Och så blev det sommar, på en dag. Hela stan har förändrats på nolltid, från vinterns eftersläpande påpälsning, till halvnakna exteriörer. Nytorget, 15.00. Hela platsen är full av soldyrkare och nu undrar man var våren gömts undan. Jag sitter i skuggan, fortfarande någolunda vinterklädd, faktiskt är vinden riktigt sval. På gräsmattan sitter svenskarna och äter glass. Det är visst sommar, åtminstone idag. Träden är lätt utslagna, men medborgarna utgår ifrån att det snart är midsommar. Själv längtar jag efter våren. I skuggan, där jag sitter, är det svalt. Jag är ensam här. Framför mig sitter en dam, brun som om hon solat hela sommaren. Det är mitten av maj. Jag minns fortfarande nyårsdagen på Drottningholm, 17 grader kallt, nu plus 17 grader och Sverige känns sydeuropeiskt. Kanske kommer jag att minnas denna dag, då landet gick från vinter till sommar och själv längtar jag efter våren.

Johan

Helgdag, Kristihimmelfärdsdag, en kravlös dag då man inte behöver göra något, men kanske en promenad för hälsans skull. Förkylningen är på väg bort, en giftig förkylning som nästan knäckte mig. Antibiotikakuren är över, kroppen börjar så sakta att repa sig. Jag sitter framför datorn, var annars. Försökte nyss lägga ut ett youtubeklipp på facebook. Som vanligt misslyckades det; gjorde enligt all logik, ändå gick det inte. Ett gammalt klipp när Artur Rubinstein spelar spela Chopins nocturne i dess-dur. Musiken förvandlas till poesi, i en konsert från Moskva 1964. Jag upplevde Rubinstein live i U.S.A. i början av 1970-talet. Sedan dess föredrar jag hans poetiska pianospel. Nu ser jag ett annat klipp, Chopins ass-durpolonaise, tydlig, inte slamrig, som det ofta spelas. Även här framträder lyriken. Visst önskar man att dagens unga pianister hade Rubinsteins personliga spel som förebild istället för alla könlösa skivinspelningars resultat. Denna helgdag få gå i Rubinsteins tecken; Chopin, Beethoven och Rachmaninoff, som det verkligen ska spelas. Länge leve musiken!

Johan

Det händer konstiga saker ibland och inte helt sällan kan det vara de små incidenterna som ställer till de största problemen. I mitt arbete som tonsättare sliter jag ut mängder av material; går alltid och letar efter mina pennor, de är många, men finns aldrig när jag behöver dem som mest. I min stora kantat förbrukade jag 128 suddigummi. Suddigummi, ett redskap jag brukar mycket. En dag förra månaden slet jag mitt hår i förtvivlan. Jag ändrade hela tiden i mina stycken. Plötsligt var mitt suddigummi borta. Helt mystiskt hade det försvunnit från skrivbordet. Jag letade överallt, men ingenstans stod det att finna. På kvällen var jag på konsert i konserthuset. Under symfonin kände jag något märkligt, under midjan. En tumör!! Jag blev alldeles kall. I pausen gick jag på toaletten för att göra en första undersökning. Något förvånad blev jag när jag fann mitt försvunna suddigummi inhyst i gylfen på långkalsongerna.

Igår var jag på mitt gym, inte helt självklart då jag var förkyld. Vattengympapasset gick i alla fall bra, det kändes faktiskt uppfriskande. Efter dusch och påklädning var det bara att tömma värdeskåpet och ge sig hem. Till min förskräckelse hittade jag inte nyckeln till mitt hänglås. Jag letade överallt och snart letade alla andra gymdeltagare också. Jag vet att nyckeln låg i min handduk under själva gympasset, men nu stod nyckeln inte att finna någonstans. Det var då det slog mig att nyckeln kanske hade fastnat i mina kläder vid påklädningen. Det var bara att klä av sig igen och mycket riktigt, i gylfen på långkalsongerna låg nyckeln och väntade.

