Snart är det Valborg och första maj och nu börjar det bli kallt. Alltid kallt på Valborg, jag minns knappt en varm Valborg och hur många 1:a majtåg har man inte gått i utan att frysa ihjäl. Men för många är detta en helig helg. Jag har en kompis som fyller år på Valborgsmässoafton. Han är mycket stolt över det, anser att han alltid fyller år på en lördag och på sätt och vis har han ju rätt då första maj, en röd dag, alltid faller in dagen efter. I år infaller dessa dagar på en vanlig helg, närmare bestämt nästa helg, inget särskilt med det, ganska skönt tycker jag.

Men det blir inget första majtåg. Det var länge sedan. Tågen är väl inte så omfattande längre, med ”borgliga” sossar och trytande kommunism. Men orkestrarna finns kvar, blåsorkestrar som spelar internationalen med buller och bång. Det är väl det bästa med första majtågen nuförtiden. I dag är det kyligt. Nyss var det vinter, snart är det Valborg och jag undrar var våren är, för någon vårvärme finns inte och den lär inte dyka upp till Valborg.

Johan

Berwaldhallen, en timme före konsert. Det är jag och pensionärerna som är i god tid. Det infaller alltid en speciell stämning när jag stiger in genom dessa dörrar. Här har man periodvis bott; som student, massor med repetitioner för att lära sig allt om orkestern, på kollegers och egna konserter och uruppföranden genom åren. Här inne är det alltid magisk atmosfär. Det handlar om musik och en underbar orkester. Det är också här jag träffar musiksverige, både de som spelar på podiet och de som finns i publiken. Det börjar strömma till folk, Mahler 6, detta jubilerande år. Förra gången jag hörde symfonin var i Konserthuset med Tilson Thomas som dirigent. Nu är det dags igen och man kan egentligen aldrig få nog av Mahler live. Dessutom finns Tjaikovskij på programmet, första pianokonserten och ett spektakulärt inhopp av solist. Så det är högt i tak och nu väller en förväntadsfull publik in i salen. Evenemangskonsert, det är torsdag och snart tar musiken över verkligheten och jag ska falla in i andra seklers konstnärliga uttryck.

Johan

Jag åker inte buss ofta, inte i Stockholm i alla fall. Varför! Det kan man fråga sig, för det är väldigt trevligt. Idag åker jag från Hammarby Sjöstad, över gamla skanstullsbron. Vårsol och klart, klockan är nästan 12.00. Chauffören kör fort och ryckigt. Annars är stämningen god på bussen. Många mammor med barnvagnar. Standardiserad speakerröst ropa upp hållplatser. När vi passerat bron är vi på Söder. Idag går bussen en kringelkrokrunda, via en avstickare till Södersjukhuset. Efter den stora backen stannar bussen vid sjukhusentrén. Tur att man inte ska stiga av här, inte ännu i alla fall. Men många andra stiger av. Bussen nästan töms. Jag sitter kvar. Chauffören vänder bussen och vi rullar nedför backen och nu tar vi av vid Rosenlundsgatan, nästan mina hemtrakter. Men jag ska inte hem. Som sagt, jag är ingen van busstrafikant och förvånar mig nu att bussen bara går till Mariatorget, jag som skulle nedåt skeppsbron. Vad göra? Det är väl bara att byta och ta en annan buss till Slussen.

Johan

Idag kom hagelskuren, den vi väntat på, en rejäl sådan, i mitten av april. Europas flygplatser är stängda. En vän kunde till sist ta sig hem till Sverige, via Finland och båten från Åbo. Som om inte islänningarna hade nog med sin härdsmälta till ekonomi; nu vulkanutbrott och i Sverige talar vi bara om krisen för flygbolagen. Jag var på Island på 1990-talet. Det vulkasniska landskapet glömmer jag aldrig och inte glömmer jag de trevliga islänningarna och nog minns jag utelivet i Reykavik. Så många berusade människor har jag aldrig sett på samma gång. Huvudstaden formligen raglade. Nu kan man undra hur islänningarna mår.

