Pianokonsert 3. Den har bearbetats under hela julen, planerats och komponerats. Nu är jag framme vid expositionen. I hela introduktionen, ca. tre minuter, har orkestern hållt sig i bakgrunden; färgande funktioner, frekvensbildning och stämningsaltrande. Nu, i och med huvudgruppen, introduceras dialoger, energi och vitalitet. Huvudtemat är elastiskt, intervall som väcker förväntan och nu tar formen fart. Härligt! Jag är igång. Orkestern är lagom stor, en Beethovenorkester med en relativt stor stråkstyrka. Sidogruppen beskriver kontrast. Här omvänds tematiken, augumentation, en annan värld, med samma grundmaterial som tidigare avsnitt. Redan här finns ett avstamp till första solokadensen; ska komponera den med ytterligare en ossiastämma. Varför ha en solotanke när man kan ha flera alternativ. Det är faktiskt så att första satsen i denna pianokonsert har en klassisk sonatform. Men det är mitt språk, min dialekt, mitt liv. I genomföringen trångför jag musiken på alla plan; kulmination, intensivt och i det närmaste kaotiskt. Det är då den kommer, på krönet av höjdpunkten: Kadensen, virtuost och briljant, satsens material i koncentrerad form, nästan improvisatoriskt, lekfullt. Pianolöpningarna teder rakt in i återtagningen, exposition i variation. Det gäller här att hitta balansen, även förbereda codan och den stundande, lågmälda mellansatsen. Nu lever jag i tredje pianokonserten.

Johan