Musikalisk sadism

Två kammarmusikkonserter vädjade på tisdagskvällen till publiken, d.v.s. bara den ena vädjade, den andra gjorde något annat, fulare, varom mera sedan.

I kabaret Läderlappens lokal spelade altfiolisten i hovkapellet Frohwald Erdtel tillsammans med fru von Hillern-Dunbar tre cykliska nummer för violin och piano. Nummer två och tre (Schumanns Märchenbilder och sonat av Scharwenka) hade jag ej tillfälle att höra. Nummer ett, som angavs som manuskriptnyhet, var en sonat av en viss Schirmer, vilken alltså får antagas leva i högönsklig välmåga, ehuru hans ytterst enkla och alltför melodiglada opus tillhörde en längesedan svunnen tid, Mendelssohn-stilen. Även om man medger att denna Mendelssohn tydligen råkat ut för missödet att förälska sig i ”Den glada änkan”, så blev han knappast aktuellare för det. Men som vädjan till de fåtaliga åhörarna lämnade sonaten intet övrigt att önska, åtminstone inte i fråga om tydlighet.

Mitt kritikerhjärta är dock omgärdat med sjudubbel koppar. Jag störtade från dessa sirentoner ut i vinternatten på jakt efter intressantare äventyr. När man inte fick vad man önskade i den lättfärdiga kabaretlokalen, låg det nära till hands att försöka den motsatta ytterligheten, K.F.U.K:s kyska hörsal. (I sådana kamrar blomstrar för närvarande Stockholms kammarmusik.) Att denna hörsal är höjden av tråkighet och dålig akustik mindes jag från forna dagar, men jag är ännu sangvinisk och går alltjämt som Nora och väntar på det viunderliga. Här fick jag det, fastän inte precis som jag menade. Hörsalen var förfärligare än någonsin, dess form vansinnigare, dess väggar kalare, dess sittplatser mer rödbetsade, dess estrad befängdare placerad, dess belysning mer ögonpinande, dess ljudreflexer mer omusikaliskt förvirrade än min fantasi och mitt minne i förening förmådde uttänka.

Och här huserade Kjellströmkvartetten; den tycktes ha fått ett anfall av denna hemska sinnesrubbning som yttrar sig i begär att plåga oskyldiga medmänniskor. Om detta var ett frieri till publiken, så hade det verkligen en otäck sadistisk anstrykning. Shocking, scocking! Lyckligtvis voro åhörarna även här ytterst fåtaliga - den bekanta lyckan i olyckan - men det var från deras synpunkt en klen tröst; delad smärta är inte alls halv smärta, åtminstone inte på konserter, och här blev i alla fall divisorn alldeles för liten.

Det började mycket listigt med en liten svit för stråkkvartett av Josef Eriksson: en frisk, munter marsch, en scherzoartad scen mellan faun och nymf (faunen jagade som vanligt, . och nymfen skrek på hjälp), en menuett i Haydnrytmer, endast något för tung och omständlig, en vacker, franskt klingande pastoral, och så marschen omigen, det hela lagom kryddat och hopbundet med rubriken Bucolica - på det sättet invaggades de olyckliga i säkerhet. Hade man börjat med slutnumret, hade alla genast rusat ut och bett om sina kläder. Nu satt man kvar. Fröken Marianne Mörner kom fram och sjöng en ballad av Arvid Arnman till Karlfeldts dikt Herr Snakendal och med ledsagning av både piano, violin och violoncell. Hon gjorde så gott hon kunde, och det var inte hennes fel att lidandet med detta nummer höll sitt bleka intåg i salen. Hennes vackra röst kämpade icke blott mot salens alla musikhånande ekon, vråarnas och takvalvens hjärtlöst skrattande demoner, utan även mot sitt eget otacksamt skrivna sångparti och mot de ofrivilligt rivaliserande stråkinstrumenten. Med tyst resignation frågade sig den musikförståndige: varför uppföra en så jämmerligt dilittantisk komposition, så svag i ingivelse och faktur, utan en skymt av begåvning eller en accent av egenart, fadd och samtidigt - särskilt i den operamässigt triumfala avslutningen - skrattretande löjlig.

Men ännu var det blott de invigda som ledo. Med slutnumret öppnade sig helvetet för alla. Det hade formen av en stråkkvartett av Hilding Rosenberg. Jag kände honom hittills endast som upphov till några beskedliga romanser. Men 1920 greps även han av det kakofana storhetsvansinnet gav ifrån sig denna stråkkvartett, som på håret liknar de amerikanska, engelska, franska, tyska, italienska kakofonisternas alster. Jag vågar min Nordstjärneorden på att ingen varelse på hela globen kan höra någon skillnad på denna komposition och alla de andra (eller på dem sinsemellan). Detta är ett beröm för hr Rosenberg: han har avlagt fullgott prov för inträde i hjorden. Man bör blott komma ihåg att dylik ”musik” är lätt att göra; man behöver bara ha imitationstalang och vara renons på egna idéer, absolut utan ”något på hjärtat”. Då går det som smort och sätter enkla själar i skygg häpnad - eller satte: nu är ju det hela gammalt, och Kjellströmkvartetten ute alldeles post festum.

Men vad vinner det hittills aktade sällskapet med dylika musikaftnar? Att den moderna kakofonismen är en gamängaktig maskerad (ibland inte ens maskerad) impotens, det vet vi ju nu. För den saken behöver man inte stänga in aningslösa människor i en hemsk lokal och tortera dem till samma vanvett som musiken uttrycker. Och inte ökar det väl auktoriteten och publiksympatierna att uppträda som fyra förrymda konradsbergare, de där med nit och stiltrohet återge en femtes barbariska och nattomtöcknade fantasier.

P.-B. (7 mars1923)

Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan