Här har vi suttit många gånger. Det blir inte så ofta nuförtiden. Annat var det förr. Men det brukar bli långa sittningar och så även nu. För trettio år sedan sysslade vi enbart med notbilder, form och innehåll. Jag som student, han som min läromästare; jag lärde mig hantverket från grunden. Etyder, skisser, motiv, tematik blev med tiden små stycken; till en början eklektiska alster, som så småningom utvecklades till mer personliga kompositioner. Idag är det lunch, tre timmar lång, på operans bakficka och våra samtal tar aldrig slut. Varför skulle de göra det? Visst minns jag mitt första, riktiga verk; kammarmusik, mycket slagverk, durata 17 minuter, 30 år sedan. Jag var nöjd då. Kanske inte lika nöjd idag. Men det fanns något i stycket; en hel del finesser, akademiska tankar, men nog klingade musiken bra. Vi dricker vin till maten. Husmanskost, bakfickans specialitet och vi passerar alla möjliga samtalsfrågor under vår lunch. Jag examinerade med min första pianokonsert 1990, 10 år efter den första lektionen; ett mycket mer moget konstnärsskap. Språket, formen, materialet, stilen. Ja, allt hade utvecklats under de 10 år som gått. Jag hade gått från det lilla till det stora formatet. Nu 20 år senare sitter vi i samtal igen, emedan musiklivet gått igenom en total förändring. Kaffet är utsökt. Klockan nästa tre. Dags att bryta upp för denna gång; i väntan på ett nytt möte, någon annanstans, vid en annan tidpunkt och när vi båda förmodligen har ännu fler opus i våra samlingar.

Johan

Vi är nere vid hamnen. Det blåser, ca. 12 sekundmeter, krabb sjö, ganska byigt. Vi befinner oss i småbåtshamnen. Bakom oss pågår försäljningen på den stora loppmarknaden, intill saluhallen. Spårvagnar passerar, fram och tillbaka. Lyftkranarna, på andra sidan vattnet, hälsar artigt. Det är tidig morgon. Vi är i Helsingfors, den sista dagen. Hamnområden är sig lika världen över. Det gäller även båtfolk. De vaknar nu och tittar ut ur kajutor och ruffar. De har väl betalat hamnavgiften? Vi sitter på en soffa vid kaj och vi betalar ingen hamnavgift. Jag fotograferar och intill mig målas det akvarell och hamnen växer fram i känsliga vattenfärger. Snacka om växlande molnighet och solen kämpar hela tiden för sin existens. Havsluften känns frisk och salt. Här finns ingen lä; havet finns alldeles utanför, ingen beskyddande skärgård. På Helsingfors gator framförs ljuvliga spårvagnar, tyst och rent. De för oss från den ena upplevelsen till den andra. Dessa fordon som inte går fortare än kärlekstunneln på Gröna Lund. Ändå verkar de alltid komma i tid, precis som jag själv. Snacka om ett underbart möte.

Johan

Framför mig, till höger, står makten - Finlands parlament; en pampig, nästan skrämmande byggnad. Det är sommar, renoveringstider. Blå arbetsbodar står staplade framför riksdagshuset. Idag, ca. 24 grader, fuktigt, en lätt, nästan sval vind. Trafiken flyter på. Det är förmiddag. Granne med parlamentet ligger en av Finlands viktigaste institutioner, ett legendariskt konstcenter: Sibeliusakademien, anrikt så det förslår. Här var jag på besök många gånger på 1980-talet, under mina år som musikhögskolestudent; samarbetsprojekt mellan akademierna i Stockholm och Helsingfors. Sibeliusakademien ser exakt likadan ut idag som då; grå-brun betongfasad, mycket fönster och absolut inte pampig. Visste man inte att det var en musikakademie skulle man passera byggnaden utan att reflektera. Men här har de stora finska tonsättarna blivit skolade, likaväl som världens stora, finska dirigenter. Det känns lite högtidligt att stå framför byggnaden och jag märker knappt grannhuset, parlamentet. För visst är Sibelius och den akademie som bär nationaltonsättarens namn helig för oss musiker, liksom hela Finlands musikliv och deras stadsorkestrar och rika musikutbud. Kom igen Sverige, här finns något att ta efter!