Johan

Är det så att vi tröttnar alltför snabbt i vårt moderna samhälle? Vi brukar ju klaga på barnen, att de alltid klaga på att det inte finns något att göra och att vi försöker sätta igång dem med både det ena och det andra och att de tröttna snabbt. Nu har jag varit med i Facebook i tre veckor. Har jag tröttnat? Vet inte, men det händer inte lika mycket längre. I början strömmade det in mängder av vänner och det krävdes mycket administration. Tidigare har jag lag ner mycket arbete på min egen hemsida. Nu känner jag att jag lägger ner hälften så mycket tid på både facebook och hemsidan. Fast det är kul med de överraskande kontakterna från när och fjärran. Just nu har jag time out från facebook, i alla fall dagtid; men jag chattar, söker upp vänner i utlandet och för terminaldialoger. Mycket roligt, nästan som att skriva brev i dialogform. Man skriver, skickar och sedan är det bara att vänta på svar. Även länkfunktionen har jag börjat nyttja, för att inte tala om gruppsidorna. Senast gick jag med i en grupp för oss som alltid måste bokstavera vårt efternamn. Vi är många i den gruppen. Men det blir lite enahanda med facebook. Fast jag tycker folk är vänligare i rymden än i det verkliga livet. Konstigt, men det verkar faktiskt så. Som sagt, det gäller att inte tröttna för snabbt, samtidigt som man inte får glömma att det finns ett liv utanför bildskärmen; livet i verkligheten, långt ifrån de virtuella umgängesformerna på facebook.

Johan

Kaffebaren är verkligen trevlig. Jag sitter vid bardisken; på vägen hit köpte jag 20 glödlampor, inga lågenergilampor, 40 watt. Sedan blev det tipset hos tobakshandlaren, ny vecka, nya insatser, kanske nya vinster. Det blev faktiskt en slant förra veckan, men inget i närheten av inversteringsnivån. Det är torsdag, en ganska trist dag, mulen, men varm. Mitt 35:e preludium värker fram, några takter i taget. Där i mellan tar jag pauser, går ut och gör ärenden; paus i komponerandet och nu på Kaffebaren, en espresso och två korintkakor. Jag sitter intryckt mellan pelaren och bardisken, har just avslutat ett telefonsamtal. Promenaden ska sedan gå vidare till Söderhallarna, färg till skrivaren och ett ärende till apoteket. Det var som sjutton vad jag hade många ärenden idag. Annars är det lugna puckar, mycket folk på Kaffebaren, känner igen många, känner knappt någon. Det blir en kvart idag. Jag betalar, 31 kronor och går ut till en fortsatt dag.

Johan

Frihemsplan, alltid spännande att vänta på någon. Hur många gånger har man inte gjort det. Här stod jag ofta och väntade för några år sedan; långt hemifrån, nästan som i ett ingenmansland. Fast de kunde ha några soffor på stationen. Nej, här får man stå. Folk väller in, väller ut. Stationen är en tillfällig plats för de flesta. Men jag står kvar, tillsammans med några andra som väntar. Undrar vad de väntar på? Jag kommer söderifrån, den jag väntar på från västerort. Ett nytt stationsfik ler inbjudande mot mig. Men inget kaffe för mig, först lunch. Skolbarn, massor med skolbarn. Jag trycker mig mot väggen, i väntan på någon, på andra sidan stan.

Fridhemsplan. Jag har egentligen aldrig gillat Kungsholmen, för mig en anonym stadsdel. Däremot har jag ofta använt stadsdelen som mötesplats och ofta just här runt Fridhemsplan. Utanför strömmar trafiken i täta led och bussarna trängs vi bushållplatserna. Nu är mötestiden inne. Jag står vid pelaren, med uppsikt över ankommande. Det är biljettkontroll, eller rättare sagt kontroll av remsor och månadskort. Det bildas köer. Fridhemsplan är en knutpunkt, enorm genomströmning av folk. Jag har stått här och väntat i tio minuter, alltid spännande och nu kommer orsaken till väntandet och vi går vidare, in i nästa tidsskede.

Johan

Så var det dags. Amaryllisen blommar, för andra året. Här får man blomstergåvor till jul och sedan blommar de även på våren. I år är blommorna röda, i övrigt ser växten bedrövlig ut. Jag kan in sköta mina växter. Förr vattnade jag för mycket, nu alltför sällan. Jag bryr mig, men glömmer. Men nu är glädjen stor i huset. Visst var väl blomman vit förra året, eller var det en annan amaryllis....? Växterna bredvid stirrar avundsjukt; men vi då, varför har vi inga blommor?! Det finns något magiskt över dessa julamaryllissar. Inga andra krukväxter reagerar på detta sätt. Från att se uttorkade ut står de i full blom. När jag tittar till bloggarna från förra året visar det sig att det var just vid den är tiden, slutet av april, början av maj, amaryllisen fick spader och slog ut. Det väcker mitt dåliga samvete. Jag ska bättra mig, ska vattna mer regelbundet och nog är det roligt när man får sådana här resultat. Amaryllis på er alla bloggläsare.

