Fastighetsmäklare, hm...Är de dagens hästhandlare? I vilket fall som helst ser deras annonser ut som om man inte kan lita på dem. Kattvakt, hmm...Kan det vara ett framtidsyrke? Kanske inte, men katten är trevlig. Balkong, hm...Är det viktigt? Det berikar i alla fall utelivet, samtidigt som man fortfarande befinner sig på egen bostadsyta. Fiskar, hmm...Är det meningsfullt? I alla fall kan man avbilda dem, om man ha den förmågan. Amaronevin,hmmm...Är det värt priset? Inte just denna sort, men väl andra. Brieost, hmm...Kan det vara något? Överreklamerat, men vi äter ändå. Handtag, hmmm...Varför har dörren inget handtag? För att dörren just gick i baklås och då gäller det att ge ett handtag. Grannar, hmmmm...Måste man ha dem? De finns där, oavsett om man vill eller inte. Avsked, hmmm...Måste man ta sådana? Det är bara att bita ihop, separationer kommer alltid att finnas. Bakfylla, hmmmm...Måste det uppstå? Fråga min bänkgranne i T-banan. Han har det, även att han helst vill bli av med det. Hemkomst, hmmmmm...Är det alltid lika skönt? Ja, det är den stora fördelen att gå hemifrån, att få komma hem.

Johan

Augusti, sommarens sista veckor. Kräftor, skolstart, återseende, svalare, vardag. Blir skolstarten lindrigare när man återkommer från en brännhet sommar? Mår vi bättre då? Orkar vi mer? Skolstarter har jag varit med om de senaste 50 åren och dessa begynnande dagar kan man aldrig förutse, vet aldrig vad de ska innehålla. Kanske är det just det som gör det så spännande. Sommaren har varit avslappnad. Nu gäller det att ha en långsam startmotor. Snart vankas årets kräftskivor. Sommarens sista andetag. Skulle man vilja ha sommar året runt? Skulle Sverige vara annorlunda då? Är Sverige annorlunda på sommaren? Är jag förändrad? För nog rör jag mig i snigelfart. Värmen trycker in mig i slow motion; blodtrycket sjunker och jag blir allmänt såsig. Stockholm har haft kulturfestival, för hemvändande stockholmare. Nu ska vi ta nya tag. Ett nytt verksamhetsår börjar. Förra veckan var det Lars-dagen och alla vi lassar firarade kollektivt. Då vet man att sommaren håller på att träda ur livet. Snart träder jag in i hösten, från en ljuvlig sommar och jag är redan trött, trots att läsåret ännu ej börjat.

Johan

Ett klassiskt maraton är 42195 meter långt. Ett modernt Chopin-maraton handlar om flera sätt att tänka tid: Ett 39-årigt tonsättarliv, under det att mängder av musikverk komponerades. Sedan att det är 200 år sedan Chopin dog. Dessutom består ett Chopin-Maraton av 12 timmar och 19 pianisters genomspelning av en stor del av tonsättarens pianorepertoar. - Jag kommer till konserthuset en timme före start. Det är redan lång kö. De väntande är inga ungdomar, en typisk konsertpublik och jag lovar er, pensionärer är specialister på att tränga sig före, riktiga proffs. De är väl rädda för att inte få en plats. Grünewaldsalen fylls upp på nolltid, det är ju gratis.

Allt startar med preludierna, en kanonstart och taket lyfts redan inledningsvis. Anspänningen är så intensiv att väggarna nästan vibrerar. Via en underbar Barcarolle och en utsökt Ass-durpolonäs är vi så framme vid de första 12 etyderna, opus 10. Här nästan exploderar konserthuset. Under detta Chopin-maraton stäms flygeln fem gånger, mellan vals och ballad, mellan scherzo och nocturne. Grünewaldsalen är fullsatt och kvällspasset handlar om mazurkor, alla mazurkor, från opus 6 till de två opuslösa mazurkorna. Elva pianister beskriver dessa juveler och man får aldrig nog, trots att vi är inne i elfte timmen. Stämning, både på podiet, i salen och framför radion där jag nu sitter och opus 58, h-mollsonaten avslutar natten. Verkets inledning väcker alla mina musikaliska drömmar och nog bör man snart sova, efter 12 timmars Chopin-maraton, genom ett komponistiskt liv och 200 år.

Johan

S:ta Clara kyrka, mitt i Stockholm, ett stenkast från centralen. Över kyrkoporten står det: ”Frid vare eder”. Murgrönan växer på kyrkans fasad och alla soffor på kyrkogården är borttagna. I väntan på en lunchkonsert sitter jag vid en gammal gravsättning, medan stockholmare och turister passerar rakt igenom kyrkogården. Kyrkan mitt i stan och här ligger bl.a. Anna Maria Lenngren och Carl Michael Bellman begravda. Friden infinner sig verkligen när jag träder in i kyrkan, trots alla turister som promenerar ut och in i domen. Jag mår bra här, trivs alltid i kyrkor. För mig har kyrkan alltid handlat om musik och nu ska det bli lunchkonsert.

