Och så var det de här med Facebook. Jag har vägrat in i det sista att gå med. Nu har jag givit upp, blivit övertalad; som jag visste, fascinerande, ett helvetes arbete och man är helt förvirrad. I början kunde jag inte ens kommunicera med mina vänner, kunde inte bekräfta min facebookidentitet, då jag inte bekräftade mailet de påstod att jag fått. Jag blev så trött! Vännerna hopade sig på min facebooksida och de undrade väl varför jag inte gav mig till känna. Nu har jag fått kontakt, massor av vänner, som jag inte visste att jag hade. Stor entusiasm, tar alldeles för lång tid. Men jag är fast, fast i Facebook.

Johan

Årets första mjukglass, ute i solen. Det kunde man inte tro för några dagar sedan. Iskylan har ju vägrat att ge sig, så till den grad så att man inte haft någon koll på våren. Jag sitter på en soffa på Mariatorget. Jag är inte ensam; alla soffor är ockuperade av glassätare och soldyrkare., människor som redan är sommarklädda. Jag sitter på skuggsidan. Alla andra sitter på sofforna i solen. Fåglarna är aggressiva. De landar nära min glass. Men det är min glass, köpte den nyss, första för i år. Greenpeaceklädda ungdomar stoppar ointresserade södermalmsbor, som skakar på huvudet och går vidare. Ett folkvimmel i vårens första andetag och mitt i detta sitter jag på en soffa och kan inget annat göra.

Johan

Kära bloggläsare. Nu är valda delar av publiceringen av Peterson-Bergers recensioner till ända och följs nu av valda brev signerade Ludwig van Beethoven. Beethoven var ingen stor brevskrivare, såsom Goethe och Schiller, som odlade brevskrivningen som konst. För Beethoven var brev uteslutande en bruksvara. Han författade aldrig ett brev med tanke på eftervärlden. Han skrev när han behövde meddela sig med någon, skrev det då direkt efter ögonblickets ingivelser.

Det första brevet som publiceras är egentligen två små korta meddelanden till vännen och kollegan J.N. Hummel. Mycket nöje.

Till J. N. Hummel (1799)

Får jag be honom, att han aldrig mer kommer till mig. Han är en falsk hund, och falska hundar må rackaren ta.

Beethoven

Till J. N. Hummel (En dag senare)

Nazerl, hjärtebror! Du är en ärlig karl och du hade rätt, det inser jag nu. Kom alltså till mig i eftermiddag. Du träffar också Schuppanzigh. Och vi bägge skall krama och klappa om dig, så det är en lust åt det. Jag omfamnar dig.

Din Beethoven även kallad Klimpen

"Konstnärsblodet hade svallat lite för högt igen hos Beethoven! Ignaz Schuppanzigh var en framstående violinist i Wien".

Källa: ”Brev”. Urval och kommentarer av Folke H. Törnblom

Johan

Salome

Det blev ändå en överraskning, trots allt sensationellt tal på förhand, all tidningspolemik, all bekantskap med text och klaverutdrag, men en överraskning som man sist av allt väntade: Richard Strauss mångomskrivna, beundrade, avskydda musikdrama ”Salome” gjorde, när det äntligen efter tusen vedermödor första gången uppfördes på Stockholms Opera, en matt, oklar verkan. Åtminstone undertecknad hade trott att orkesterskruden skulle lyfta verket, ge det en bestämd estetisk fysinomi. I stället blottar instrumentationen obarmhärtigt uppfinningens svaghet - aldrig har väl Richard Strauss verkat mer Wagnerepigon än här.

Men som sådan är han den mest talangfulla och intelligenta man gärna kan tänka sig. De stora melodicitaten och stämningslånen från ”Tristan”, ”Ringen”, ”Parsifal”, ja, t.o.m. ”Lohengrin” blandas upp med modernare kryddor, dissonanser, harmoniska ”djärvheter” - ordet förefaller löjligt matt - instrumentala påhitt och annat dyligt, som kittlar och sliter i åhörarnas nervsystem. Men de äro icke substantiell musik, icke verkliga motiv, endast färger och färgklickar, och ju tjockare det bredes på, dess kallare blir ett musiktörstigt sinne.

Han har visat sin praktiska intelligens även och framför allt i valet av text. Ty det kan man komma överens om: Wildes fantasi, icke Struss är det som fjättrar åskådaren, det är den förres Salome, icke den senares, som ger verket dess sensationella attraktionskraft på vissa storstäders publik. Men liksom Offenbach ofta fått inhösta vad hans librettister sått, så även här.

