Köp tre, betalar för två. Jag ska inte köpa något, inte idag, bara granska vad jag möjligtvis ska inhandla i morgon. Mina maffialiknande solglasögon kanske bidrar till uppmärksamheten. Ganska omgående ser jag vakten som går omkring i mina fotspår. Ja, jag vet, jag ska inte köpa något, inte idag i alla fall, kanske i morgon. Ser jag verkligen ut som en som inte ska handla? Varför går annars vakten efter mig? Tröjorna ser trevliga ut. Byxorna inget vidare. Affären jag går i är modernt inredd, luftkonditioneringssval, få kunder. Jag är inte kund, men jag är här. De kvinnliga expediterna tittar på mig. Jag ler tillbaka och hälsar. De viker tröjor och väntar på nya kunder. Strumporna är billiga, men jag ska inte ha några idag. Vakten står nu vid kostymerna. Han har full koll på mig. Han ser inte trevlig ut. Han stirrar på mig. Ser jag ut som en snattare? Tänk om han visste att jag aldrig stuligt något i hela mitt liv. Skulle han bli lugn då? Som sagt, byxorna ser ganska förfärliga ut, men skjortorna är inte så dumma. Sommar-REA. Billigt! Jag ska ekipera mig, men inte idag, ska det vara så svårt att förstå! Vid entrén hänger t-shirts i alla dess färger. Tre för hundra, som hittat, nästan gratis. Det får bli några sådana, kanske i morgon. Till vaktens lättnad lämnar jag nu affären. Hans blick följer mig ut ur affären. Inget larm utlöses och jag har ännu en gång besökt en affär utan att köpa något. Måste man då känna sig som en bov? Tydligen! Vakten fick i alla fall mig att känna mig som en kriminell.

Johan

På facegrupp är jag med i en grupp som kallas: ”Vi som alltid måste bokstavera vårt efternamn”. Krångligt efternamn; ofta är detta ett problem. Även om jag bokstavera mitt namn blir det nästan alltid fel. Vanligen har det sista H:et tappats eller så finns inget R. Värre blir det om någon vokal ersatts av en annan. När jag arbetade på Dramaten på 1980-talet hade mitt efternamn, i en recension, förvandlats till Hummerth. Nästan lite komiskt. Inte helt ovanligt kan följande felstavningar uppstå: Hamlet, Hamnett, Hummert etc. Visst tröttnar man, men i gengäld har jag blivit en hejare på att bokstavera. Idag reser jag till Kalmar. Vid bordningen av bussen hittar chauffören inte mitt namn i passagerarlistan. Överraskad? Egentligen inte. Jag tittar själv genom passargerarlistan och upptäcker plötsligt, något förvånad, en ny variant av mitt namn: ”Johan Hemmet”. Det har jag aldrig sett förut. Som Hemmet får jag äntligen borda bussen, destination Kalmar.

Johan

Känner ni till passagen mellan centralen och T-centralen i Stockholm? Jag talar om den smala gången som måste passeras oavsett om man ska med fjärrtåg eller T-bana; om den hissnande känsla när när mötande gångtrafikanter rusar förbi. Det gäller att ta spår, hålla blicken framåt, nästan hålla andan. Balans är bra att ha, fokuserad. Känslan är att alla andra är statister. Själv går man i huvudrollsfåran och snacka om promenadtempo! Här gäller inte långsamt promenadlunk. Folk nästan springer, oavsett om det är rusningstid eller inte. Denna morgon är det extra jävligt. Jag har både ryggsäck, stor resväska på hjul och två plastkassar. Oavbrutet springer folk på min rullande väska. Jag svär och de ber i bästa fall om ursäkt. Själv håller jag mitt spår så gott det går. Här gäller inte högerregeln. Folk springer som de vill, utan hänsyn till huvudrollsinnehavaren, dvs. jag. Passagen mellan T-centralen och centralen är en hissnande känsla och om du aldrig upplevt detta är det nog tid för det nu; en karusellkänsla i bergochdalbanefart och det bästa av allt, du har alltid huvudrollen.