Olivier Messiaen - ”La nativité du seigneur”, nio meditationer för orgel. Äntligen ska jag få höra detta verk ”live”. Messiaen’s tonspråk är magiskt och utförandet är storartat. Efterklangen binder samman musiken, lägger resultatet i våra knän. Under en knapp timme håller tematiken oss tätt sammanslutna, mellan andning, dynamik och lekfulla motiv. Jag är fastlåst i dessa orgelsatser. Redan i första meditationen befinner vi oss i Messiaens utforskande. Som en tråd fylls programtanken ut, genom sakralt utfyllda satser. I den slutliga toccatan får vi alla svar, passager, skalor och fanfarer, till endast en sista efterklang finns kvar. Olivier Messiaen, organist och tonsättare. Dagens solist, organist och tonsättare och vi åhörare är alldeles förstummade.

Johan

Tunnelbanan kommer just in. Det här är inte som Helsingfors tunnelbana. Här kontrolleras allt och alla. Spärrarna är nu så höga att inte ens de främsta höjdhopparna kan ta sig över. Makt och myndigheter litar inte på svensken. I den finländska huvudstaden fanns inget dyligt kontrollsystem. Där passerade man helt fritt. Men vi hade biljett när vi reste med tunnelbanan i den finländska huvudstaden, som förmodligen de flesta medpassagerare också hade. I Stockholms tunnelbana litar man inte på någon och nog känner vi alla oss som friåkare, trots att vi har månadskort eller remsa. Kontrollanterna, på tågen, går fram som den värsta myndighetsgrupp, auktoritära och stentuffa. Kanske skulle kollektivtrafiken betalas via skattsedeln. Kanske blir vi då av med biltrafiken i city. För det är väl det vi alla vill, få renare luft i stadskärnan. Man kan ju undra hur våra folkvalda tänker. Jag flaggar för spårvagnar. De som en gång togs bort från Stockholms gator. Kortsiktighetens dilemma, där efterklokhet till sist kom ifatt. Nu bygger man spårvägar igen. Vad har allt detta kostat? Som sagt, politiker är inte gratis, ej heller deras kortsiktiga tänkande.

Johan

Det sägs ju att bönderna alltid klagar på vädret. Men bönderna är långt från alla som klagar. Jag tycker att hela omgivningen beklagar sig över vädret och nog verkar det som om vädret i hög grad styr människors handlingar och humör. Alla pratar väder i tid och otid. Men hur vi än anstränger oss kan vi inte förändra vädret, till skillnad från mycket annat. Själv är jag ganska nöjd med vädret, oavsett årstid; klagar sällan och bryr mig faktiskt inte så mycket. Vädret finns ju ändå, oavsett vad jag tycker. Fast jag klagade nog en del i juli, när det var 35 grader varmt och vi hasade oss fram i solen på Revsudden. Som sagt, vädret finns, precis som meteorologerna, av någon anledning våra nya hjältar, precis som TV-kockar, Ernst och alla andra programledare. Folk verkar leva efter väderprognoser, som oftast är felaktiga. Sedan skylls det på att det är svårt att ställa exakta prognoser mellan lågtryck i väster och värmen i öster. Varför ska vi då ha väderprognoser, om de ofta är felaktiga? Nej, jag nöjer mig med vädret. Det blir aldrig fel, det bara finns. Jag säger som Gösta Ekman i Papphammar: ”I morgon blir det väder”.

Johan

Här har vi suttit många gånger. Det blir inte så ofta nuförtiden. Annat var det förr. Men det brukar bli långa sittningar och så även nu. För trettio år sedan sysslade vi enbart med notbilder, form och innehåll. Jag som student, han som min läromästare; jag lärde mig hantverket från grunden. Etyder, skisser, motiv, tematik blev med tiden små stycken; till en början eklektiska alster, som så småningom utvecklades till mer personliga kompositioner. Idag är det lunch, tre timmar lång, på operans bakficka och våra samtal tar aldrig slut. Varför skulle de göra det? Visst minns jag mitt första, riktiga verk; kammarmusik, mycket slagverk, durata 17 minuter, 30 år sedan. Jag var nöjd då. Kanske inte lika nöjd idag. Men det fanns något i stycket; en hel del finesser, akademiska tankar, men nog klingade musiken bra. Vi dricker vin till maten. Husmanskost, bakfickans specialitet och vi passerar alla möjliga samtalsfrågor under vår lunch. Jag examinerade med min första pianokonsert 1990, 10 år efter den första lektionen; ett mycket mer moget konstnärsskap. Språket, formen, materialet, stilen. Ja, allt hade utvecklats under de 10 år som gått. Jag hade gått från det lilla till det stora formatet. Nu 20 år senare sitter vi i samtal igen, emedan musiklivet gått igenom en total förändring. Kaffet är utsökt. Klockan nästa tre. Dags att bryta upp för denna gång; i väntan på ett nytt möte, någon annanstans, vid en annan tidpunkt och när vi båda förmodligen har ännu fler opus i våra samlingar.

