en ny termin, ett nytt läsår.

Johan

Till vänster om mig, på skrivbordet, ovanpå en hög böcker, som i sin tur ligger staplade på ett pennskrin, bredvid datorn, ligger min uppslagna almanacka. Jag ser allt jag har att göra: möten, böcker att läsa, stycken att redovisa, skolgrejer. Uppslaget med hela veckan är fullklottrat. På lördagen som är Lisas dag, står det: Ligga ner, 5 ggr/dag. Varje gång räkna till tio. Det är barnmorskans rekommendationer om knipövningar. ”Gör dem”, sade hon, ”tro mig, det kommer surt efterpå annars.” Till höger om datorn ligger en bunt räkningar, sista betaldatum inringat med tjock blyerts, summan angiven längst ner i mitten av räkningen. Mobilen, ett tomt vinglas, två använda näsdukar, toapappersrullar, Anunds kikare och kikarsikte, en glödlampa. Är den trasig eller inte? Varför ligger den på mitt skrivbord? Travar med skissböcker, litteratur, ett målarskrin fullt av tuber med gouachefärger och bara tanken på färgerna får mig att längta till måleriets värld. En pennburk, pärmar, hårfärgningsmedel, häftapparat, häftpistol, hålslagare, limstift, plånbok, nyckellåda, en bit gipsskiva, tandtråd, en brandvarnare utan batteri, en halv helosantub, en korg full av småsaker, ändå, jag lovar, har jag inget stort skrivbord. En trasig leksak jag åtagit mig att laga, tejp, ett brev från bankgirot, barnens pass, en digitalkamera, glaskulor, en matkniv, skruvmejsel, kvitton, förbrukade förköpsremsor, en linjal, en hopknycklad, tom papperspåse, en CD, stiftpennor och två japanknivar, mässingstråd, ansiktskräm, små plastburkar som innehållit glaspärlor, en trasig pennvässare, två trälådor, tamponger, spikar, en gul batapult. Vet du inte vad en batapult är? Det är en pistol som skjuter i väg en plastfladdermus, tre akvarellådor, två penselmattor, jag tror jag räknat upp allt.

Essensen av mitt liv ligger här på skrivbordet framför mig. På små utstickande papperslappar lyser viktiga ord och påminner mig om det centrala i detta liv: skaffa brödrost, slöjdprocessen, Arvid ta hem matteboken, tid, hantverk, tålamod och tankemöda. Under mitt schema, ovanpå de trasiga banden med H.C Andersens sagor, vilka jag måste limma ryggarna på, hittade jag just en sak jag glömde nämna: en smutsig strumpa.

Lotta

Skolstart. Första promenaden till Hammarby sjöstad. Vilken trafik! Förvånadsvärt många cyklister utan cykelhjälm. Jag trodde lydiga svenskar använde hjälm. Hög luft, känns lite höst, men sommarvärmen är kvar, åtminstone i solen. Vid Gullmarsplan hoppar jag på tvärbanan, då tiden är kort. Tåget är fullt av skolelever. En del av dessa ska jag träffa om en halvtimme. Musikteoritest, för att varje elev ska hamna i rätt teorigrupp. Det är faktiskt lite förväntningar i luften. Det är första skoldagen.

Skolstart. Lärarrummet ser ut som vanligt. Inget har hänt över sommaren. Fast golven är nog blankare än vanligt. Däremot är alla fönster dåligt putsade; ungefär lika dåligt rengjorda som mina glasögon. Idag kokar denna kulturskola av liv. Vi lärare springer omkring med teoriprov, rättar, överlägger, skriver listor och det är nästan omöjligt att hålla koll på alla nya elever. Eftermiddag, på väg till nästa skola, nästa skolstart och nu känns det verkligen som att sommaren är slut.

