Jag har länge velat köpa en radio till mamma; vet att hon skulle uppskatta musikutbudet i P2 och vissa program i P1. Men mamma är skeptisk mot elektriska prylar, de kan ju explodera. Dessutom ser mamma ganska illa och skulle kanske få svårt att hitta mellan kanalerna. Så någon radio skulle mamma absolut inte ha. Så, vad göra? Helt enkelt köpa en radio på eget bevåg, den enklaste tänkbara, inte helt enkelt i dessa digitala tider. Med stor omsorg väljer jag en radio med endast tre knappar, kan vara två för mycket, men vi har ju två veckor på oss att träna. Mamma är högst skeptisk vid första anblicken av radioapparaten och hon hoppar högt när ett isande brus återges under det att jag söker mellan frekvenserna. Men P2 gillar hon att lyssna till och vi lyssnar på Bach, Beethoven, Ravel och Stenhammar hela första dagen. Efter några dagar närmar sig mamma den svarta radioskapelsen. När den inte angriper henne är hon där framme och stänger t.o.m. av radioapparaten, utan att den exploderar. ”Får jag behålla den”? undrar hon plötsligt en dag. Framgången är ett faktum. Nu är det mamma och radions program 2. Kvar finns nu bara att lära henne kanalväljaren, den farliga knappen till höger och nog ser den lite skrämmande ut; en veckas träning ska nog göra susen, men man vet aldrig, den kan ju explodera.

Johan

En ren, personlig tonbildning. Tekniken är underskön, ingen konstlad anspänning, trumpet - flygelhorn, brass på det rätta viset; en musiker som vet vad det handlar om, är ett med sitt instrument. Jag talar om Roy Hargrove, som kommer till Stockholm Jazz Festival 16 juli med sitt storband. Hans trumpetton känns ibland klassisk, en ton som letar sig in i jazz och funkstilen. Inte som naturtrumpetens färg, mer som en romantisk tanke, med ett belysande vibrato. Inga manér, upprepningar är alltid väl uttänkta. Hargroves solon innehåller ständigt överraskningar. Formen i kompositionerna är medveten och stark, ingen ton för mycket. Hans låga register beskriver underbar känslighet - sjungande, bred ton. Han bjuder in till genuint musicerande och ingen kan stå utanför hans budskap.

”Mr. Clean”, som sig bör klockrent trumpetspel. Låten lockar hela tiden in till musikens innersta. Innovation, bakgrund - förgrund och där i mellan alldeles egna tankar. Temat, trumpet och sax unisont. Allt tar sin början i ett basriff. Trumpetens utrop kringgärdas av snabba figurer och Hargrove vet precis hur han ska pressa tonflödet. Balans, känsla och kommunikation, dessutom ett komp som grundsatt musiken. ”Speak low”, en version som sakta glider mellan låtens perioder. Underbart uttryck. Jag släpper aldrig koncentrationen, inte för en sekund. Roy Hargrove verkar göra vad som faller honom in. Hundraprocentig kontroll, men totalt fri. Tempot är lågt, pulsen tydlig. Jag tar in varje ton med stor omsorg, nästan det skönaste som kan upplevas och nog vill jag återhöra detta live, kanske på Skeppsholmen den 16 juli.

Läs om trumpeten:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Trumpet

Johan

Booker T:s sound väcker en tangentryttares innersta känslor. Orgelfreak som jag är och dessutom gammal Hammond B3-utövare uppstår en kontakt med en femtioårig tradition. Booker T Jones visar upp en rik fantasi när det gäller ljudinställningar på orgeln. För det krävs det både kunskap och stor känsla. Sound som jag känner igen från -60 och -70-talet. Mycket blues i grunden och ett roterande Leslie-kabinett som går av och på. Hans orgelspel är delikat, så där lagom mycket och det ska man veta: att orgelspel är något helt annat än vanligt pianospel. Booker T Jones är virtuos på många sätt. Han hantera varje sound omsorgsfullt, rätt färg, lagom vibrato, stora känslor och vi orgeldiggare fryser skönt. Jag lyssnar på flera versioner av ”Green Onions”; 12-taktsblues, så enkelt - personligt. Orgelbakgrunden utgör kärnan i låten och de 12 takterna repriseras om och om igen. Sedan tonar låten ut. Kvar finns bara en orgellängtan, en längtan till 19 juli. Då spelar Booker T på Stockholm Jazz Festival.

Johan