Hagelskuren har gått över, det är vår igen, t.o.m. solen tittar fram. Det är fredag. Kollegan och jag vandrar in mot Södermalm. Stadsdelen har redan förberett sig inför helgfirandet. Folk är på väg till sina ”afterworkpubar” och det ligger en arbetstrött glädje över människorna. Ikväll ska jag välja mellan tre konserter, med resultat att det förmodligen inte blir någon. Så trött är jag. Dessutom har hagelskuren dränkt mig. Dyblöt styr jag stegen hemåt, där en en varm dusch väntar. Väl hemma drar jag av genomfuktiga paltor. På TV visas dramatiska bilder från Island. Hela Europa verkar har stannat och jag tänker på utsatta islänningar.

Johan

Utan Beethoven ingen Brahms, utan Beethoven ingen Wagner, utan Beethoven ingen Bruckner, Mahler....Allt är uppenbart när man dissekerar Beethovens nionde symfoni. Ludwig van personifierade övergången från 1700-talets underhållningsmusik och in i borgarklassens romantiska 1800-tal. Han är den första tonsättaren som kan leva som en riktig konstnär, som beter sig som han vill, ordnar egna konserter, ställer krav på sina förläggare och fjäskar inte för adeln. Hans brev berättar mycket om hans person och relation till omvärlden. Ibland förstår man inte att det är den store Beethoven som skriver; han som för in musiken till en ny tid. Som sagt, Beethoven var ingen fjäskartyp, förmodligen den första som kunde tygla sina förläggare. Han anordnade egna konserter med egna verk och kunde inte förstå publikens ljumma reaktioner. Men konserterna var ofta långa mastodontföreställningar, med ex. två symfonier, en solokonsert, overtyrer och kammarmusik vid samma konserttillfälle, något som människor absolut inte var vana vid.

Studenterna studerar inledningen på Beethovens nionde symfoni. Sökande klang, kvinter, förväntan, varken dur eller moll, men en klar dominantisk funktion. Detta är någott alldeles nytt, något unikt. Förstår vi det? Studenternas uppgift är att på 20 minuter redogöra för huvudgruppens disponering, drygt 70 takter, men vid redovisningen kom de bara till takt 23. Ludwig van komponerar nionde symfonin, han är stendöv. Utan Beethoven finns varken Brahms, Wagner eller Bruckner, knappast jag heller.

Johan

Centralen, väntan, jag står mot en pelare. Folk väller mot mig, högt tempo, stressmiljö. De är, det rusande folket, inga individer. De är klungor, folkmassor. De har inga ansikten. Jag står kvar mot min pelare. De, människorna, rör sig in och ut genom mitt synfält. Jag känner ingen, känner inte ens igen någon. Ändå är vi intimt sammanträngda för en kort sekund. Ingen stannar. Men jag väntar på någon jag känner. Kommer jag att känna igen honom bland dessa anonyma ansikten? Vart är alla på väg? Jag är inte på väg någonstans, jag bara väntar.

Nu sitter jag på en soffa i stora ankomsthallen; massor med folk sitter ihopkrupna pressade mot varandra. Jag känner mig ihopkrupen. Runt oss går folk omkring och letar efter sittplatser. De blänger på oss. Jag tänker inte flytta på mig om det är det de tror. Hela centralhallen rymmer folk som är på väg. jag är inte på väg någonstans, bara väntar på någon som är på väg. Speakern ropar hela tiden ut tåg som ankommer, avgår eller är försenade. ”Tag plats och trevlig resa”! Min soffa är inte trevlig och kompisen är försenad. Jag väntar, är inte på väg någonstans, men snart ska jag avgå från centralstationen, liksom tusentals andra.

Johan

Och så var det de här med Facebook. Jag har vägrat in i det sista att gå med. Nu har jag givit upp, blivit övertalad; som jag visste, fascinerande, ett helvetes arbete och man är helt förvirrad. I början kunde jag inte ens kommunicera med mina vänner, kunde inte bekräfta min facebookidentitet, då jag inte bekräftade mailet de påstod att jag fått. Jag blev så trött! Vännerna hopade sig på min facebooksida och de undrade väl varför jag inte gav mig till känna. Nu har jag fått kontakt, massor av vänner, som jag inte visste att jag hade. Stor entusiasm, tar alldeles för lång tid. Men jag är fast, fast i Facebook.