Johan

Vi är nere vid hamnen. Det blåser, ca. 12 sekundmeter, krabb sjö, ganska byigt. Vi befinner oss i småbåtshamnen. Bakom oss pågår försäljningen på den stora loppmarknaden, intill saluhallen. Spårvagnar passerar, fram och tillbaka. Lyftkranarna, på andra sidan vattnet, hälsar artigt. Det är tidig morgon. Vi är i Helsingfors, den sista dagen. Hamnområden är sig lika världen över. Det gäller även båtfolk. De vaknar nu och tittar ut ur kajutor och ruffar. De har väl betalat hamnavgiften? Vi sitter på en soffa vid kaj och vi betalar ingen hamnavgift. Jag fotograferar och intill mig målas det akvarell och hamnen växer fram i känsliga vattenfärger. Snacka om växlande molnighet och solen kämpar hela tiden för sin existens. Havsluften känns frisk och salt. Här finns ingen lä; havet finns alldeles utanför, ingen beskyddande skärgård. På Helsingfors gator framförs ljuvliga spårvagnar, tyst och rent. De för oss från den ena upplevelsen till den andra. Dessa fordon som inte går fortare än kärlekstunneln på Gröna Lund. Ändå verkar de alltid komma i tid, precis som jag själv. Snacka om ett underbart möte.

Johan

Framför mig, till höger, står makten - Finlands parlament; en pampig, nästan skrämmande byggnad. Det är sommar, renoveringstider. Blå arbetsbodar står staplade framför riksdagshuset. Idag, ca. 24 grader, fuktigt, en lätt, nästan sval vind. Trafiken flyter på. Det är förmiddag. Granne med parlamentet ligger en av Finlands viktigaste institutioner, ett legendariskt konstcenter: Sibeliusakademien, anrikt så det förslår. Här var jag på besök många gånger på 1980-talet, under mina år som musikhögskolestudent; samarbetsprojekt mellan akademierna i Stockholm och Helsingfors. Sibeliusakademien ser exakt likadan ut idag som då; grå-brun betongfasad, mycket fönster och absolut inte pampig. Visste man inte att det var en musikakademie skulle man passera byggnaden utan att reflektera. Men här har de stora finska tonsättarna blivit skolade, likaväl som världens stora, finska dirigenter. Det känns lite högtidligt att stå framför byggnaden och jag märker knappt grannhuset, parlamentet. För visst är Sibelius och den akademie som bär nationaltonsättarens namn helig för oss musiker, liksom hela Finlands musikliv och deras stadsorkestrar och rika musikutbud. Kom igen Sverige, här finns något att ta efter!

Johan

Det börjar inte speciellt bra; jag går fel. Var är frihamnen? Är det här Värtahamnen? Sedan går jag in i terminalen, destination Tallinn. Är detta Värtahamnen? Var ligger ”min terminal”? Lugn och fin. Det är tydligen gemensam terminal. Nästa Helsingfors. Sedan får jag hjälp med incheckningen, automatisk, precis som på SJ. Men jag hör till en annan generation, utan knappar och digitala operationer. Båten är enorm och hytten fin; A-hytt, på tionde däck, med fönster och dusch, men ingen TV. Det känns lyxigt. Exakt 17.00 går färjan, destination Helsingfors. I färjkaravan leds vi igenom den svenska skärgården. Det är 22 grader varmt och vi åker mot finsk tid. Interiörerna på båten är inte som jag föreställt mig, ser inte ut som bilderna i broschyren. Båten är mer sliten än vad propagandan påstår. Annars är det lugnt; många barnfamiljer, mycket turister, lite fylla. Vi sitter i hytten, samtidigt som vi lämnar svenskt vatten. Klockan är åtta, nio finsk tid. För nu är det Finland som gäller. De ligger före. Det gäller även arkitektur, konst, musik och egensinnighet. Jag gillar finnar och deras leverne. Vi ska studera finsk konst i Helsingfors. Hittills har jag sett den i konstböcker. Nu ska jag få uppleva den i verkligheten. Helsingfors! I love it. Här kommer vi, förväntansfulla resenärer, från Stockholm, med vår eftersläpande tideräkning. Men vi kommer med värme och kärlek. Länge leve Finland!

Johan