Torsdag kväll, 21.30, Nya scenen. Stockholm Jazz Festival. Jag håller andan. Snart ska Mike Stern in på scenen. Väntans tider. Bakom scenen krusar sig vattnet i den sena kvällsbrisen och Kaknästornet blinkar otåligt bakom träden. Sedan står han där, Mike Stern, med sitt band. Han som alltid älskar att spela i Stockholm och nu ska vi få en musikalisk omgång vi sent kommer att glömma. Jag minns fortfarande hans senaste konsert på Fasching, en musikupplevelse utöver det mesta. Mike Stern börjar konserten i högvarv, rakt in i den lätt chorusförsedda gitarrvärlden som vi känner igen som Mike Sterns. Hjälp! Detta är otroligt bra, ljudåtergivningen fantastisk och vilket band! Bob Franceschini på sax, Tom Kennedy bas och Dave Weckl på trummor. Nu är det finlir som gäller. Vi, alltså den stora publiken, står som packade sillar. Men det gör inget. Vi kan stå här hela natten, så länge Mike Stern rycker upp våra rötter. Nu fräser bandet på i hundra, ökar trycket mot stockholmshimlen. Gitarrsolot är tvådelat och nu byter Stern sound, nästan överstyrt. Bandet bygger formen stegvis och till sist hamnar hela Skeppsholmen i ett klimax. Jag brukar inte dansa, men nu gör jag det. Hela publiken dansar. Herre Jesus! T.o.m lufttemperaturen stiger. Mike Stern bjuder oss på en fantastisk resa medan natten lägger sig över Stockholm. Han sträcker ut handen mot publiken och ler. Han älskar att spela i Stockholm och denna konsert glömmer jag och de övriga framför Nya scenen aldrig.

Johan

Moderna Muséets scen, Auditoriet. Fullsatt, 300 platser; fler vill in, men det går inte. Kammarjazz, harpa - harpjazz. Vad är det? Finns det? Ja, här och snart börjar konserten. Stina Hellberg - Stories from my Chip Shop. Plats på scen. En kort presentation, sedan strängkänsla, harpfeeling; försiktigt, trevande. Ensemblen söker sig in i första låtens introduktion; luft, mycket luft. Anspänning, en underbar anspänning. Bas, trummor, piano och Stina Hellberg och hennes harpa. Vi åhörare ryms verkligen i musiken. Stories from my Chip Shop. En harpintroduktion, en klang som lätt fyller ut konsertsalen; stor klang, men svag - pianissimo. Harpans toner transformeras ut genom pianots klangbotten, rytmiseras via skinnrörelser och basens övertoner. Vi älskar det. Polyrytmik, kontrapunkt där allt strävar åt samma håll. Stina Hellberg och en harpa i jazzvärlden. Hennes förebilder lär vara Garbarek, Holland, Jarret och Debussy. Inget av detta märks i hennes låtar. Här finns bara Stina Hellbergs mycket personliga språk. Ett fullsatt Auditorium, kammarjazz, Stina Hellberg, Stories from my Chip Shop, harpa, harpjazz. Finns det? Ja och jag vill höra mycket av det i framtiden.

Johan

Storband och underbara Roy Hargrove. Solen infinner sig även andra dagen på Stockholm Jazz Festival och Hargrove står plötsligt där på stora scenen. Nu svävar trumpettonen över Skeppsholmen. Storband, sordinerat bleckblås beskriver en försiktig bakgrund, saxarna - följsamma, långa toner. Hargrove driver trumpetsolot i ett allt högre tempo. Så här ska storband låta; i mellanspelet uppstår förväntan och sedan smäller det till - tromboner, saxchorus, break och sedan Roy Hargrove’s förtrollade ton. Jag kan ofta bli trött på storband efter tre, fyra låtar, men här är det omöjligt att tröttna. Här vill jag bara ha mer. Bandet exploderar av skönhet. Arrangemangen är fyndiga och Hargrove visar sig vara en härlig bandleader; dirigerar bandet med stor pondus. Nu attackerar han med läckra trumpetinsatser; styrka, ändå med en mjuk tonbildning. Det blir verkligen aldrig tråkigt. Ett trombonsolo får nästan publiken att bli hysterisk; i en låt som reser i olika tempo, där inget förväntat uppstår. Flygelhornet, äntligen och Stockholmsluften fylls av Hargroves fylliga klang, som ett smäktande horn och tiden stannar. Roy Hargrove, stora scenen - den andra dagen. 24 grader varmt, het stämning, jazzfestival på Skeppsholmen och dagen har bara börjat.

