Vi cyklar från Karlevi, mot Färjestaden; Öland, Allvaret, kalkstensön. Bakhjulet på den lånade cykeln är vingligt, för övrigt rullar cykeln perfekt. Vi cyklar på småvägar, grusvägar, genom skogar, förbi ladugårdar. Till vänster - Kalmar sund, i fjärran där åskmolnen hopar sig. Men Öland förskonas, här är det halvmolnigt, men varmt. Optikern, han på den andra cykeln, slussar oss genom landskapet och den förtätnade trafiken mot Färjestaden, där årets marknad har slagit upp. Krims-krams till höftade priser och vi köper endast varma munkar med mycket socker på. Marknad hör Småland till. Aldrig glömmer jag Rockneby och Algutsrums marknad. Dit åkte vi varje år. Ärtrör, sockervadd, spågummor och alla möjliga upptåg. Vi cyklar vidare, inspekterar den nya 25-metersbassängen på Talluddens camping; en imponerande anläggning, med renat vatten från sundet. Jag är på Öland.

Nu vänder vi cyklarna mot Skogsby. Återigen åker vi på kringelkrokvägar. Inte för att jag vet var vi befinner oss, men optiker Lindgren håller geografisk koll. Plötsligt är vi uppe på ”stora”, övre vägen. Här cyklar man på egen risk; omänskligt smalt, inget egentligt utrymme för cykelåkning och bilarna swischar förbi alldeles vid sidan. Nu uppför och ganska vingligt. Torslunda, med den vackra kyrkan. Sedan målet, Skogsby och Överskottslagret. Men vi får inte glömma Skogsby’s nya attraktion: Stripteaseshow, Ölands första, förmodar jag; rikskänd via media och nu fotograferar jag själva stripteasehuset. Konstigt, mitt ute i ödemarken. På Överskottslagret hittar jag inte vad jag söker. Cykelfärden går vidare, tillbaka mot Karlevi. Nedförsbacke i full fart. Vi glider hundratals meter samtidigt som utsikten mot Kalmar sund är vidunderlig. Jag är på Öland.

Johan

Salzburg sommaren 1906

Kära Almschili!

Det regnade oupphörligt i går. Jag åhörde på förmiddagen en konsert till Mozarts ära, dirigerad av Richard Strauss. Det var Bruckners nionde symfoni som framfördes (dagen innan var det Beethovens femte symfoni). Hela Salzburg bävade av hänryckning. Det var, om jag så får säga, en musikalisk frukostorgie utan motstycke man hängav sig åt! I varje fall dracks det en myckenhet av öl efteråt. Sedan lunchade jag med Strauss och Roller. Vid desserten uppenbarade sig Specht,* blek och något timid. Strauss bröt upp, och jag tillbragte någon timme under stillsamt samspråk med Specht. Sedan begav jag mig, iklädd en hyrd frack, till mottagningen hos ärkehertig Eugen, till vilken samtliga konstnärer vid festspelen (1000 personer) blivit inbjudna. Sedan hans kunglig höghet visat mig den äran att växla några ord med mig, retirerade jag utmattat till baren, fick mig en drink och en smörgås och avdunstade så till teatern, där generalrepetitionen på ”Figaro” - mycket lyckad för övrigt - tog sin början kl. 6. (Den ägde rum för slutna dörrar.) Superade efteråt på hotellet med H., d:r B., Roller och Sprecht. Sprecht var överlycklig, när han for tillbaka till Wien. Strauss anser (ja, det är faktiskt sant), att jag borde skriva en opera. Han påstår att jag skulle ha talang för det. På tisdag kväll - hurra! - är jag åter hemma hos dig. Tusen hälsningar från

Din Gustl.