Johan

Årets första mjukglass, ute i solen. Det kunde man inte tro för några dagar sedan. Iskylan har ju vägrat att ge sig, så till den grad så att man inte haft någon koll på våren. Jag sitter på en soffa på Mariatorget. Jag är inte ensam; alla soffor är ockuperade av glassätare och soldyrkare., människor som redan är sommarklädda. Jag sitter på skuggsidan. Alla andra sitter på sofforna i solen. Fåglarna är aggressiva. De landar nära min glass. Men det är min glass, köpte den nyss, första för i år. Greenpeaceklädda ungdomar stoppar ointresserade södermalmsbor, som skakar på huvudet och går vidare. Ett folkvimmel i vårens första andetag och mitt i detta sitter jag på en soffa och kan inget annat göra.

Johan

Kära bloggläsare. Nu är valda delar av publiceringen av Peterson-Bergers recensioner till ända och följs nu av valda brev signerade Ludwig van Beethoven. Beethoven var ingen stor brevskrivare, såsom Goethe och Schiller, som odlade brevskrivningen som konst. För Beethoven var brev uteslutande en bruksvara. Han författade aldrig ett brev med tanke på eftervärlden. Han skrev när han behövde meddela sig med någon, skrev det då direkt efter ögonblickets ingivelser.

Det första brevet som publiceras är egentligen två små korta meddelanden till vännen och kollegan J.N. Hummel. Mycket nöje.

Till J. N. Hummel (1799)

Får jag be honom, att han aldrig mer kommer till mig. Han är en falsk hund, och falska hundar må rackaren ta.

Beethoven

Till J. N. Hummel (En dag senare)

Nazerl, hjärtebror! Du är en ärlig karl och du hade rätt, det inser jag nu. Kom alltså till mig i eftermiddag. Du träffar också Schuppanzigh. Och vi bägge skall krama och klappa om dig, så det är en lust åt det. Jag omfamnar dig.

Din Beethoven även kallad Klimpen

"Konstnärsblodet hade svallat lite för högt igen hos Beethoven! Ignaz Schuppanzigh var en framstående violinist i Wien".

Källa: ”Brev”. Urval och kommentarer av Folke H. Törnblom

Johan

Salome

Det blev ändå en överraskning, trots allt sensationellt tal på förhand, all tidningspolemik, all bekantskap med text och klaverutdrag, men en överraskning som man sist av allt väntade: Richard Strauss mångomskrivna, beundrade, avskydda musikdrama ”Salome” gjorde, när det äntligen efter tusen vedermödor första gången uppfördes på Stockholms Opera, en matt, oklar verkan. Åtminstone undertecknad hade trott att orkesterskruden skulle lyfta verket, ge det en bestämd estetisk fysinomi. I stället blottar instrumentationen obarmhärtigt uppfinningens svaghet - aldrig har väl Richard Strauss verkat mer Wagnerepigon än här.

Men som sådan är han den mest talangfulla och intelligenta man gärna kan tänka sig. De stora melodicitaten och stämningslånen från ”Tristan”, ”Ringen”, ”Parsifal”, ja, t.o.m. ”Lohengrin” blandas upp med modernare kryddor, dissonanser, harmoniska ”djärvheter” - ordet förefaller löjligt matt - instrumentala påhitt och annat dyligt, som kittlar och sliter i åhörarnas nervsystem. Men de äro icke substantiell musik, icke verkliga motiv, endast färger och färgklickar, och ju tjockare det bredes på, dess kallare blir ett musiktörstigt sinne.

Han har visat sin praktiska intelligens även och framför allt i valet av text. Ty det kan man komma överens om: Wildes fantasi, icke Struss är det som fjättrar åskådaren, det är den förres Salome, icke den senares, som ger verket dess sensationella attraktionskraft på vissa storstäders publik. Men liksom Offenbach ofta fått inhösta vad hans librettister sått, så även här.

Och dock väcker Strauss tonsättning, när man efter ett uppförande granskar vad man erfarit, snarast på negativ väg insikten om den Wildeska diktens förtjänster. Denna är ett konstverk, fast, klart, äkta - ett konstverk bortom gott och ont visserligen, utan moraliska sidoblickar eller den högre pedagogiska tendens, som vi så gärna kräva av ett drama. I sköna, sällsamma, glimmande färger, som ett i fasetter slipat kristallprisma, återspeglar den livets gåtfullaste självmotsägelser, människosjälens avgrunder av elände, sjukdom, patos, lyftning, viljestyrka. Den vill icke vara annat än en vacker, underlig bild, full av exotisk doft, halvt rusande, halvt skrämmande. Det märkliga är nu att Strauss musik, anbragt på denna dikt, trampar ur, förflackar dess verkan, gör den famlande och liksom söndertrasad.