Johan

Redan vid uppvärmningen förstod jag att detta skulle bli något alldeles specielt. Galliano, Rubalcaba, Bona och Penn. Knappdragspel, piano, bas och trummor. Musiken innehåller allt: elegans, dynamik som man knappt hör numera, sparsamhet, andning, franska toner, argentinska flöden och där i mellan enorma soloprestationer. Galliano får ibland dragspelet att inte låta dragspel, nästan som fiolflageoletter, underbara dragningar, ibland liknande glissandi. En hissnande ballad får publiken att häpna. Ett bassolo rymmer mycket luft och dialogen mellan piano och dragspel är oerhört inkännande. Galliano har spelat med Toots Thielemans, Joe Zawinul, Chet Baker, Charles Aznavour, Juliette Gréco och Astor Piazzolla och nog belyser han inspirationen från dessa artister. Låtarna, denna kväll, går i ett, inget onödigt mellansnack. Tretakterna sprutar av flöden och dialogerna rör sig som ett pärlband i mellanspelen; fransk doft, svensk sommar, stor musik och till slut merci beaucoup och presentation av bandet; tio ord i natten och ett uppträdande vi sent kommer att glömma.

Johan

Nu har det blivit så där mysigt, lite skymning, ca. 24 grader varmt. Bakom segelmasterna ligger Nordiska muséet och Vasavarvet och vi väntar på Allen Toussaint’s entré. Jonas Kullhammar har just spelat på nya scenen, en alldeles underbar upplevelse. Nog var man ganska knäsvag efter den saxofongenomgången och ett band som lyfte oss, där vi stod ihoppackade som sillar. Nu på stora scenen trummor, slagverk, gitarr, sax och legenden Allen Toussaint på piano. Bandet håller ett högt tempo, stor energi, tight sound, medryckande. Publiken packar ihop sig vid scenkanten och stämningen stiger oavbrutet. Allen Toussaint’s pianospel är magnifikt och han citerar allt och alla. Det märks att han trivs och det finns nästan ingen gräns på vad han bjuder publiken. Underbara solokadenser där vi kan uppfatta både det ena och det andra; flinka fingrar och stor fantasi. Mycket professionellt; ett enormt flyt i låtarna, roliga tonartsbyten, fyndiga sånginslag. Härligt och vi jublar entusiastiskt och kvällen har just börjat.

Johan

Det går nästan att ta på stämningen, tre scener i full aktivitet, i ett område som är möblerat med tillfällig försäljning och utskänkning; tusentals jazzentusiaster och allt är omgärdat av vatten och storstadens bebyggelser. 25 grader varmt och holmen kokar av upplevelser. Nu är det knökfullt med folk, festivalens första dag och vi väntar på på att The blind boys of Alabama ska upp på stora scenen. Vi promenerar runt jazzholmen; i karavaner roterar människor mellan scenerna; nya ansikten passerar, på väg till någon förfriskning, på väg till ett nytt uppträdande. På nya scenen spelar Lee Ritenour, gitarristernas gitarrist och man blir alldeles ställd av trycket som kommer från scenen. Det är alldeles fullsatt och vi sätter oss i backen och njuter av ännu en låt. Borta vid stora scenen riggas det. Människor byter plats, fyller på förråden och intager nya positioner; scenerna byter band samtidigt som bänkarna byter individer. Nu sitter vi vid ett bord, snett emot stora scenen, delar det med fyra andra; lite mat, vatten - mycket vatten och sedan ett glas vin. Det skymmer och verkligheten kan nästa beskrivas som en dröm; för nog känns det overkligt att sitta här i shorts och tunn tröja, klockan är 20.15 och nu presenteras The blind boys of Alabama på stora scenen.

Johan

Nu sitter han där, alldeles solo; i kostym, hatt och mörka solglasögon. Det finns alla valörer i hans röst. Pianospelet är fylligt och full av personligt tänkande. ”Down by the river side”, nu sjunger han in i svenska hjärtan. Dr. John och en flygel. Bluesen börjar lugnt och stilla. Sedan dubblar han tempot, folkhavet gungar och tusentals fötter håller takten. Ett klassiskt pianosolo utväxlas i höger hand, medan det tunga ostinatot tuffar på. Dr. John fyller upp en hel eftermiddag. Han bygger konserten till oanade höjder och inte saknar man medmusikanter. Dr. John och en flygel är alldeles tillräckligt; häftig musik när solen står som högst på Skeppsholmen.

Johan

Onsdag 15.00. Sitter vid muren längst bort vid mixerbordet. Människor är på väg in mot stora scenen. Det gäller att få bra platser. Vi väntar på Dr. John och sommaren har kommit tillbaka till Stockholm. På scenen står en flygel, framför den ska Dr. John sitta om 45 minuter. Vi väntar, vi längtar, vi som fyller ut den stora publikplatsen. På nya scenen är redan musiken i full gång, Hazmat Modine; det svänger något alldeles fantastiskt. Varför är inte jag där? Nej, jag sitter vid muren, framför stora scenen; mitt i solen, mitt i musiken, mittt i Stockholm och jag väntar på Dr. John.