*Richard Specht, skriftställare och kritiker

Johan

Här sitter jag varje år, i minneslunden, södra kyrkogården i Kalmar, intill Kalmar slott. Här gör sig Kalmar sund påmind. Det öppna innanhavet, det krabba sundet, strömt och vilt, låter i vinden. Här blåser det alltid. Höststormarna kan vara förfärliga. Men idag är det sommar, ca. 27 grader varmt. Minneslunden är inbakad mellan två stora gravsättningar, mitt på kyrkogården. Allt är inramat med hjälp av rododendronplanteringar. Här vilar både pappa och morfar, dessutom flera av mina vänners släktingar; en riktig samlingsplats för familj och bekantar. Jag sitter på en av sofforna, den i skuggan. Framför mig står hon, flöjtisten, i aktiv flöjtställning. Statyn bevakar området och påminner om musikens betydelse. Det känns tryggt att ha henne här. Nere vid hennes fötter ligger en nallebjörn och en segelbåt. Jag ber henne att spela ett flöjtsolo ur en Bach-svit Men hon är tyst denna dag. Kanske är det för varmt. Gräsmattan är nyklippt och jag vandrar fram och tillbaka. En vilsam plats. Mängder av blommor är planterade längs med lunden. Men ljusskåpen är borttagna. Kanske den heta sommaren inte tillåter brinnande ljus på kyrkogården. Nu sitter jag på soffan igen, nu i solen. Folk kommer och går. Värdighet råder över kyrkogården; respekt för det som en gång var, respekt för det som finns kvar. Just här, på kyrkoområdet, uppträder människor på ett sätt som man inte ser någonannanstans. Nu är det alldeles för varmt på soffan och jag träder ut ur minneslunden; går i skuggan till höger och ägnar en sista tanke över alla som för evigt vilar på denna plats.

Johan

Jag har varit här många gånger genom åren. Rågkakor, med alla dess pålägg, kokkaffe - endast här kan man dricka ett sådant kaffeblask. Hamnfiket ligger nästan ända nere vid vattnet, östra delen av Kalmar hamn. Där jag nu sitter ser jag de gamla kvarnarna, de som nu blivit länsmuseum och förvaltningsinstitutioner. Idag blir det te, magen har bestämt så, och två smörgåsar, en med pannbiff och en ostfralla. Solen är så stark att jag sätter mig inomhus. Temperaturen, närmare 30 grader. På uteserveringen härjar fåglarna och jag menar verkligen härjar. Gråsparvar, kajor, skator, kråkor och t.o.m. ett andpar snyltar oavbrutet från gästernas bord och det känns nästan som i Hitchcocks ”Fåglarna”. Men inne är det lugnt och tryggt, dessutom är det ganska svalt där jag sitter i den träbruna inredningen. Hamnfiket tillhör min historia. Här satt vi på 1970, 80 och 90-talet och här sitter vi fortfarande. Allt smakar som vanligt. Det är hemligheten, man återvänder till samma smakupplevelse. Likaså människorna, samma individer, men äldre och ett och annat nytt ansikte. Hamnfiket är lite av ett klassiskt taxi - arbetarfik, kulturfik, typiskt kalmarfik, nog lite av mig och alla de som gått här genom åren. Även i år smakar allt som vanligt, stämningen är den samma och jag undrar om jag sitter här även 2020.

Johan

Fjärde dagen, fortfarande med sol och värme, möjligtvis ska det dra ihop sig idag enligt SMHI. Vi har just hört Jr Walkers All Star Band 50 years of Motown. Medryckande, igenkännande - vi sjöng med i låtarna och vi stod längst fram vid scenen; vi hoppade, dansade till 50 års repertoar. Gilberto Gil, vi väntar på Gilberto Gil, enormt mycket folk. En helt annan publik idag än dagen före; mer soul och latin-publik. Nu Gilberto Gil. De fem musikerna är formerade över hela den stora scenen. Första ackordet, då kommer regnet, ett skyfall och människor rumlar runt, tar skydd medan musiken lyfter oss till skyarna. Oj vad det svänger. Gilberto Gil spelar bort skyfallet. Vi står återigen framme vid scenen. Brasilianska flaggor vajar i fyrtakt. Tre gitarrer, bas och trummor låter som en fullskalig latinorkester: Precision, tekniskt fulländat, men hela tiden svävar musiken fritt i luften. Gilberto Gil har vita byxor och rosa kavaj. Han byter hela tiden mellan telecaster och stratocastergitarr. Han är både röst och gitarrvirtuos och nu höjer bandet temperaturen ytterligare. Hela publiken härmar hans fraser. Vi förstår inte portugisiska, men vi förstår ändå. Gilberto Gil spelar på Stockholm Jazz Fest. Vi dansar och sjunger. Det regnar lätt bakom oss, inte här vid scenen och Gilberto Gil har just spelat bort skyfallet.