I ett ögonblick är dock scenbildens och orkesterns samverkan fullt ömsesidig och fullt effektiv: i Salomes dans. Kompositören lämnar här Wagner och blir orientalist i den kända stilen, fastän med oförneklig fyndighet och formklang. Denna dans ger, åtminstone så som den vid Stockholmspremiären utfördes hela Salomes själsdrama i pantomimisk förkortning. Dansad med den ypperliga uttryckskraft som titelrollens innehavarinna, fru Oscàr, visade sig förfoga över, blev den icke blott ett koreografiskt mästerstycke - av en sångdiva! - utan också hela verkets kulminationspunkt.

Handlingen i stycket är naturligtvis alltför välkänd för att behöva relateras. Wilde har gjort den poetiskt lyckade avvikelsen från bibelns berättelse att motivera Salomes blodtörst med ett hämndbegär för hennes egen räkning och sammanfläta detta med en erotik, som till sist hysteriskt stegras till perversitet. Denna förberedes för övrigt väl genom att låta den nervsjuka prinsessan vid första och enda sammanträffandet med Jochanaan (Johannes döparen) gripas av en förryckt åtrå efter hans person och vid hans avvisande ord råka i raseri, som för varje gång slår över i nya oblyga önskningar. Den skamlöshet varmed hon alltmer blottar sin själ har fått en verkligt storartat poetisk avbild i dansen, där hon löser den ena slöjan efter den andra från sin halvnakna kropp, till sist en blodröd, i våldsdödens och kärlekens färg, som hon symboliskt låter falla över cisternen där Jochanaan förvaras.

Om utförandet är ej lätt att yttra sig. På många ställen förefaller det nästan likgiltigt vilka noter som spelas och sjungas. Men i stort sett förtjänar framförandet otvivelaktigt beröm. Fru Oscàrs Salome sjunger briljant, men skulle kanske verka trovärdigare med ett - skenbart - lugnare, mer intimt åtbördsspel, mindre operagymnastik. Däremot är hr Forsells Jochanaan utmärkt i aktionen; sången skulle säkert vinna på ett mer behärskat sätt att insätta och utslunga fortetonerna.. Hr Nybloms Herodes saknade ej goda moment, men verkar i sin helhet något för bråkig, för mycket operaschablon. Att han icke alltid hörs över den rytande orkestern är förlåtligt; han delar för resten den svagheten med sin gemål, som acceptabelt framställes av fru Claussen.

I den unga hövitsmannen Narraboths gestalt har Wilde inlagt styckets vackraste erotiska poesi, fastän även här olycksbringande och med ”dödens bittra smak” på läpparna. Dess förkroppsligande var anförtrott hr Stockman, som dock till följd av de regianvisningar han fått icke kunde ge någon begriplig bild av den vansinnigt förälskade syriern, vars stam är ”jene Asra, welche sterben wenn sie lieben”. I stället för att med växande ångest följa avslöjandet av Salomes känsloliv och hennes kärlek till en annan sätter han sig på brunnskanten med ryggen åt det hela och filosoferar sig till ett beslut att dö. Verkställandet erinrar starkt om ”Mohrens sista suck”.

Som sagt, faller skulden i detta fall på regien. Denna följde för övrigt utländska mönster, vilket icke är någon regikonst alls. Uppsättningen är annars vacker för ögat. De många smårollerna utföras gott av snart sagt alla teaterns tenorer, barytonister och basar. Särskilt fäste man sig vid hr Wallgrens vackra sång som en av nasarenerna. Hr Järnefelt anförde.

Den fullsatta salongen, i vilken även konungen och prins Eugen befunno sig, mottog nyheten påfallande matt, om också de vid premiärer sedvanliga blomsterhyllningar och inropningar av de olika framställarna och andra medverkande icke uteblevo.

P.-B. (14 april 1908) Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan