15 grader kallt. Men vad gör det. Min nya dunjacka är som en värmekamin; mjuk, lätt och kroppsvärmen fortplanta sig från midjan upp till skallen. Ett liknande plagg har jag inte ägt sedan jag var 13 år. Nog känner jag mig ung på nytt, barnsligt förtjust i mitt varma plagg. När jag är på väg till T-banan, denna kylslagna morgon, ser jag hur människor fryser, de som inte har dunjackor, de som har tre lager jumprar under ett tunt ytterplagg. Jag har en tröja och en dunjacka. Men jag vet hur det är att frysa, har hackat tänder genom många vintrar. Men nu är det slut med det, tack vare en grön-brun dunjacka.

Och så var de det här med trafiken. I förorten, dvs. Bromma, kör bilisterna fortare än i city. De ser inte gångtrafikanter och de snäser åt cyklister. Jag vet inte om det är en klassfråga, men de värsta fartsyndarna är de som kör alla sorters jeepar, BMW eller Audi. Och jag talar om Bromma, här kryllar det av dessa lyxbilar. Klart, vem vill krypa i 30 när man har en bil som gör 300. På väg till Abrahamsbergs T-bana, mängder av snö, snorhalt. Lyxbilar susar förbi. De ser inte mig där jag står i snödrivan. Nu vinkar jag till dem. De ökar farten. Det är faktiskt ett övergångställe. Men för bilisterna finns tydligen inte vi gångtrafikanter. Nu stiger jag ut i körbanan. BMW:n tvärnita. Föraren hänger på tutan. Jag går över gatan och jag har en ny dunjacka.

Johan