Och dock väcker Strauss tonsättning, när man efter ett uppförande granskar vad man erfarit, snarast på negativ väg insikten om den Wildeska diktens förtjänster. Denna är ett konstverk, fast, klart, äkta - ett konstverk bortom gott och ont visserligen, utan moraliska sidoblickar eller den högre pedagogiska tendens, som vi så gärna kräva av ett drama. I sköna, sällsamma, glimmande färger, som ett i fasetter slipat kristallprisma, återspeglar den livets gåtfullaste självmotsägelser, människosjälens avgrunder av elände, sjukdom, patos, lyftning, viljestyrka. Den vill icke vara annat än en vacker, underlig bild, full av exotisk doft, halvt rusande, halvt skrämmande. Det märkliga är nu att Strauss musik, anbragt på denna dikt, trampar ur, förflackar dess verkan, gör den famlande och liksom söndertrasad.

I ett ögonblick är dock scenbildens och orkesterns samverkan fullt ömsesidig och fullt effektiv: i Salomes dans. Kompositören lämnar här Wagner och blir orientalist i den kända stilen, fastän med oförneklig fyndighet och formklang. Denna dans ger, åtminstone så som den vid Stockholmspremiären utfördes hela Salomes själsdrama i pantomimisk förkortning. Dansad med den ypperliga uttryckskraft som titelrollens innehavarinna, fru Oscàr, visade sig förfoga över, blev den icke blott ett koreografiskt mästerstycke - av en sångdiva! - utan också hela verkets kulminationspunkt.

Handlingen i stycket är naturligtvis alltför välkänd för att behöva relateras. Wilde har gjort den poetiskt lyckade avvikelsen från bibelns berättelse att motivera Salomes blodtörst med ett hämndbegär för hennes egen räkning och sammanfläta detta med en erotik, som till sist hysteriskt stegras till perversitet. Denna förberedes för övrigt väl genom att låta den nervsjuka prinsessan vid första och enda sammanträffandet med Jochanaan (Johannes döparen) gripas av en förryckt åtrå efter hans person och vid hans avvisande ord råka i raseri, som för varje gång slår över i nya oblyga önskningar. Den skamlöshet varmed hon alltmer blottar sin själ har fått en verkligt storartat poetisk avbild i dansen, där hon löser den ena slöjan efter den andra från sin halvnakna kropp, till sist en blodröd, i våldsdödens och kärlekens färg, som hon symboliskt låter falla över cisternen där Jochanaan förvaras.

Om utförandet är ej lätt att yttra sig. På många ställen förefaller det nästan likgiltigt vilka noter som spelas och sjungas. Men i stort sett förtjänar framförandet otvivelaktigt beröm. Fru Oscàrs Salome sjunger briljant, men skulle kanske verka trovärdigare med ett - skenbart - lugnare, mer intimt åtbördsspel, mindre operagymnastik. Däremot är hr Forsells Jochanaan utmärkt i aktionen; sången skulle säkert vinna på ett mer behärskat sätt att insätta och utslunga fortetonerna.. Hr Nybloms Herodes saknade ej goda moment, men verkar i sin helhet något för bråkig, för mycket operaschablon. Att han icke alltid hörs över den rytande orkestern är förlåtligt; han delar för resten den svagheten med sin gemål, som acceptabelt framställes av fru Claussen.

I den unga hövitsmannen Narraboths gestalt har Wilde inlagt styckets vackraste erotiska poesi, fastän även här olycksbringande och med ”dödens bittra smak” på läpparna. Dess förkroppsligande var anförtrott hr Stockman, som dock till följd av de regianvisningar han fått icke kunde ge någon begriplig bild av den vansinnigt förälskade syriern, vars stam är ”jene Asra, welche sterben wenn sie lieben”. I stället för att med växande ångest följa avslöjandet av Salomes känsloliv och hennes kärlek till en annan sätter han sig på brunnskanten med ryggen åt det hela och filosoferar sig till ett beslut att dö. Verkställandet erinrar starkt om ”Mohrens sista suck”.

Som sagt, faller skulden i detta fall på regien. Denna följde för övrigt utländska mönster, vilket icke är någon regikonst alls. Uppsättningen är annars vacker för ögat. De många smårollerna utföras gott av snart sagt alla teaterns tenorer, barytonister och basar. Särskilt fäste man sig vid hr Wallgrens vackra sång som en av nasarenerna. Hr Järnefelt anförde.