Johan

Och så var det funderingar kring tiden. Jag har varit hemma i 10 dagar och har inte fått hälften gjort som planerats. Vad håller tiden på med?!! För att ingen kan väl påstå att jag inte jobba. Jag ligger i som en rem. Fast idag är det för varmt; har jobbat hela förmiddagen, men nu står jag inte ut i den bastuvarma lägenheten. En eftermiddag i semestersverige. Finns det tid för sådant? Andra har tid. Då bör väl även jag kunna utöva semester. I morse satte jag igång översikten på Beethovens nionde symfoni; ett tidskrävande arbete. Efter det, Mahler’s nionde symfoni, samtidigt som jag själv komponerar fler stycken. Detta förstår inte tiden, knappt jag själv.

Tiden, ja. Har jag tid med semester, fotbolls-VM och allmän avslappning? Knappast, men jag har börjat jogga. Det måste jag ha tid med, annars kommer det inte finnas någon tid kvar. Varför kan inte tiden förstå att jag måste ha mer tid. Finns det tid för vanlig tankar, tid för att bara vara? Pianokonserten, på ritbordet, blänger på mig. Jag har komponerat ungefär 6 minuter på verket, dvs. effektiv speltid; satte igång stycket för två år sedan och var finns nu den tid för att fullborda konserten? I alla fall inte här och nu. Kan tiden förstå detta dilemma? Förmodligen inte och det är knappt jag själv gör det.

Johan

I morse var jag hos min frisör. Vägen dit var inte lång, ca. 10 meter. Själva klippningen förestod i badrummet, då det var alldeles för blåsigt på balkongen. Det är juli. Hett som den värsta sommar. Då behöver man en klippning, även om man knappt har något hår. Privat hårfrisörska i förorten. Bra, praktiskt, men inte helt utan problem. Man måste sitta ytterst stilla. Man talar inte om väder och vind och framförallt läser man inte veckotidningar. Ej heller sitter man i en stol som kan pumpas upp. Dessutom sitter spegeln på sidan. Fast det finns fördelar. Inga äckliga hårfläktar, parfymer eller snaggar. Dessutom noggrann skägg och ögonbrynsvård, under det att intressanta samtal pågår. Efter hårvården erbjuds dusch, med efterföljande soltorkning och så om man vill kaffe och kaka på balkongen. Så, vem kan stå emot en privat frisering i förorten? Inte jag i alla fall.

Johan

Precis som om det skulle vara lugnt på landet; kanske i ödemarken, men absolut inte bland sommarstugor eller i förorten. Semestertider. Då kommer alla trädgårdsredskap fram, liksom alla rastlösa, ”lediga” semesterfirare. Granntanten har just skickat ut maken, med uppdrag att klippa gräset, trimma häcken och köra jordfräs. Snacka om semester. Som granne blir det ingen lugn morgon. Överallt i grannskapet vaknar livet till, med sprinklersystem och trädgårdsmaskiner; och jag säger bara det, det är mycket lugnare på min gård i stan, bara det vanliga bruset och trevligt barnskrik från dagiset. Det smäller till. Vi hoppar högt. Grannen har kört på en stor sten med gräsklipparen. Maskinen dör omedelbart. Skönt! Endast svordomar från gräsklippsföraren försvinner nu i värmen. Äntligen tyst. Trodde vi, ja. Nu ska här trimmas, till höger och vänster. En högtryckstvätt aktiveras i huset mittemot och i grannhuset, till vänster slipas husfasaden. För att inte tala om jordfräsen, som fårar sig igenom ett nyprojekterat potatisland längre bort på gatan. Grannskapet har semester och det är då man rusta hus och trädgård. Dessutom ska nya staket göras klara, grindar byggas, husväggar slipas, för att inte tala om alla träd som motorsågarna ska fälla, och alla dessa båtar som ännu ej sjösatts. Så vi får nog ingen lugn sommar i år heller.

Johan

Drottningholms slott står kvar efter allt ståhej och kronprinsessbröllop. Men kungligheterna är inte här, endast en massa turister. Märkligt, alla dessa människor från när och fjärran. Kanske är de här bara för att få en skymt av svensk kunglighet. Men här får de nöja sig med vaktande soldater och en rundtur på slottet. Själv är jag mest intresserad av Drottningholmsteatern, Kina slott och den angränsande naturen. För ett halvår sedan gick vi här och pulsade i halvmeter snö. Det var 17 minusgrader. Nu är det nästan 25 grader varmt. Evert Lundqvist’s ateljé är stängd. Synd, men vi går kanske hit på söndag. Då är ateljén öppen för beskådning. Jag får nöja mig med att studera ateljéfoton, som är uppsatta på ytterdörren.

