Jag fattar inte det här med åldern; visst var jag 20 år nyss, i alla fall inte för så länge sedan? Och nu är de som inte ens var födda när jag fyllde 20 både 25 och 30 år. Hur kan det vara så?! Då, när jag var 20, kändes 40-åringar som gamla tanter och farbröder. Vad ska då jag inte vara i dessa ”ungdomars” ögon. När jag var 20 kände jag mig vuxen, riktigt vuxen, till skillnad mot tonåringarna. Nu ser man på 20-åringar nästan som barn, som ofta inte lämnat boet. Men jag känner mig fortfarande som 20, åtminstone ibland. Och inte är det konstigt att umgås med 20-åringar. De är lika barnsliga som jag. Vad är det med tiden?! Nyss var man 20 och vad ska man nu kalla denna ålder? Tiden före döden, kanske och vad har jag gjort av alla år sedan1973. Nu ska de som inte fanns på 1980-talet fylla 20 och jag finns kvar, som en relik från 1950-talet och tiden finns i högsta grad, det ska gudarna veta..

Johan

Gröna Lund, i år igen, samma visa, tropiskt varmt, förhoppningar, packat med folk. I år åker jag ingenting, är materialförvaltare, medan entusiasterna springer mellan karusellerna. Jag sitter mest i skuggan, ganska behagligt, är omgiven av skrik och fart, berg och dalbana, fritt fall och radiobilar. På stora scenen repeteras det inför kvällens sommarkryss, skränigt, bullrigt. Vid vattnet fläktar det. Även här i Stockholm kan man se höga flöden. Jag tittar mot slänggungorna, åkte den karuselllen många gånger förra året, gillade det. I år avstår jag. Nu sitter jag vid ”Kvasten”, vid utgången, mittemot stora scenen. Jag är verkligen materialförvaltare och nu får jag en dejavú, att detta har jag upplevt förut. För visst är det så, här satt jag för exakt ett år sedan. Gröna Lund är inte vackert, är bara som det är, ett tivoli, där man trängt ihop så mycket som möjligt. Allt handlar om nöje, om att spendera pengar, spänning och fartupplevelser. Men de har soffor och där sitter jag, i år, precis som förra året och så blir det nog även nästa år.

Johan

Mot förorten. Hej förorten, mår du bra?! Det bör du göra, det är ju fredag, dessutom sommar. Själv är jag kladdig; tung luft, 25 grader i luften, kanske åska på gång. I påsen har jag ett fint årgångsvin, dyrt, men det kan det vara värt. Det är väl ett sådant vin man köper i västerort, fint och dyrt. Ikväll blir det kyckling, passar utmärkt till ett lätt årgångsvin. Fan, vad det är varmt. Tunnelbanan stiger ur tunneln. Till vänster är himlen blå, till höger gråsvart. Hur ska vi ha det, sol eller åska? ”Nästa Alvik”! Snart är det sommarlov, har väl sällan varit så här trött efter en termin. Tänk om det inte fanns helger. Hur har ni det i förorten?! Jag är på väg dit och nog känns det att det är fredag. Människor trängs med sina systemkassar. Jag passar in med min systemkasse och jag ska snart helgsövas i en beskyddande sovstad.

Johan

Jag håller undervisning i studio 304; komposition med inriktning på instrumentation. Idag talar jag om pianot. Många av eleverna spelar piano hjälpligt, men de har ingen aning om instrumentets uppbyggnad, dess historia och allra minst hur man komponerar för detta instrument. Jag gör en noggrann genomgång, en historisk beskrivning och bygger på kunskapen med klingande exempel, från 1700-talsverk till dagens moderna pianokompositioner. Piano, ett mekaniskt instrument, ändå subtilt på alla möjliga sätt. Jag talar om anslag, stämföring, hur olika pianister kan få klang att låta helt olika. Det är ett mysterium och pianoutövare tränar oavbrutet på klang och anslagsövningar. Jag berör också orgel, cembalo, spinet, hammarklaver och eleverna får ytterligare ett antal instrument att hålla reda på. För nog förknippar unga musiker pianot med digitalpianot, synt eller kanske hammondorgel. Men om de någon gång i framtiden kommer att spela på en Steinwayflygel kommer de att förstå det fantastiska med detta instrument.

Johan

Lunchen var förskräckligt äcklig. Jag åt ändå, vad ska man göra, äta är ett måste, annars står man där med sitt låga blodsocker. Visst, man kan ta med mat till jobbet, inte helt praktiskt, inget riktigt kök och så dessa mikrovågsugnar. Så det blir restaurangen på hörnet, ibland ok mat, men definitivt inte idag; kött, stekt potatis och fet sås. Egentligen ska man inte äta sådan mat, men det fanns inget val idag. Kaffet, efter maten, var en befrielse. Tung och trött vältrade jag mig ut ur restaurangen, rakt ut i den nyvunna sommaren. Det var sista gången jag åt sådan skitmat, känner mig nästan handikappad. Hur långt måste man springa för att bli av med detta drypande fett? Som sagt, man lär så länge man lever och jag ska inte äta på länge.