Den fullsatta salongen, i vilken även konungen och prins Eugen befunno sig, mottog nyheten påfallande matt, om också de vid premiärer sedvanliga blomsterhyllningar och inropningar av de olika framställarna och andra medverkande icke uteblevo.

P.-B. (14 april 1908) Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan

Vi går runt Judarn, den lilla insjön i Bromma. Här joggar vanligtvis halva kommunen. Inte idag; kallt, ruggigt, just en sådan dag som inte bestämt om det ska vara vinter eller vår. Här går vi i skogen. Vi hör biltrafiken hela tiden, för att inte tala om flygtrafiken till och från Bromma flygplats. Vi går runt sjön; geggigt, isigt och vi väntar fortfarande på trädens knoppar, på grodornas parningslekar, på de första vårblommorna. Det är badförbud i sjön, kanske beroende på att landande flygplan dumpar bränslet här. Vad vet jag, tråkigt i alla fall. Den kuperade terrängen håller oss i arbete. Det är halt och fuktigt. Jag är fel klädd, en alltför tunn jacka, men promenaden gör mig gott. Stegmätaren visar på över 14000 steg och vi har börjat räkna ner till att värmen ska omringa oss. En liten sjö mitt i samhället. Det är lördag och vi bedriver friluftsliv.

Johan

Ett sextioårskalas. På väggen projiceras ett liv. Jag deltar, känner delvis igen mitt eget liv. Många är vi som är där, vi med nästan lika långa liv. Det är en överrasknning, kalaset alltså, åtminstone för födelsedagsbarnet. För nog är det ett barn som fyller år, i alla fall på en del av de projicerade bilderna; 1950-talet, då allt och alla såg annorlunda ut. Svart-vita foton och jag känner igen de lokala miljöerna. 60 år, en respekterad ålder. Men ikväll känner vi oss unga. De som alltid gick och bar på sina barn går nu och bär på sina barnbarn. Tiden går igen, allt är sig likt. Maten är god, jag fyller på min tallrik två gånger, till det öl, sedan lite påskgodis, inget kaffe. Vi kom sent till festen. För oss är festen ingen överraskning. Överraskningen är att vi är där. Nu ser jag återigen på de projicerade bilderna, upptäcker ännu fler svart-vita miljöer. Jag känner igen mig, jag var där. Tiden från 1950-talet försvinner aldrig. Nu visar den upp sig, 60 år senare. Ett födelsedagskalas någonannanstans. Det är dags att gå. Jag lämnar minnet av en förfluten tid, jag fyller snart sextio år.

Johan

Jag har Bach i tankarna. Det låter inte Bach. Varför skulle det göra det? Det är ju inte Bach som komponerar stycket. Som tonsättare har jag alltid Bach med mig. När jag var student på Musikhögskolan studerade jag Bach’s teknik i flera år; form, kontrapunkt, tematik etc; även Palestrinastil, vokalpolyfoni, skrev motetter i sträng stil; ett måste för en komponist. Busoni har överfört Bach’s orgelkoraler till pianomusik, stycken som jag nu spelar. Jag spelar dem när jag behöver tröst. Även några av mina egna preludier är goda att spela i svåra tider. Musik är tröst.

Puls - en långsam motor, sexondelar - ornamentik, utsmyckning. Polyharmonik, tvärstånd, ett laborerande mellan överlagrad harmonik och modern dissonansbehandling. Ändå bör man spela stycket som en Bachkoral. Kvintoler, sextoler, septoler. Tiden delas upp, små fragment, minimala alster. Transponering mitt i ”koralen”. Variation, känns som nytt; inverterat. Nu klingar stycket annorlunda, ändå likadant eller....Jag har överfört Busoni’s Bachtankar till mina egna. Nu spelar jag Busonis version, sedan Bach’s orgelkoral, på digitalpiano med orgelljud, sedan mitt eget preludium. Bach är tröst i livet. Kanske kände även Busoni så. Det var kanske då han hittade orgelkoralerna och gjorde om dem på sitt sätt, som jag nu tolkar i mitt eget preludium. Musik är tröst.