Johan

Känslan är lite av att flytta tillbaka till -70-talet. Soundet är skönt, så där lagom starkt och ljudåtergivningen sitter plötsligt i knät. Stanley Clark, Marcus Miller och Victor Wooten; tre basister, tre legender på samma scen. Hur kan det bli? Härligt, omväxlande, givetvis en fantastisk uppvisning och framförallt stor musik. De står uppställda i ordning. Stanley till vänster, Markus i mitten och Victor längst ut till höger. Stanley Clark, denna gigant. Jag upplevde honom live med Return to Forever på -70-talet. Hans karaktäristiska bassound känns igen direkt och han ser lycklig ut medan fingrarna bränner till på bashalsen. Markus Miller, han som spelat med Miles Davies. Nu spelar han basklarinett med djup, skön klang. Stanley Clark finlirar, nu på kontrabasen och de håller Skeppsholmen med en elegant dialog. Victor Wooten - det haglar finfördelade bastoner i ett alldeles magnifikt solo och nu rycker bandet till en högre nivå. Bassolon avlöser varandra. Musikerna gör vad som faller de in. Trummisen håller basisterna under armarna; tung bastrumma, smidiga cymbaler och en polyrytmisk förmåga som vi inte hört på länge. Ett mäktigt keyboard-sound fördelar den komplexa harmoniken, ett urskönt klanglandskap med originella ackordväxlingar. Luften är fylld av solistiskt basspel. Inte för en sekund tänker man på att det är tre basister som står på scen. Jag tänker på -70-talets häftiga sound, Return to Forever, Billy Cobham, Wheather Report; ett sound som nu SMV utvecklar i modern tappning.

Johan

Tredje dagen på Stockholm Jazz Festival; inledes på Auditoriet med Theresa Andersson. Kön till konserten är lång; ryktet har gått om artistens fantastiska föreställning. Nu ska jag få uppleva detta. Salen är i stor förväntan; instrument är uppställda och mängder av pedaler, som ska fördela dialoger, instrumentering och effekter, är uppställda på scengolvet. Vi omges av ingångsmusik och möts av en artist som bara älskar sin publik. Föreställningen kan börja. Pizzicato på fiol - ett riff - sedan lägger Theresa Andersson ut en loop och börjar musicera med sig själv; lager på lager genererar hon i en härlig kontrapunktik, smäktande fiolspel. Nu engagerar hon publiken, använder oss i sin orkestrering, medan hon sjunger dialoger, loopar trumfills, ackompanjerar på gitarren. Hon dansar, nyttjar alla möjligheter till ljudalstrande. Så roligt, så musikaliskt och vilken timing. Allt sker med yppersta precision, ändå känns det som ett fritt musicerande. Här behövs ingen orkester, bara Theresa, hennes ”egen” orkester och publiken. ”Birds fly away”. Nu samplar hon från en LP-skiva. Nu dansar hon, samtidigt som ena loopen efter den andra läggs ut, bygger upp sin egen orkester och nu visslar publiken på Theresa Andersson’s inrådan. ”High - low”, tre vokala karaktärer i samma röst, röstakrobatik; publiken håller takten och en vokal historia berättas. Vi är alla stumma, fascinerade och lyckliga. Jag frågar min bänkgranne, Lars Svennersten, om hans upplevelse av Theresa Andersson’s föreställning:

JH: Har du upplevt något liknande tidigare?

LS: Ja, det har jag. I loopteknikens ungdom hade jag en musikalisk upplevelse på Café Agueli, med en finsk kontrabasist som framförde en konsert med sig själv.

JH: Vad är det som fascinerar dig i Theresa Andersson’s föreställning?

