Nu har jag faan letat efter prylar hela helgen, förgäves! Inget ligger där det ska, där jag tror mig veta var saker och ting ska ligga. En lördag och söndag åt helvete. And I’ll tell you, detta sätter igång all stress i världen. Det enda positiva med helgen var Hamletföreställningen på Stadsteatern. Här fann jag allt, förutom möjligtvis mig själv, vad nu jag har med det att göra. Vid det här laget, under föreställningen, hade stressmagen brutit ihop av allt letande och frustration. Men Hamlet’s vara eller icke vara på scenen var uppenbar. Resten av helgen gick åt av att fortsätta letandet av allt och alla och möjligtvis kommer jag att hitta mig själv framåt hösten, då denna sommar rusat förbi i blindo.

Johan

Aååhhh alla dessa soffor som inte finns. Jag letar, men finner ingen. Ingen på Södermalmstorg, ingen vid djurgårdsfärjan. Sol, 20 grader varmt. Det kryllar av turister, aldrig sett så många förr. Jag väntar, men inte på turister. Hur lång tid av livet har man väntat, på någon, något. Är det en bra tid, väntans tid? Lever man längre när man väntar eller är det bara förspilld tid. Nu väntar jag i alla fall. Känner mig gammal. I alla fall idag. Inte blir man yngre med åren, likaväl väntar man. Jag skriver blogg, alltid när jag har dö’tid, på tunnelbanan, bussar och när jag väntar på någon. Blir jag lyckligare av det? Ja, det tror jag faktiskt, en aktiv stimulans. Jag har nu väntat i fem minuter, därav denna blogg och jag känner mig riktigt upprymd.

Johan

Fredag. Terminshögtid och allt vad det innebär; sommarpsalmer, högtidstal, avtack, stipendier, vänner och bekantar. Det är nästan för mycket. Det handlar om alla livets avslutningar; man befinner sig i samma kropp, men åren går, hjärnan grubblar och nog är det svårt att klara av alla översvallande känslor. ”En vänlig grönska”. Jag sjöng aldrig denna hymn som barn. Däremot sjunger vi den fyrstämmigt på Musikhögskolans avslutning. Går fortfarande på ”Ackis” avslutningar, mycket för den homofona koralsatsen. Rektorers tal genom tiderna har också blivit minnesvärda sommarord. För två år sedan hörde jag ett briljant rektorstal, en tanke om ordet ”kreativitet”, en historisk och en beskrivande skildring. Terminshögtiden börjar om några timmar. Jag är preparerad med finkläder och minnesbilder. Sommaren ler, trots vädrets mulna uppsyn. Trevlig sommar!

Johan

Igår satt jag mittemot en 5-åring på tunnelbanan. Hon berättade en Bellmanhistoria för sin farmor, eller om det möjligtvis var hennes mormor. Hon drog en av de vanliga vitsarna om Bellman, tysken och norrmannen. Hela tåget visste poängen, själv har jag hört vitsen sedan jag var tre år. Hur kan det komma sig att dessa Bellmanhistorier håller sig kvar och går från generation till generation? Och varför just Bellman, denna tondiktare från 1700-talet, som de flesta barn inte har en aning om vem han var; och var kommer alla dessa historier från? Som vuxen drar man ju inga bellmanshistorier, eller....? Den 5-åriga flickan, framför mig, drar nu historien om Bellman som pissar på en stolpe. Då kom en polis......Jag känner igen den, drog den säkert själv på 1950-talet. T.o.m. bötesbeloppet är detsamma, trots att åren gått. Flickans mormor, eller om det möjligtvis är farmor, lyssnar tålmodigt och skrattar till synes överraskande vid poängen, även att jag är säker på att hon hört historien förut. Vem sprider dessa vitsar till varje ung generation? Inte jag i alla fall. Gör du? Apropå det, har du hör den där om Bellman, tysken och amerikanen..........

Johan

Biljetterna är i hamn, biljetterna till Hamlet, i sista stund, just före sommarens infångande av oss. Har försökt få ihop tiden till denna föreställning hela våren och nu kom jag i sista stund, nästan slutsålt. Stadsteatern på lördag. Annars är innerstan ett helvete. De bygger och röjer. Framkomligheten vid Sergelstorg är begränsad. Ett visst bröllop kräver en hel del av staden och det syns och märks överallt. De lägger nya spår där en gång gamla spår avvecklats. Tiden är vis och visst minns jag de gamla spårvagnarna, det gamla spårvägsnätet. Fast nu ser spårvagnarna annorlunda ut; moderna, klumpiga och fula. Nu väntar vi bara på trådbussarna, fast de är väl för alltid omoderna. Som sagt, staden fejas och putsas. Att det ska krävas ett kungligt bröllop för att få glans i spirorna. Fast jag bryr mig inte, är långt ifrån Stockholm den 19 juni. Men det blir Hamlet den 12 juni och det är så nära jag kommer kungligheter denna sommar.