Johan

Stravinsky, Våroffer. Nu har jag analyserat hela baletten; instrumentationsanalys - översikt. Jag förstår att dansarna hade problem med att räkna; snåriga perioder, växlande taktarter, dessutom dansare som ej var notkunniga och oftast räknade till åtta. Jag talar om uruppförandet, 1913. Partituret är en fröjd för skickliga dirigenter, en mardröm för förvirrade dansare. I analysen har jag delat upp instrumentgrupperna i olika färger, rutat papper, varje ruta motsvarar en takt och där de viktigaste parametrarna finns beskrivna. Det är nu man tydligt ser Stravinsky’s skicklighet, att disponera hela verket, hur han fördelar orkestreringen på samtliga instrument genom 37 minuter, så delikat, så genomtänkt, musikaliskt, nästan pedagogiskt och detta verk är komponerat av en ung man som ännu inte fyllt 30 år. Det är enkelt att följa musiken i detta annorlunda partitur, detta gäller även icke notkunniga personer. För mina studenter är det ett viktigt komplement till de fördjupade partiturstudierna, en överblickande helhetsbild. Man frapperas av Stravinskys finlir när det gäller att förflytta orkesterklangen mellan instrumentgrupper, men även fördelningen inom varje instrumentfamilj. Och så denna taktindelning, så originell, så naturlig, så medvetet konstruerat. Repetitionssiffrorna är genialiskt lagda; det handlar ju om en dansföreställning och vad det kan innebära i repetitionssynpunkt. Solklar kommunikation. Våroffer, Stravinsky, Igor i förnamn. Jag har just avslutat andra delen, Offer-delen. 33 rutade papper, som ett pergament, som nu rullats ihop. Över 1000 takter, 37 minuters musik som man aldrig glömmer.

Johan

1 febr. 1908

Man har framställt som önskvärt att den impresario vars uttalande om Stockholmskritiken omnämndes i gårdagens recension över Brüssel-kvartetten måtte tydligt namnges, till undvikande av missförstånd. Nåväl: mannen i fråga är hr Gustave Thalberg, och hans ord återfinnas i en intervju i senaste onsdagsnumret av Stockholms Dagblad.

Det är möjligt att hr Thalberg icke menat så illa med sitt påstående att Stockholms presskritik skrämmer bort de stora utländska förmågorna från vår stad. Anklagelsen är ju för övrigt icke ny, men det hindrar ej att dess verkningar kunna bli farliga - även för herrar impresarier själva. De kunna nämligen utså misstro hos den stora publiken till vad som hos oss göres för det offentliga musiklivets befrämjande. Och den misstron har synnerligt lätt att slå rot hos ett folk, så benäget som det svenska att underskatta sina egna krafter.

Ett icke alltför ingående studium av utländska, speciellt tyska, musiktidskrifter, kan emellertid visa att Stockholms nuvarande musikliv i fråga om värdiga former och gediget innehåll ingalunda bör sättas sist bland Europas huvudstäder. Det är nämligen alltid ett tecken på en viss högre kultur att icke ”musikstjärnor” och virtuoser ta åt sig lejonparten av konsertpublikens intresse.

Redan ur denna synpunkt är därför anklagelsen förhastad. Men för övrigt behöver man blott erinra om de osedvanliga triumfer Eugen d’Albert och Ludwig Wüllner - för att nämna ett par av de färskaste exemplen - firat hos oss, för att inse att presskritiken, långt ifrån att skrämma bort verkliga storheter, i de flesta fall hjälpt till att låta deras ljus lysa för människomen.

Dock - nedanför de allra största finns det ju också aktningsvärda kategorier, och om någon dithörande någon gång råkat ut för alltför hårda omdömen, så är detta en sak som kan hända var som helst och som ofta beror på omständigheter dem kritiken ej har någon kontroll över. I alla händelser har Stockholm icke särskild anledning att klaga.

Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan

Denna långfredag går vi ut och roar oss. Det skulle aldrig kunnat ske under min barndomstid. Under 1950 - 60-talet var Sverige stängt på långfredagen, förutom kyrkan förstås. Fast vi gick aldrig i kyrkan. Vi gick aldrig ut på långfredagen. Alla satt inne i mörkret, inget religiöst i det, det var bara så. På radion sändes passionsmusik, gudstjänster och jag minns inte om TV var sändningsfritt. I alla fall såg vi inte på ”dumburken” på långfredagen. Lång och tråkig var denna dag i alla fall.

I kväll roar vi oss. Mycket har hänt de senaste decennierna. Visst har många affärer stängt på långfredagen, men nog kan man svepa en och annan öl denna lidandets dag. Och visst kan man gå till kyrkan för en Matteuspassion eller orgelkonsert. Annars är denna dag inget märkvärdig; är väl bara vädret som kan hålla oss inne. För mig är påsken vårens inledning; de första dofterna, solens inträde och kanske då gräset tittar fram för första gången. En långfredag i vårens tecken och ikväll går vi ut och slår runt.

Johan