Johan

Det börjar inte speciellt bra; jag går fel. Var är frihamnen? Är det här Värtahamnen? Sedan går jag in i terminalen, destination Tallinn. Är detta Värtahamnen? Var ligger ”min terminal”? Lugn och fin. Det är tydligen gemensam terminal. Nästa Helsingfors. Sedan får jag hjälp med incheckningen, automatisk, precis som på SJ. Men jag hör till en annan generation, utan knappar och digitala operationer. Båten är enorm och hytten fin; A-hytt, på tionde däck, med fönster och dusch, men ingen TV. Det känns lyxigt. Exakt 17.00 går färjan, destination Helsingfors. I färjkaravan leds vi igenom den svenska skärgården. Det är 22 grader varmt och vi åker mot finsk tid. Interiörerna på båten är inte som jag föreställt mig, ser inte ut som bilderna i broschyren. Båten är mer sliten än vad propagandan påstår. Annars är det lugnt; många barnfamiljer, mycket turister, lite fylla. Vi sitter i hytten, samtidigt som vi lämnar svenskt vatten. Klockan är åtta, nio finsk tid. För nu är det Finland som gäller. De ligger före. Det gäller även arkitektur, konst, musik och egensinnighet. Jag gillar finnar och deras leverne. Vi ska studera finsk konst i Helsingfors. Hittills har jag sett den i konstböcker. Nu ska jag få uppleva den i verkligheten. Helsingfors! I love it. Här kommer vi, förväntansfulla resenärer, från Stockholm, med vår eftersläpande tideräkning. Men vi kommer med värme och kärlek. Länge leve Finland!

Johan

En vän gav mig ett råd inför resan till Finland. Det enda du behöver tänka på är de fyra P:na: Pass, pengar, piljett och pediciner. Roligt, men inte så dumt, även om vissa ord modifierats. Nu glömmer jag det aldrig och för ett kontrollfreak som jag är detta ett välkommet råd. Jag packar väska och ryggsäck omsorgsfullt, lite i överkant, utifall något skulle hända. Redan dagen före resdagen är jag i stort sett färdigpackad. Så är det alltid, ute i god tid, sedan alla kontroller, att allt finns med osv. Avresedagen blir en lång väntan. Jag läser om Finland, Helsingfors, Ateneum, Kiasma, restauranger och musikutbud. Dags att lämna lägenheten på Södermalm och jag gör en sista kontroll: Pass , pengar, piljett och pedicin. Allt är på plats, jag är säkrad. Trevlig resa!

Johan

Det var länge sedan jag var utomlands, över tjugo år sedan. Jag har tex. aldrig flugit sedan 11 september, inte upplevt alla dessa kontroller på världens flygplatser. Men jag fick mina fiskar varma under min Miamivistelse i början av 1970-talet, då vartannat plan kapades till Cuba. Då visiterades man av FBI, alltid hårt och korrekt. Då hade jag pass; på den tiden då man alltid fick stämplar i passet. - Stockholmspolisens passenhet ligger på Kungsholmen och något effektivare får man leta efter. För att inte tala om bemötandet, förträffligt. Många myndigheter och näringsidkare skulle ha mycket att lära här. Blir man mer internationell med pass? Ja, man kan ju resa iväg när man så önska och så är man ju säker på att man är den man är. Att få ett pass idag är enkelt jämfört med hur det en gång var. Man fotas på plats, där också fingeravtryck tas. Jag är tidigt ute denna morgon. Mottagningshallen är stor, mycket personal, inga besökare, förutom jag. Bemötandet är trevligt, snabb information och service. Premiär för fingeravtryck, nästan lite spännande. Vi tar om fotot några gånger innan båda parter är nöjda. Efter 10 minuter är allt klart. Nu är det bara att vänta några dagar. Sedan är jag med pass och kanske har jag då blivit lite mer internationell.

Johan

Nu är jag här igen, fast senare. Jag menar senare på kvällen, senare på året. Fortfarande sommar, i högsta grad sommar. Stockholm central. Otroligt mycket turister. Jag är förmodligen den enda stockholmaren här. Fast jag är ju inte infödd stockholmare, alltså inte riktigt unik. Klockan är nästan 22.00. Tåget är som vanligt försenat. Vad håller de på med? Är alla tåg försenade? Kommer inte något tåg i tid? Och maten som står på bordet hemma. Tåget från Strömstad, ursprunglig ankomst 21.58, nu planerat till 22.12. Vi får se om det blir så. Dessutom har de bytt ankomstspår, från spår 18 till 17b. Det gäller för oss väntande att ha koll på informationstavlan. 17b, vad faan är det!? Turister hopar sig i hallen. Alla väntar tydligen på försenade tåg. Det konverseras på italienska, spanska, franska och visst pratas det flamländska borta vid ”spottkoppen”? Jag undrar hur lång tid man väntat hittills i livet. Nu har det försenade tåget blivit ytterligare försenat och nu ändrar de spår igen, från 17b till 17a. Hur ska de ha det? Små barn leker vilda lekar framför mig. De bryr sig inte om tiden. De bara leker. Men jag lever genom SJ:s alltid försenade tidtabell.

