Klockan är tjugo över fyra. Det är midsommarafton. Jag sitter på perrongen, tunnelbanestationen Abrahamsberg. Bagaget, med alla midsommardelikatesser, står framför mig. Jag väntar på mitt sällskap. Det ska firas midsommar även i år. Fast på perrongen finns inget känsla av midsommarafton. Det är glest mellan tågen och medtrafikanterna är få. De sitter väl som bäst och tar sig en sillbit och en snaps. Förorten vilar. Det är varmt, om än en lätt bris. I min väska finns en flaska Champagne. Det sprakande vinet lär vara varmt när flaskan ska korkas upp. Visst är det något särskilt med midsommarafton. Nu kommer tåget mot Hässelby och det väller ut finklädda resenärer. Ska de fira midsommar i förorten? Jag undrar hur många midsomrar jag minns. Säkert många, om man få tänka efter. Men visst kommer jag ihåg midsommaren 1959, 1966, 1975, 1989, 1997 och 2005. Men, vad gjorde jag förra året???

Johan

Jag har skrivit om detta förr. Midsommaraftonens bedrägliga leende; alla dessa, annars så osynliga invånare, som plötsligt är ensamma på stadens gator. Jag ser de aldrig annars. Men nu är det bara de som existerar; utslagna, udda, hemlösa, isolerade, behövande m.fl. Nu står de här plötsligt mittemot varandra. De är de enda som finns kvar i stan, hänvisade till gatan, då alla utskänkningsställen är stängda. Stämningen är svår att beskriva, men den går att ta på. En blandning av försjusning och skräck. Staden luktar tomt, fränt och främmande. Och så denna tystnad, borta är bruset, bara ensliga skrik ekar i staden. Sofforna är fyllda av uttorkade medborgare, som förbrilt letar efter sig själva. Polisbilar cirkulerar runt Medborgarplatsen. Verkligheten är nästan som en film, en gammal svensk film i svart-vitt, där varje individ är en karaktär. Gängbildningar i Fatbursparken bryter mönstret. De sitter tillsammans med duvor och råttor och frossar i midsommarfirande. Detta är så långt ifrån en svensk midsommar i skärgården man kan komma. Jag står här tillfälligt, ska snart ut i förorten till ett annat firande och jag undrar fortfarande var alla dessa ensamma medborgare kommer ifrån.

Johan

Min instrumentationsöversikt av Beethovens femte symfoni är nu klar. Fågelperspektivet ger nya tankar, nya insikter. Detta är ett komplement, för studenterna, parallellt med partiturstudier. Orkestern är relativt liten, wienklassisk och bara det hur Beethoven disponerat instrumentariet är fascinerande. I översikten blir detta uppenbart. Huvudtemat sprider sig utmed det rutiga pappret. Rytmiska upprepningar till oändlighet, men aldrig tematiskt tråkigt. Det gäller också att förstå instrumenteringen utifrån Beethovens tid; hur instrumenten då lät och hur den tidens musiker utövade sina instrument. Redan inledningsvis, där huvudmotivet presenteras, kommer den första funderingen. Musikhistoriens mest kända inledning, stråkorkester och två klarinetter; fortissimo, den nedåtfallande tersen, tre oktaver. Jag har lyssna igenom minst 20 inspelningar och aldrig att jag hör klarinetterna. Alldeles för stor stråkstyrka, med dagens violinklang, ett ’jäklans drag, överkörda klarinetter. Blir det någon skillnad om man tar bort klarinetterna? Intressant tanke. Hur var det då på Beethovens tid, när symfonin uruppfördes 1808? Förmodligen färglade klarinetterna precis som upphovsmannen hade tänkt sig. Sidotemat, Ess-dur, blir uppenbar i översikten. Stråket leder denna första sats genom bearbetningar och modulationer. Huvudmotivet och oktavfördubblingar ringlar sig igenom en ypperlig första sats och nu ser man tydligt hur en enkel idé utvecklar formen.

Johan

Jag hatar att bryta upp, förändra konventioner, lämna trygghet. Lika illa varje gång. Det är därför jag inte vill resa, nästan inte gå hemifrån. Trivs bäst där jag bör vara, alltså hemma. Mina kompositioner är hemma. Så fort jag flyttar dem, att komponera på annan plats, känns verken främmande. När jag for till Kalmar för en vecka sedan var uppbrottet plågsamt. Tryggheten var kvar i lägenheten i Stockholm och jag trippade omkring på Kalmars gator utan säkerhet. Även uppbrottet från Kalmar, en vecka senare blev en mardröm. Förvirrad lämnade jag mamma och hennes ensamhet vid busshållplatsen. Själva bussfärden blev ett transportsträcka mellan två uppbrott och mitt i det satt jag fastspänd i en ambullerad tid. Idag är det midsommarafton, som ska firas i förorten. Jag kommer inte hem förrän på midsommardagen. Det räcker. Uppbrottet är ett faktum. Som om man skulle fira midsommar hemma?!! Det går ju inte. Mina åtta år i psykoterapi har inte löst uppbrottsmysteriet, endast medvetandegjort det. Som om det skulle göra saken bättre. Uppbrottets tid är nära. Klockan är 15.00. Det är midsommarafton 2010 och jag har just tappat fotfästet, medan jag styr stegen mot tunnelbanan. Jag är inte säkrad, bara förankrad i den svenska sommaren, långt hemifrån.