Johan

Så var det dags

Dan före dan. Molnigt, nästan lite regn i luften, 20 grader varmt. I morgon kommer solen. I morgon kommer Dr. John och Jonas Kullhammar. I morgon kommer The blind boys of Alabama och Little Feat. I morgon börjar Stockholm Jazz Festival. Jag sitter på festivalområdet, dagen före invigningen. Scenerna riggas, lastbilar är på väg in mot stora scenen, vita tält så långt ögat når. Organisationen är i full gång och det doftar redan jazzfestival. Den stora scenen täcker nästan hela fonden och man skönjar Nordiska Muséet i bakgrunden. Sofforna är ännu ej utställda, men jag föreställer mig redan ett sittande folkhav framför scenen. Fem dagars jazzfestival och i morgon börjar det.

På scenen Hazmat Modine och Richard Galliano. I morgon börjar det. Nu hissar de upp ljusrampor på stora scenen. Lådor med utrustning lastas på scengolvet och det dras kablar. Allt ska vara klart till i morgon. Spökjazz på Moderna klockan tolv och Dr. John går in på stora scenen kvart i fyra. Tre scener, 24 timmar till start och nu spricker himlen upp. Nästa lastbil är på väg in. Den är blå, precis som himlen är på väg att bli. Nedanför Moderna Muséet håller företagarna på att slå upp tältdukarna. Diskar monteras, kylskåp installeras och mängder av varor bärs in i vita tält. Jag går omkring i ett förväntansfullt landskap, i väntan på att de modala skalorna snart ska explodera.

Dan före dan. Jag sitter på muren framför stora scenen och väntar på morgondagen. Då spelar Jon Hassell & Maarifa Street på Moderna Muséets scen. Jag tänker på det när jag hoppar ned från muren. Den stora, gula lastbilen backar in mot scenen. Ny utrustning levereras. Scenpersonalen organiserar och bygger vidare. Radions sändarbuss är redan på plats. Som vanligt står den parkerad nere vid vattnet i västra hörnet. Solen är nu verkligen på gång och i morgon blir det varmt, het musik, en folkfest. Dan före dan. Temperaturen har stigit till 22 grader. Förberedelserna tilltar, spänningen stiger och mitt i detta sitter jag med min subjektiva beskrivning och längtar till i morgon. Då spelar Allen Toussaint och Lee Ritenour.

Johan

I princip växte jag upp i en musikaffär, Musikcentrum i Kalmar. Farfar startade firman redan 1928. Dragspel, av alla dess slag var en betydande del av firmans inventarium under första delen av förra seklet; dessa instrument ställdes fram, tillsammans med pianon och blåsinstrument, i affärens skyltfönster. Inne i verkstaden underhöll och stämdes alla möjliga bälginstrument. Jag fick en naturlig relation till dragspelet och mycket handlade då om folkton, andliga sånger och dragspelsklubbar. Med tiden blev jag alltmer medveten om andra kulturers drapspelsmusik; finsk tango, tillika argentinska tongångar och franska känslor. Sedan gjorde jazzen sitt inträde; framförallt Art van Damme och Sivuka. Jazztankar, i kombination med folkmusiktradition blev något nytt och jag diggade denna mix något alldeles extra. Bälgande jazzsolon var heta upplevelser. Det blev en vana med dragspel, som klingade annorlunda jämfört med Gnesta-Kalle och Andrew Walter.

Richard Galliano visar upp dragspelets hela ansikte; stor musikalitet, rik erfarenhet och han slussar oss åhörare genom instrumentets alla möjligheter. Det finns en tydlig fransk dialekt i hans uttryck, oavsett om han spelar med storband eller trio. Tveklöst befinner sig lyssnaren hela tiden i musikaliskt känsliga miljöer. Ibland lägger Galliano in mustiga kompmodeller, stadiga riff, för att inte tala om alla underbara melodier. Hans teknik är ekvilibristisk; en virtuos med ett anslag som är personligt och subtilt. Richard Galliano är en ny upptäckt för mig. Med stor entusiasm har jag de senaste dagarna lyssnat igenom hans rika repertoar och det är svårt att beskriva den fascination jag nu känner inför Galliano’s dragspelsutövning. Som den mediokra dragspelare jag är vill jag kasta mig in i Richard Galliano’s musikaliska värld.

Richard Galliano spelar på Stockholm Jazz Festival på onsdag 15 juli.

Läs om Dragspelet:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Dragspel

Johan