LS: Helheten, röst rytm och dans, med en fantastisk publikkontakt, framförd med humor.

JH: Hade du hört talas om Theresa Andersson före Jazzfestivalen?

LS: Nej, det hade jag inte; en stor eloge till festivalarrangörerna som tog hit henne.

JH: Vad tar du med dig från Theresa Andersson föreställning?

LS: Ett glatt och upprymt sinne.

Johan

Jag sitter och samtalar med Lena Nilsson, om årets Jazzfestival. Vi sitter framför stora scenen, den tredje dagen.

JH: Har du varit på Skeppsholmsfestivalen förut?

LN: Ja, tidigt -80-tal. Samt de sista 6 åren då jag jobbat med blommorna på festivalen; både loger, till scenerna och artistbuketter.

JH: Vad tycker du om programmet i år?

LN: Mycket bra och brett. Kategoriuppdelningen är väldigt trevlig

JH: Vad ser du fram emot i dag?

LN: A homage to Nina Simone och givetvis Mr. Rollins.

JH: Kan du beskriva stämningen här på Skeppsholmen?

LN: Lugn och förväntansfull.

JH: Vad är speciellt med livekonserter?

LN: Kontakten med artisterna, givetvis.

JH: Vad har varit bäst hittills idag?

LN: Svårt att välja.

JH: Tycker du att man hinner med de flesta konserterna under en festivaldag?

LN: Om man vill hinner man, men frågan är om man orkar.

JH: Är det viktigt, eller är det bättre att koncentrera sig på sina favoriter?

LN: Favoriterna går givetvis först.

JH: Har du hunnit med att höra någon konsert inne på Moderna Muséets scen?

LN: Svårt att köa. Behövs nog ett annat system, t.ex. att man kan hämta biljetter eller nå’t. Känns konstigt att gå inomhus när det är så underbart ute.

Johan

Jag samtalar med saxofonisten och klarinettisten Ulf Lundberg, om Sonny Rollins och hans betydelse för jazzen och saxofonspelet.

1. Kan du beskriva storheten i Sonny Rollins saxofonspel?

Tradition i utveckling. Rollins står med båda fötterna i traditionen och kombinationen av stor fet ton àla Hawkins, osviklig rytmik samt rejäla doser blues, humor och romantik. Intressant är också att alla Rollins låtar innehåller rytmiska finesser.

2. Har du hört maestro Rollins live och i så fall hur var det?

Jag hörde Rollins live i Boston 1984. Det var grymt svängigt och han spelade verkligen för publiken. Otroligt utåtriktat. När det var dags att byta fyrataktersfraser med trummisen tog det inte lång stund innan de båda släppte på fyrataktersformen och istället började byta fraser av fri längd och dessutom började spela i varandras fraser. Det utvecklades till en öppen duett.

3.Vilka av hans låtar ligger på din egen spellista?

Tenor madness, Oleo, Doxy, Sonnymoon for two och St Thomas.

4. Rent allmänt, hur har saxofonspelet utvecklats i den moderna jazzen?

Saxofonspelet i jazzen har utvecklats till en mycket hög nivå tekniskt och harmoniskt. Instrumentets omfång har vidgats från det ursprungliga två och en halv oktav till drygt tre eller i vissa fall fyra oktaver.Vad gäller tonbildning och frasering kan jag urskilja två huvudlinjer: Den ena går från Lester Young och Charlie Parker via John Coltrane och vidare till Michael Brecker. Det var länge den dominerande linjen. Den andra linjen går från Coleman Hawkins via Rollins till en del av dagens yngre saxofonister. Den är lite yvigare med mer vibrato och lite grövre ton med ibland lite burleska inslag.

5. Om du fick spela en låt tillsammans med Sonny Rollins, vilken låt skulle du då välja?

Tenor Madness. Han skulle spela häcken av mig och det skulle bli mitt livs saxlektion.

6. Finns det någon period i Sonny Rollins musicerande som du föredrar?

Jag har inte tillräcklig koll för att kunna ge ett uttömmande svar men jag gillar verkligen hans spel under det tidiga 60-talet.