Johan

Jag sitter på en examenskonsert. Ljuset slocknar, det är tyst. Det ska bli en stilla konsert, svaga nyanser med små valörer; klang, motiviskt, rörelser. Nu börjar det. Intim stämning, för och bakgrund, enkel tonalitet, nästan sakral stämning. Några stolar bort sitter en ung man. Troligen är han student på skolan och tydligen har han inte ätit middag. I själva verket är det nu, under konserten han äter middag. Vi, de övriga i publiken, hör när han sätter första tuggan i knäckebrödsmörgåsen. Hans idisslande överröstar musiken. Alla hör det, förutom den hungrige. Musiken tonar ner. Det gör inte knäckebrödsätaren. Han crescenderar upp mot full galopp. Nu är det paus mellan första och andra stycket. Även idisslaren är tyst. Han dricker te. En trio, violin, cello och gitarr, ljuder nu tillsamman i konsertens andra verk. Jag kan även lägga till instrumentet knäckebröd, för nu mumsar ynglingen i sig sin andra knäckebrödsmacka. Reda vid styckets inledning knaprar han starkt och intensivt. Detta är verkligen musik för tillbakadragna stämmor och matvrak och den hungrige glupska nu i sig matsäcken i det värsta forte och sedan lämnar han konsertsalen mitt i den försiktiga kompositionen. Man kan undra vad han hade för intresse av konserten, men jag njöt även att musiken ackompanjerades av ett orytmiskt knäckebrödsätande.

Johan

KTH:s gamla raktorhall, 25 meter under markytan. Vi åker ner i en stor, långsam hiss; ingen strålning, bara ett fantastiskt rum, typ industrihall, nu som konserthall. Åtta sekunders efterklang. Det riggars för konsert, två scener, mycket elektronik. Barockorkester, två stråkkvartetter och det ska uruppföras ett verk för bl.a. skivspelare, röst och frigolit. Vi är många i publiken, nyfikna och vi börjar med att inspektera lokalen. Vi vandrar i cirklar och vi får ännu inte intaga våra platser. Den gamla bassängen, nu tömd på vatten, ligger som ett öppet hål framför oss. Det finns ingen radioaktivitet i hallen, bara konstnärlig förväntan.

Barockorkestern sitter i ena änden. De spelar nutida musik på gamla instrument; rytmiskt, klangligt, ett formstarkt stycke, ett möte mellan tider. Åtta sekunders efterklang. Stråkkvartten klingar enormt. Vibrerande strängar förgrenar sig utmed väggar och tak och imiterande motiv upprepar sig i tredubbla led. Sex musiker, tillika upphovsmän gestaltar Soll d’Sclaf nicht allmäklich abgeschafft werden. Andra ljudkällor, andra relationer till akustiken. Det är stort och i mitten sitter vi, publiken, 25 meter under jord, i en gammal kärnreaktorhall och upplever ny konstmusik.

Johan

Nu är vi inne i juni månad. Det väcker mycket: förhoppning, ledighet, resplaner, livstankar etc. Det växer så det knakar och nyblivna studenter skriker och sjunger på lastbilsflak. Just denna tid, före midsommar, är bäst. Då har vi allt framför oss. Dessutom börjar fotbollsVM om en vecka. Vi, gänget framför TV:n, har haft fotbollsoffa sedan 1982. Och nog kommer jag ihåg många fotbollsVM; så långt tillbaka som till England 1966. Bobby Moore, Eusebio och Banks of England. Då hade vi ingen fotbollsoffa och jag såg finalen i svart-vitt på landet. Som sagt, det är juni och jag sopar bort det sista från vårterminen. Lägenheten ska rustas för sommaren och allt arbetsmaterial ska sorteras och läggas på rätt ställe. Jag ska helt enkelt ordna upp livet. ”Den blomstertid nu kommer”. Jag spelar psalmen, orgelljud på synten och det är redan över 20 grader ute. Sedan nästa psalm 475, enligt den gamla psalmboken, ”I denna ljuva sommartid”, ess-dur klingar skönt, klingar som sommaren och orden ligger bekvämt i munnen: ”Se, hur för dig och mig hon får så underbara håvor”.

Johan

Revisorn kommer på tisdag. Revisorn är farlig, fråga Gogol! Revisorn räknar om alla siffror och plus blir plötsligt minus. Jag känner mig knäsvag. Ska min ekonomi aldrig bli bra. Jag kan räkna. Det tycker inte revisorn. Han har räknat ut att jag räknar på mitt eget sätt och då ser ekonomin bättre ut. Var är skattsedeln, alla avdrag och vad gör vi med periodiseringsfonderna? Jag har uppskov, borde ha det jämt.

Revisorn ser sträng ut. Siffror lyser i hans ögon och han hittar allt, t.o.m. alla kryphål; han räknar, han ändrar och optimismen byts ut mot en mörkare prognos. Varför ska livet vara så svårt? Revisorn brukar flina när han redogör för det urusla resultatet. Det är då han börjar trolla; avskrivningar hit och avdrag dit, allt enligt lagens alla regler och sedan brukar allt gå plus, minus noll. Egentligen är revisorn räddaren i nöden. Han håller oss klienter flytande år efter år. Men han ser sträng och myndighetsmässig ut. Revisorn kommer på tisdag och det känns faktiskt ganska bra.

Johan

Det är faktiskt läsårets sista undervisningsdag; bara en massa möten nästa vecka. Alltså, terminen är i princip slut, alltid samma känsla. Jag ska gå på Musikhögskolans avslutning 11 juni. En avslutning som inte kan beskrivas, den måste upplevas, när 100-tals studenter och lärare sjunger sommarpsalmer fyrstämmigt. Och rektors sommartal har man hört sedan första klass. Sedan är det bara att gå ut i sommaren. Visst har terminen varit kämpig, kanske mer än vanligt. Men nu kommer några månaders belöning. Det är då jag ska komponera, 20 minuter orkester, pianopreludier och göra instrumentationsöversikter på Mahler 9 och Brahms 3. Det kallar jag för semester. Men det blir väl en och annan dag i skärgården och på Öland. Läsårets sista undervisning. Eleverna har gjort sin sista mellankadens. Det känns lite tomt. Jag väntar på tvärbanan, småsvalt i luften och jag har sommarlov.

Johan