Johan

Att man kunde bli så här sjuk hade jag glömt; sov hela helgen och hemma var bara jag och själva sjukdomen. Feber upp, febernedsättande, feber upp, febernedsättande.....Gud, vad det måste ta på kroppen. Känns nästan som halsfluss, influensa och lunginflammation samtidigt. Fast då är man väl död. Mardrömmar, mardrömmar, mardrömmar; kräldjur som klättra över hela mig. Fryser, svettas, fryser, svettas. Nätterna är förfärliga och helgens planer gick i stöpet. Det är tyst. Det enda som hörs är min rossliga andning. Jag kan knappt minnas när jag mådde så här, kanske 1976, kanske 1984. TV:n rulla på i bakgrunden, kontakten med livet. Så länge jag hör TV:n vet jag att jag fortfarande lever.

Måndag morgon, akuttid på läkarmottagningen. Det är tydligen fler som har samma problem som jag. Vi hostar ikapp och alla är vi iförda basröster. Min andning är tung och pipig. Det var knappt jag orkade ta mig hit, märks att man blivit äldre. Nu är väntrummet överfullt. Akutmottagning och vi känner oss nog alla akuta. En evig väntan, i en miljö man helst vill undvika. Snart är det väl min tur. Vid mitt nästa hostanfall leds jag in till doktorn. Undersökningen tar fem minuter och jag lämna sedan sjukhuset med hög sänka, halsfluss, antibiotika och hostmedicin. Trafiken ute på gatan påminner mig om att jag trots allt lever.

Johan

Jag är omgiven av reklam, men jag köper inget, vägrar, blir provocerad. Var jag än går förföljs jag av reklam. Tunnelbanestationerna och tågen är inredda med reklam. Visst läser jag en del, går inte att undvika. I gratistidningarna står reklamannonserna på rad. Det är därför jag inte tittar i dessa nyhetslösa blaskor. Kanske är det så att den moderna människan läser mest reklamerbjudande, istället för morgontidningar och romaner. Min mamma gillar reklaminslagen i den kommersiella TV:n. Det är då hon tar itu med lätta hushållssysslor, disk och vattning av blommor. Jag ser sällan på dessa reklamfinansierade TV-kanaler. Annars somnar jag mest när jag ser på TV, det perfekta sömnmedlet. På min skola är det reklamfritt, en fristad. Här finns bara musik, kreativitet och repetitioner hörs från alla salar. Denna musik är gratis, det är bara att tjuvlyssna. Denna eftermiddag är det repetition, barockorkester i modern tappning; ett instrumentarium helt okänsligt för kommersiella inslag. Jag lyssnar på en repetition i fristaden. När jag på kvällen reser hem med tunnelbanan tar jag ingen notis om den påträngande reklamen. I mina hörlurar spelas Bach. Jag är i en annan värld, en reklamfri värld.

Johan

Ideligen kör jag fast i mina pianopreludier, för att inte tala om pianokonserten som har kört ner i värsta gyttjan. Ibland verkar det som om man måste göra allt fel för att till sist få ett acceptabelt resultat. Dessutom verkar det gå fem dåliga stycken på ett bra. Envishet är ett måste. Tungt! Nu har jag satt igång 35:e preludiet. Grundidén är jag nöjd med, knappast utvecklingen. Den har jag skrivit om elva gånger; snårig harmonik där melodiken ligger inbyltad i syntesen. Här gäller balanserad stämföring, tydligt anslag; jag får vara noggrann med pedaliseringen. Det som jag tyckte var bra igår duger inte idag. Arpeggio, 6/4-takt. Det måste vara så, ändå finns öppningar för ett annat metertänkande. I det 34:e preludiet styr tematiken perioderna och de växlande taktarterna. Satsen blir nästan absurd och jag petar fortfarande i de sista takterna. Varför blir man aldrig nöjd? Tillhör väl livet. Pianokonserten ligger där borta på skrivbordet, nedborrad i sin egen sörja. Jag vet att det plötsligt kan släppa, verket kan få fart och pennorna börja glöda. Men nu står tiden still, har komponerat ca. 6 minuter av 40. Jag spelar igenom inledningen på det 35:e preludiet. Inte så dumt, kanske hopp om livet, åtminstone idag.

Johan