7. Vad har Sonny Rollins betytt för ditt eget saxofonspel?

Rollins har inte varit en av mina stora influenser eftersom jag främst spelar altsax. Parker, Cannonball och den något mindre kände Charlie Mariano är de som betytt mest för mig.

8. Vilken är den bästa Sonny Rollins-låten?

Har inget svar. Det finns många bra.

9. Vad förväntar du dig av konserten på Skeppsholmen?

Jag förväntar mig att höra en av jazzens stora, kanske inte lika bra som när han var på topp men fortfarande fantastiskt bra.

10. Sonny Rollins kommer ju från New York. Vad är dina musikerfarenheter från New York’s musikliv?

Jag har tyvärr inte lirat i New York men däremot lyssnat en del. Mitt starkaste minne är Gil Evans Orchestra en måndagkväll på Sweet Basil på 80-talet. Bakom en synt satt den lille böjde grå Gil Evans och ledde ett band med New Yorks hetaste musiker. De vävde ihop komponerade partier med fria improvisationer och de standardlåtar som råkade dyka upp. Bakom trummorna bossade Adam och mitt i alltihopa kom Hiram Bullock insläntrande med guran på axeln och stärkarn i näven, pluggade in och satte igång att röja.

11. Man känner igen Sonny Rollins alldeles speciella saxofonton. Hur skulle du beskriva den?

Stor mörk och frodig.

12 Skillnaden mellan generatonskamraterna John Coltrane och Sonny Rollins?

Coltrane var den store innovatören. Han utvecklade improvisationen harmoniskt och tog steget från 12- 16- och 32-takterslåtar till monumentala stycken typ "A love supreme". I hans spel finns dessutom en naken smärta och melankoli som inte fanns hos tidigare musiker Rollins är traditionalisten som blev vid sin läst och gjorde det otroligt bra. Dessutom med massor av humor vilket inte hörs mycket av i Coltrane's spel.

Läs om saxofonen:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Saxofon

Johan

Jag sitter och samtalar med Staffan Sandholm, om årets Jazzfestival. Vi sitter framför stora scenen, den andra dagen.

JH: Har du varit på Skeppsholmsfestivalen förut?

SS: Jajamensan, ett flertal gånger, redan i Skeppsholmsjazzens barndom på 80-talet.

JH: Vad tycker du om programmet i år?

SS: Mycket bra och omväxlande.

JH: Vad ser du fram emot i dag?

SS: Roy Hargrove, Palle Danielsson m.fl. egentligen de flesta, speciellt ”Kind of Blue”.

JH: Varför just ”Kind of Blue”?

SS: Verkar lite ”reminder” of Miles grupp.

JH: Kan du beskriva stämningen här på Skeppsholmen?

SS: Festligt, folkligt, fullspikat.

JH: Vad är speciellt med livekonserter?

SS: Atmosfären, stämningen, käket och ölen.

JH: Vad har varit bäst hittills idag?

SS: McCoy Tyner.

JH: Varför?

SS: Bra gäst, Gary Bartz som gav extra lyft. Och skönt att höra gubbarna lira (60-70 år).

JH: Tycker du att man hinner med de flesta konserterna under en festivaldag?

SS: Njaaa.....

JH: Är det viktigt, eller är det bättre att koncentrera sig på sina favoriter?

SS: Bättre att prioritera.

JH: Har du hunnit med att höra någon konsert inne på Moderna Muséets scen?

SS: Lisa Hellberg, snacka om minimalism.

Johan

Postat av Staffan Sandholm, 17:e juli 2009, kl 10:48:

Tycker nog att du fått bra grepp om mina kommentarer fast du glömde att jag tyckte Lisa Hellbergs musik var sövande. Kom att tänka på Eric Saties 1minutspausmusik!!!

Och när jag skrev mina kommentarer hade vi ännu inte hört Mike Stern som för mig, och många andra, blev en enastående upplevelse.

Vi ses i eftermiddag till nya upplevelser. Spec Marcus Miller som jag aldrig hört live.