Johan

Musiken som försvann

Konserthuset 19/5

Dirigent Johan Storgårds

Glorious Percussion, slagverksensembel

Gubajdulinas stycke var mycket intressant och framfördes på ett utmärkt sätt av filharmonikerna och slagverksensemblen. Det var mycket humor i framförandet och alla medverkande tyckte det var roligt att spela.

Efter paus gav sig orkestern med liv och must över Mozarts symfoni nr 40, men halvvägs in i musikstycket tappade dirigenten och orkestern lust och tempo och resten framfördes på rutinens brant. De kanske lade ned för mycket arbetet på slagverksensemblen.

Hampus Lindahl

Min mamma bor vid framstabommarna, järnvägsövergången mot Bremerlyckan, i Kalmar. Mamma är lite uppriven. Vid järnvägsspåret finns det blomsterrabatter, som förmodligen kommunen sköter. Mamma bor vid spårområdet; jag vet, man påminns om det när man är på besök, bommar som ideligen går ner och tåg som kommer och går, nästan dygnet runt. Nu på våren växer det tulpaner i rabatterna, tulpaner i alla dess färger. Varje morgon när mamma går ut ser hon förödelsen, avbrutna tulpaner utmed spårområdet. Förlustande ungdomar roar sig tydligen på nätterna med att bryta av blomskaften och slänger tulpanerna runt omkring. Men på morgonen kommer mamma ut och tar hand om spillet, sätter de avvisade blommorna i vaser och plötsligt är hemmet prytt i alla möjliga färger. Men mamma är upprörd, för hon tycker ju att blommorna är vackrast där de står. Det gör tydligen inte de yngre generationerna och då pryds mammas lägenhet av väldoftande vårblommor.

Johan

Musik/koreografi, fyra sångare - två dansare; stor scen, ren ljussättning. Ljuset går ned. Det blir tyst. Tolv ben går i formation över scenen, bygger ut rummet, ett scenrum som blir allt större. Fyra sångare, klädda i svart, två kvinnor och två män. De bygger ut musiken, från unisona linjer till stämförda fraser, imitationer, öppen kontrapunkt. En flerspråkig handling, andning, dynamik. Kontrapunkten vandrar med rörelserna; två dansare blir två plus fyra dansare. De samlas i oktaverade händelser, sedan vidare i en beslöjad tanke. Scenen växer - krymper, suggestiv scenbild, där fyra röster håller upp en koreografisk rörelse. Tystnaden är viktig, intonation, sedan mörkt, en sista samklang samlar ihop en dov sensmoral. Siempre Perdue

Johan

30-årsfesten hölls bakom kyrkan, i grässlänten ner mot lekplats och bebyggelse. Sofia kyrka har tydligen ingen kyrkogård. Kalaset har mutat in Vitabergsparken och i övrigt sitter det folk i varje vrå. Jag tar ett varv runt parken och till sist hittar jag kalaset jag är bjuden till; årets första sommardag, säkert 25° varmt och vi gäster förses med allt tänkbart gott. Kyrklockorna slår fyra slag. Vi gamlingar sitter på soffan och minns, medan ungdomarna vräker sig i en nyutsprungen sommar. Och visst minns man sin egen 30-årsfest, som igår och nu fyller de år, då som var bebisar när man själv gick in i 30-årsåldern. Det här med tiden ska vi inte ens tänka på. När solen går i moln fortsätter kalaset inomhus och sedan bär det av till lokal i taxi och 30-årsdagen slutar inte förrän in på småtimmarna och då är det inte 30-årsdag längre, men vi hurrar ända in till soluppgången. Hurra, hurra, hurra, hurra!

Johan

Igår pratade jag med Bogotá, dvs. med en gammal vän som bor där; skype, 50 minuter, ett telefonsamtal till andra sidan jorden. Bogotá, Colombias huvudstad, över 6 miljoner invånare. Här sitter jag i Stockholm och lyssnar till en röst som beskriver en sydamerikansk stad; en stad som tydligen är fredligare än jag trodde, en stad som är bedårande vacker. Via Google ser jag en bild på Catedral Primada, en katolsk kyrka mitt i Bogotá. Vårt telefonsamtal handlar mycket om gamla tider, det som hände för 20 år sedan, för 30, 40 år sedan. Han har bott utomlands i över 30 år, ungefär lika länge som jag bott i den svenska huvudstaden. Han befinner sig på hög höjd, mitt i landet, Colombia, på andra sidan jordklotet. Men han känns nära under hela vårt samtal.

Igår pratade jag med Bogotá. Samtalet ville aldrig ta slut, frågorna var obegränsade. Samtidigt studerar jag en karta över Colombia. Stilla havet i väster, karibiska havet i norr. Jag känner igen en del platser: Buenaventura, Medellin; nyhetsrapportering genom åren har informerat mig. Landet är både hög och lågland, regnskog och exotiska kustremsor. Bogotá, nu ser jag en bild på Plaza de Toros ”La Santamaria” och jag har staden på tråden. Min vän berättar om stadens förorter. Skype, trådlös kommunikation. Jag berättar om de senaste 30 åren, om Stockholm, om livet och inte känner man att det gått så många år. Jag dricker Colombiakaffe ibland. Dessutom har jag en student på Musikhögskolan som kommer från Bogotá. Det har hittills varit min kontakt med Colombia. Men igår pratade jag med Bogotá, en stad som jag nu känner bättre än jag gjorde igår.

Johan