Johan

Denna händelse utspelar sig på morgonen. Klockan är knappt halv tio. Vi sitter på balkongen, i västerort och solen har knappt vaknat. Kaffe och smörgås, samtal om en stundande semester. Det är då han dyker upp, han i den lyxiga bilen. Efter honom kommer det en man, sittande på en gräsklippningsmaskin. Han ser skeptisk ut. Nu utspelar sig en dialog med stora gester, som ingen i området kan undvika att höra. ”Det där klipper du på en minut, inga problem”. Tydligen är det ägaren till hyreshuset som talar, som nu fiskat upp en gräsklippare vid något grannhus. Mannen på gräsklipparen skakar på huvudet, medan husägaren pratar på och ger ivriga instruktioner. Till sist går gräsklipparen motvilligt med på att klippa husägarens gräsmatta. Arbetet tar inte en minut, snarare fem minuter och yrkesskickligt kapas varje millimeter av gräsmattan, under det att husägaren, han med lyxbilen, går i cirklar och pekar på gräsgränser till grannhusen. Efter arbetet möts husägaren och trädgårdsarbetaren på trottoaren igen. För arbetet erbjuds nu gräsklipparen 5 euro. ”Det är det enda jag har”! skriker nästan husägaren, som givetvis aldrig själv skulle drömma om att klippa gräset. Han med gräsklipparen ser snopen ut, säger något som vi inte hör. Däremot hör vi husägarens svar: ”Du, jag ringer dig”! Sedan sätter han sig i lyxbilen, rivstartar och känner sig nog nöjd med att nästan fått en gratis gräsklippning. Snålhet föder rikedom.

Johan

Nu har jag varit i Kalmar i en vecka och värre trafikvett har i alla fall jag inte upplevt. Här råder bilarnas makt. De undanskuffade cyklisterna är något mindre cyniska. Offren är gångtrafikanterna. Även vid övergångsställen vägrar bilistern att stanna för gående. Än så länge har jag inte hittat knepet för att få bilisterna att släppa över mig. Detta otyg pågår i en liten stad, som inte på något sätt har livlig trafik. Det här handlar om ickerespekt och ohyfsat beteende. I Stockholm gäller andra regler; en helt annan respekt i trafiken och tur är väl det. Med kalmarbilisternas attityd skulle många gångtrafikanter bli överkörda varje dag. Så nog är man orolig i kalmartrafiken. Idag åker jag hem till Stockholm. Nu gäller det bara att klara promenaden till busstationen.

Johan

Det blåser alltid i denna småstad, har alltid gjort så länge jag minns, och jag är redan 57 år. Frågan är bara om det blåser varmt eller kallt, oftast kallt, fuktigt och bitande. Denna morgon, 23 juni, sitter jag nere vid hamninloppet, på Hamnkaféet. Alla sittplatser i solen är upptagna och jag sätter mig i halvskuggan, utmed gaveln på den lilla byggnaden. Klockan är nio på morgonen, kanske 15 grader varmt, det blåser kyligt från sundet. Detta är ett gammalt hederligt arbetarkafé, med kokkaffe, stora mackor och öppettider mellan 06.00 - 15.00. Vill man höra genuin kalmaritiska ska man gå hit. Tungomålet hörs överallt, gemytligt och trevligt. Öland syns klart denna morgon, ingen dis eller morgondimma. De gamla kvarnarna solar sina fasader och hamntrafiken har just kommit igång. En enorm lustjakt glider sakta in i hamnen. Den är så stor att den rymmer hela kajen och ombord finns både bilar och helikopter. Mängder av anställda, strikt, enhälligt klädda, rör sig elegant i olika service-sysslor. Fartyget måste vara minst 75 meter, kanske 100. Vid grannborden, på hamnfiket, diskuterar grabbarna farkosten och har bestämda uppfattningar om lustjakter och båtliv. Nyfikna rusar till och bilmontörernas kommentarer är blomstrande, på ren dialekt. Jag har druckit upp mitt kaffe och kanske ska jag nu deltaga i rotvälskan nere vi kaj. Klockan är nästan 10 och sommardagen har nyss börjat.