Johan

Jag leds in i mörkret, till min plats vi änden av bordet; tror jag i alla fall, här är man inte säker, här är allt svart, en blind tillvaro. Vi är på ”Svartklubben” och ska nu genomgå en trerättersmiddag i total mörker. Det snurrar i huvudet. På något sätt krymper jag ihop, gör mig liten i ett osynligt revir. Runt mig sitter övriga måltidsdeltagare. De är förmodligen lika förvirrade som jag. Ganska omgående börjar andra sinnen att arbeta för högtryck. Ljuden förstärks, liksom dofterna. Motoriken är helt i händerna på känseln. Nu kommer förrätten. Att fysiskt äta blir nu en konst. Det doftar starkt, men jag ser inte det jag stoppar i mig. Allt, mottagandet, serveringen och underhållningen, sköts av ett blint par. De har omedelbart koll på alla, vad vi heter, var vi sitter. Diskussionerna handlar mycket om vår blinda tillvaro, om andra sinnens medvetande och om hur rummet där vi sitter kan se ut. Det blir tröttsamt att prata ut i mörkret, att inte se mottagaren, som plötsligt i gengäld har en öronbedövande stämma. Dessutom har jag full koll på allt bakgrundsljud. Doften avslöjar huvudrättens innehåll. Trodde vi, ja! Inte helt självklart med ”nyupptäckt” lugtsinne. Smaken var en annan. Under hela måltiden håller jag tryggt min ölflaska i vänster hand. Med tiden vänjer jag mig och miljön känns mer hemtam. Nu blir det allsång. Vi gungar i takt och nu snurrar det i huvudet, alldeles förfärligt. Efter tre och en halv timme är det dags att ledas ut till ljuset igen. Jag är fylld av intryck och tankar och tacksam att man nu åter fått synen tillbaka.

http://www.svartklubben.nu/

Johan

Valupptakt. Valstugor - perfekta små hus, passande till en musikstudio eller varför inte en målarateljé. Utanför valstugorna står politiker och delar ut vädjande valpropaganda till oss. Justitieministern talar utanför en ”blå” valstuga. Sällan har man sett så många poliser på ett så litet område och då har jag bara räknat de uniformerade poliserna. Ministern talar tydligt, men jag hör inte vad hon säger. Valarbetarna går runt och talar med folket. Valstugorna har olika profil beroende på parti. Alliansens stugor står och trycker mot söder, medan de rödgröna stugorna ligger mot torget. Är det detta som kallas torgmöte? I så fall undrar jag var alla människor är. De flesta går förbi utan politisk notis. Vi går runt bland stugorna och kommer till slut tillbaka till justitieministern och hennes tal; många siffror, mycket statistik, många löften. Det är då vi ser henne. Men är hon inte journalist, politisk skribent på en stor morgontidning? Men nu står hon på moderatlistan, har bytt sida, bytt makt. Hon ger oss propaganda i handen. Hon säger något politiskt brännhett, på genuin rotvälska. Jag svara henne icke politiskt och undrar om hon kommer från Kalmar. Visst, ränderna går aldrig ur och hon säger att hon lämnade den småländska staden för 26 år sedan. Jag upplyser henne att jag bott i Stockholm i 31 år. Detta var vårt ”politiska” replikskifte och så intresserad var jag av detta torgmöte. Valrörelsen har börjat.

Johan

Nu är gratistidningarnas tid inne igen. Semestrarna är slut. Skolan har nyss börjat. Och vilken start de får, tidningarna alltså; val om en månad och nu bevakar tredje statsmakten sina ställningar. Detta gäller även gratistidningarna. Och vilket parti ska man nu rösta på? Två block. Hur man än bär sig åt ger man även sin röst till partier man inte sympatiserar med. Det finns ingen gräns på politikers röstfiske. Godis till folket, löften, löften, löften, bara för att få vår röst; nästan kriminella medel, halvlögner, skryt, anklagelser och siffror där blocken räknar på olika sätt. Allt detta betalar vi skattebetalare för. Ingen annanstans i vårt samhälle skulle något liknande vara tillåtet; förvränga siffror, manipulera, lova guld och gröna ängar. Är det detta som kallas demokrati? Vet inte. Likväl går vi och rösta var fjärde år.

Gratistidningar. Jag läser Metro på tunnelbanan, Tidningen är fullmatad med förväntningar. Fast sensationer står i centrum. ”Morddömd pedofil på rymmen - jagad i natt”. ”Stjärna utpekas som stamkund”. ”Fyra skäl att köpa I-phone 4”. Visst blir man trött. Kultur har blivit underhållning, politisk debatt utan utrymme. Men annonserna är stora och inbjudande. Fast jag hittar inga valannonser. Kanske för att gratistidningarna inte är rikstäckande. Som sagt, semestern är slut och det är konstigt hur lätt man faller in i gamla rutiner. Snart minns man inte att man varit ledig, att det varit sommar. Men snart är det riksdagsval. Det kan man läsa i Metro och snart är det höst.