Kina slott. Vi dricker kaffe på fiket, sitter i skuggan. Detta gåvoslott väcker österns tankar. Vilken present! Skillnad mot I-pod och konstböcker. Blir man lyckligare av att få ett slott i present? Vem vet. Vem vill inte bli slottsherre. Fast här kan man ju inte bo; finns inte ens platt-TV eller utomhusgrill. Nej, slott är nog för kungligheter och då i modernare tappning och slott kanske är bäst i sagorna. Drottningholm dyker åter upp i fjärran, på vår promenad i slottsparken. Visst, parken är fin och kanske har kungen och Silvia en egen, privat vrå bland alla dessa turister. Fast nog trivs man bäst i sitt eget slott, i hyreslägenheten någonstans på Södermalm.

Johan

Mina nya solglasögon ger mig en ny syn på världen. Polaroid, har aldrig ägt sådana förut. Allt kisande mot solen är slut. Nu ser jag allt, även i stark sol; dessutom bär jag dessa brillor utanpå mina vanliga glasögon. Kan det bli bättre?! Jag ser alla. De kan inte se mina ögon. Kanske är det livet. Fast med dessa solglasögon ser man väl ut som en blandning av blind och gangster. Men vad gör väl det när man ser världen i polaroid-miljö.

Mina nya solglasögon gör att världen ser annorlunda på mig; kanske mer anonym, hemlighetsfull eller tuff. Nu duger inga gamla säckiga kläder. Fram med stiliga kostymer, keps och märkesskor. Kanske måste man vara en riktig kapitalist för att matcha dessa solglasögon. Polaroid! Nej, nog ska jag väl duga som jag är. Fast världen ser annorlunda ut och kanske tar världen mig för något annat än jag är. Men vad gör det när man poserar i ett par polaroid.

Johan

Snart ska mina preludier spelas in på skiva, åtminstone de 24 första; en speltid på över två timmar. Jag började komponera dessa förspel 1999, alltså för över tio år sedan. Nu håller jag på med preludium 37 och 38; pianostycken som jag skriver på när jag har tid över, mellan större uppdrag och undervisning. På inget sätt är dessa verk kravfyllda. Jag känner mig fri i tillverkningsprocessen; spelar styckerna ofta och jag växlar hela tiden i uppfattning vilka jag tycker om och inte tycker om. Just nu spelar jag preludium 22 och 30, ibland nr, 3 och 5. Nu ska det i alla fall bli skiva, ett förevigande jag ser fram emot. Just skivinspelningar är något av det roligaste; fina inspelningar på verk man kämpat med. Oftast är jag inte med på själva skivinspelningarna, men ska vara det denna gång; dubbel-CD, kanske sju inspelningsdagar. Sedan väntan på det färdiga resultat, ofta en plågsam väntan. Jag sätter de sista tonerna i det trettioåttonde preludiet. Känner mig trött. Men stycket känns bra, i alla fall idag. Får se om jag är nöjd med det i morgon.

Johan

Snart har jag läst ut Lars Noréns dagbok, första delen; kanske 800 sidor, vet inte så noga då det inte finns någon paginering. Man skulle tro att man var trött på dramatikerns upprepande handling efter denna tegelsten. Aldrig! Jag längtar redan efter del 2; njuter av det avskalade, virtuosa språket, utan klichéer och banala grepp. Rytm, form, tid och tanke. Men det håller förmodligen inte påhoppade journalister med om. Men tänk om de kunde skriva en tiondel så här bra. Här talar konstnären, geniet och han kan verkligen beskriva allt från vardagens enkla görningar till passionerad kärlek. T.o.m när han skriver om fotbolls-VM blir innehållet genialt. Han hittar infall som sportreportrar bara kan drömma om. Och visst förstår man hans dramatiska tankar, där han hela tiden försöker skala av och han längtar efter pjäsen utan repliker. Jag väger varje ord, mening och skildring, på guldvåg och läser de sista sidorna i första delen. I morgon ska jag börja på del 2.

Johan