Johan

Fotbolls-VM består hittills av tråkiga matcher. Taktik och system förstör kreativitet och glädje. Spelarna skyller på bollen. De verkar inte kunna handskas med den. Bollen lyder inte, är alltför rörlig i luften, svår att greppa, oförutsägbar. Visst har vi hört liknande beskyllningar förut. Men nog beter sig bollen konstigt. Spelet i matcherna är hårt, nästan brutalt och domarna bestraffar med gula och röda kort. Förhandstippade lag åker på nöten av s.k. sämre nationer och nu brinner det i knutarna. Detta VM verkar bli sydamerikas turnering. Just denna match, minns faktiskt inte vilken, var extra brutal och bökig. Mamma och jag sitter framför TV:n och deltar i den ena fällningen efter den andra. Mamma lägger patiens, men har ena ögat på matchen. Jag kommenterar ideligen det brutala, söndertrasade spelet. Mamma är tyst. Domaren visar upp det ena kortet efter det andra; två gula, sedan ett rött, tre gula och ytterligare ett rött. Jag förbannar tilldragelsen. Mamma sitter tyst vid patiensen. När domaren tar upp matchens nionde kort säger mamma plötsligt: ”Har han en hel kortlek på sig”? Sedan går hennes koncentration tillbaka till hennes egna kort. Jag blir mållös. Det blev inga fler gula eller röda kort i matchen, som slutade 0-0.

Johan

18 juni. Och så var det kronprinsessans bröllop. Dagen före doppardagen som vitsiga reportrar förmedlar, journalistnivå. Hysterin är inte lika påtaglig här nere i Kalmar; på tryggt avstånd från alla avspärrningar i Stockholm. Fast man känner sig nästan avspärrad genom allt kungligt som tränger igenom tidningar och TV. Mamma gillar detta och jag ska hålla henne i sällskap igenom bröllopsdagen. Är väl inte helt ointresserad, men det räcker med själva vigseln och kortegen efteråt. Fast vi såg konserten för Victoria och Daniel i kväll; utsändning från Stockholm konserthus. Är detta verkligt eller fantasi på TV? Jag nyper mig mig i armen och nog är det verklighet och människor beter sig som i sagorna. Helt ofattbart och detta håller en hel nation i djup koncentration. Mamma är orolig för vilka kläder hon ska bära på bröllopsdagen. Det är ju bröllop, även att deltagandet ska ske via TV.

19 juni. Hela mediavärlden är i extas. Kulmen på en alltför lång förberedelsetid. Varje dag har det pumpats ut spekulationer och antaganden. Men nu är dagen inne, verkligheten står för dörren. Huvudstaden fylls av bröllopsdeltagare. Hela Sverige deltar. Hela världen deltar och vi finns med i varje sekund när två människor förenas. Detta är som en saga, en saga som är sann, i direktsändning till en hel värld. Konstigt, men vi är där, fast vi är här och sommaren har bara börjat. Den nyutnämnda prinsen håller tal till sin brud och hela landet jublar. Då har jag redan somnat i soffan. Bröllopsfesten pågår i natten, i ett land som nu, så småningom, ska ställa om från en romantisk saga till vardaglig verklighet.

Johan

Resdag, mot södra breddgrader, 42 mil genom Sverige. En resa jag gör några gånger om året. Som vanligt är jag tidigt uppe, alldeles för tidigt. Men med tanke på allt kontrollsystem som måste gås igenom förrän ytterlåset låsts för sista gången är det väl bra med den tidiga dagen. Packningen gjordes i ordning redan igår, men bör väl kontrolleras en sista gång. Spisen är avstängd, TV:n likaså. De datorer som ska vara hemma är av och inga vattenkranar droppar. Man glömmer ju inte farbror Gunnar och när han på 1990-talet gästade Stockholms konserthus och uruppförandet på undertecknads flöjtkonsert. Redan när han kom till konserthuset var han orolig att han glömt stänga av vattenkranen i sitt badrum. På den tiden bodde han i Eskilstuna och han reste hem omedelbart efter konserten. Allt är nu kontrollerat ett tiotal gånger och jag låser dörren för sista gången.

Resdag. Jag är tidigt på centralen alldeles för tidigt. Men det gäller att stå först i kön till bussen. Nu börjar helvetet om att komma ombord tidigt; bra plats, helst fönsterplats. Det är frustrerande, borde kanske ta tåget istället, med platsbiljett. Men bussen till Kalmar går snabbare; inga stopp, inga byten. Just denna morgon, mitt i veckan, en och en halv vecka före midsommar, blir bussen bara halvfull. Inga problem med fönsterplats och platsen bredvid min ockuperas av min ryggsäck. Kan det bli bättre? Resdag, 42 mil genom landet och det kallas svensk semester.

Johan