Johan

I tonsättarföreningens matrikel finns man med även om man lämnat jordelivet. Som ännu en levande tonsättare, man kan ju fråga sig det, tycker jag att det är både respektfullt och viktigt att komma ihåg framlidna kolleger i föreningen. I övrigt försvinner allt i och med att man avlider. Eller.....? På facebook finns bortgångna människor kvar efter frånfälle. Deras facebooksidor verkar fungera som sidor där vänner och bekantar skriver runor och sörjande ord. Är det meningen? Facebook förstår ju inte om en person är död eller levande, om ingen närstående tar bort sidan. Plötsligt får man ett meddelande att vänner ska föreslås till den avlidna, att skriva på vederbörandes logg etc. Lite märkligt! På något sätt finns den avlidne kvar i någon sorts virtuell värld. Vill jag själv ha det så när jag dör? Är det här ett sätt att inte bli bortglömd? Kan man fortsätta livet på facebook? Visst, det är upp till var och en att ta bort den avlidna från sin vänskapsgrupp. Men, ska det vara så här? Vad säger lagen? Eller har lagstiftningen inte hunnit med denna problematik? För det är väl så, att när man är död är man väl död, även på facebook? Eller.....?

Johan

Preludium 39, en hyllning till Schubert. Rörligheten och det sångbara finns i den överliggande melodin. Det är mitt språk, men Schubert beskyddar mig. Om lyssnaren förstår just detta är inte viktigt. Jag spelade Schubertverk tidigt i mitt liv och lär mig fortfarande mycket vid genomspelningar. Mina preludier är betydelsefulla, håller mig vid liv, håller pianomusiken igång. Jag längtar efter en flygel, precis som om Schubert hade ett bra instrument att spela på, det hade han inte. Så det är inte synd om mig, men det var synd om Schubert. När Horowitz talar om Schubert talar han om geniet, men också om hur synd det var om tonsättaren; sjuklig och ingen lycka i livet, förutom all denna fantastiska musik. Egentligen helt omöjligt att komponera all denna musik och Schubert som bara blev 31 år. Jag är inte närheten av mästarens opusproduktion och är redan 57 år. Preludium 39 handlar om jämn taktart, underdelat i trioler, stora linjer, tydlig form. Höger hand styr förloppet, vänster hand hanterar en mer komplex harmonik. Jag undrar var Schubert skulle säga om detta. Han finns med i musiken. Kanske skulle hans musik klingat så här om han levat idag. I alla fall är det mitt trettionionde preludium och snart är det färdigkomponerat.

Johan

Nu är jag här igen, Stockholm central, säkert fjärde gången på en månad. Ute är det sommar. Skolorna har börjat. Det brukar vara så, sommaren sträcker ut sig och har vi tur håller det i sig långt in i september. I storstan märker man inte av sommarens sista dagar så mycket. Annat var det i barndomen och man var på landet hela sommaren. Varje tendens till höststämning i augusti var en katastrof, för att inte tala om när man slog igen sommarstället för året och ett blomstrande samhället blev tomt och öde. Alla vänner bröt upp och reste till livet i stan. Båtarna var upptagna, affär och kiosk stängda och de få permanentboende väntade på vintern.

Stockholm central. Här finns ingen årstidskänsla alls. Fast det är mindre med folk jämfört med några veckor sedan. Fast turisterna märks fortfarande, de från sydeuropa. Men några tyskar eller nordbor ser jag inte. Det tåg jag väntar på är försenat. Ja, annat hade väl varit en överraskning. Nu kommer folk hem från sina semestrar. I karavaner rullar de sina resväskor och taxibilar väntar i filer utanför stationen. Höst, borde jag vara deprimerad? Inte som när jag lämnade landet för stan i barndomen. Men lite känns det, men än har inte höststormarna nått hit. Men däremot är SJ:s tåg försenade, som de förmodligen varit hela sommaren.

Johan

En sak är säker. Jag kan inte planera tid. Hur jag än gör kommer jag alltid för tidigt, oftast mycket för tidigt. Detta innebär att jag nu även planerar tiden när jag måste vänta: administrerar, skriver blogg etc. Som t.ex. förra veckan. Jag reste kommunalt från Bromma till Stadion. Den utsatta tiden var 09.00, då bussar till vårt internat skulle avgå. Jag går från hemmet 07.30, planerad resa ca. 45 minuter, rusningstid. När jag kommer ner till Brommaplan, efter 12 minuters promenad, står tåget och väntar på mig. Snabbt och smidigt för det mig till T-centralen. Där står nästa tåg, tåget jag ska byta till, och väntar. Väl framme vid Stadion ser jag på klockan, två minuter över åtta. Nästa en timme till bussarnas avgång och tid tillgodo. Till till planering. Hur gör människor som ständigt kommer för sent? Klarar de sig? Bränner de chanser? Personligen håller jag mig till att komma för tidigt, då får man t.o.m. bonustid.

Johan