Johan

Jag trodde det var förbjudet att köra omkring utan ljuddämpare Och faktiskt trodde jag att de extremt bilburna ungdomarna tillhörde min egen ungdom. Så är inte fallet i småstaden. I Stockholm syns de inte till i mina kvarter. I småstaden härjar de, framförallt på nätterna, ständigt volymiösa. ”Raggarbilar”, fulare än på min tid, kör runt stadskärnan i alldeles för hög hastighet, utan ljuddämpare. I bilarna spelas musik, på högsta volym; stereoanläggningar med extra basreflexhorn. Husen skakar när bilarna passerar. De märks, de syns. Hur kul är det? Amerikanarna, bilarna alltså, tillhör inte de mest genuina. Men V-åttorna spinner och det verkar inte finnas någon hastighetsbegränsning. Som jag minns, på 60-talet, gled blanka Cadillack’s runt stadens torg, långsamt och stiligt. Visst accelererades det, kanske för att stila, kanske för att skrämmas. Men man ville höra de ljuva motorerna, inga ljuddämpslösa vrålåk. Som sagt, nu kör bilkaravaner runt staden så att husen skakar. Gatorna förgasas och vi snarskrämda hoppar i sofforna. Visst kan de vara häftiga dessa veteranbilar och som tur är kommer de fram endast på sommarhalvåret. Bastoner gungar amerikanarna. Fjädrande far de fram över järnvägsspåren. Sedan en jätteacceleration och det tjuter i däcken. Så förflyter nätterna: bilburna ungdomar, sprutande V-åttor och vi medborgare väcks ideligen ur vår sommardröm.

Johan

Tågen går ofta i Kalmar. Framstahuset tar emot många lok och vagnar, som passerar dagligen. Hela dygnet utsmyckas atmosfären med klockor och nedfallande bommar; en tyst väntan på ca. två minuter, därefter bullrande tåg i båda riktningar, fast aldrig samtidigt. Här kan man leva efter tågens ankomster och avgångar. Mammas balkong ligger intill banvallen, precis vid järnvägsövergången. Det gäller att vänja sig, från dygnets första godståg, till ett sista ankommande persontåg. Det är nästan som en amerikansk film. Ni vet, där hela huset skakar då tågen passerar. Mamma har koll på tågtider, ställer nästan in dagen efter ankomster och avgångar. Tågen berättar om klockslagen. Ibland tar mamma adjö av avresande släkt och vänner, men inte genom avsked vid centralstationen. Istället står hon på balkongen och vinkar till det passerande tåget.

VM-fotbollen är över. En hel månads fotbollsslit är förbi. Det har varit en intensiv period, med fotbollssoffa, ett annorlunda umgänge och allt detta i den lilla staden Kalmar. VM-soffa är en tradition sedan 1982. Nu bryter vi upp för denna gång och Spanien har blivit världsmästare. Idag reser halva fotbollssoffstyrkan iväg; tåg till Köpenhamn, avgång 09.05 och mamma och jag vinkar av sällskapet från balkongen, i rätt tid och det kändes faktiskt lite högtidligt.

Johan

Bardomstankar

De här veckorna i Kalmar är heta. Inte en dag under 30 grader. Svalast är det i mammas våning, i korsdrag. Att plötsligt, tillfälligt leva i gamla roller är inte helt enkelt. Och inte skulle man kunna flytta ”hem” igen när 60-årsåldern närmar sig. Vissa generationsroller är delvis förändrade, andra rutiner är detsamma. Här handlar det om vardagsbestyr och trevliga, långa promenader. Men inte skulle man kunna flytta hem igen, inte ens till hemstaden. Jag försöker arbeta med mina kompositioner, men det är inte lätt. Visst är det lugnt, men det finns ingen ro. Det blir mycket P1, sommarprogram. Högläsning, Ranelid och Kalmars historia. Vi städar, organiserar, rensar ur garderober, skura balkongen och jag har redan glömt mitt eget liv i Stockholm. Jag är ingen resande person. Så fort jag lämnat min lägenhet längtar jag hem igen; är alltid en främling i andra miljöer och egentligen ogillar jag att leva på andra människors villkor. - Det är onsdag eftermiddag, 31 grader varmt. En ölandsutflykt har nästan knockat mig. Duschen reparerar de heta skadorna och plötsligt känner jag mig som en ny människa. Jag lever i kappsäck. Inget för mig. Snart ska jag tillbaka till de trygga rutinerna och jag kommer aldrig att flytta hemifrån, dvs. från mitt vuxna liv, i en lägenhet på Södermalm.

Johan