Febéa Strakosch

Det påstås vara mycket obehagligt att se lik ”titta”. Att detta påstående även gäller om musikaliska lik, det kunde man i går afton konstatera. Fröken Febéa Strakosch gav då sin sista gästroll å k. Operan, och för att ge henne tillfälle att vid sitt avsked från Stockholmspubliken utveckla sina mest glänsande egenskaper som operasångerska hade man ur glömskans grav framgrävt Verdis för längesedan saligen hänsovna ”Traviata”. Visserligen hade sångerskan i Violettas parti en i vokalt hänseende vida tacksammare uppgift än förut, enär detta parti huvudsakligen sysselsätter det register som hos fröken Strakosch äger den största kraften och klangen, nämligen höjdregistret, visserligen voro både apparition och spel nu såsom förut och denna gång särskilt i fjärde akten av behaglig verkan, men allt detta kunde dock ej uppväga obehaget av att nödgas återse och återhöra ett verk, som i trivialitet, i textens puerilitet, i handlingens pigromantiska tragik och musikens banalitet söker sin like. Den genom sitt omfång skräckinjagande samling av fransäsnummer och positiv-melodier, som bildar partituret till ”Traviata”, hör till en tid på vilken vi ha rättighet att ogillande blicka tillbaka, en tid av faddhet och förflackning, och till en död, låtom oss hoppas det, absolut död stilriktning. Icke det mest genialiska utförande kan berättiga till återupptagandet av ett dylikt verk, och fröken Strakosch bör ej kunna klaga över bristande gästvänskap från operadirektionens sida, då den för hennes skull försöker att uppväcka döda och låter gamla giktbrutna trubadurer och i lungsot avlidna demimondedamer ömkligen stappla fram över sin scens tiljor. Fröken Strakosch bör skynda att skaffa sig en bättre repertoar. Då först kan hon möjligen vinna den framgång, som nu låtit vänta på sig. Emellertid hoppas vi att det livliga bifall, som i går efter sista akten skänktes henne av den talrika publiken, kommer henne att glömma att hon hela tiden under sitt gästspel i Stockholm i viss mån spelat den av impresario och direktion vilseförda roll.

Av de medspelande böra nämnas hr Ödmann som Alfredo och hr Lundqvist som dennes far. Operan anfördes av hr Hallén, men denne lyckades ej giva det hela någon egentlig hållning. Elegans i utförandet, det enda som kunnat kasta en liten glimt av försonande ljus över partiturets musikaliska elände, elegans saknades fullständigt. Dessutom var precisionen skäligen klen och första violinerna förde flera gånger genom sin ojämna ton och heterogena stråkföring tanken på landsortsstädernas amatörkapell.

P.-B. (22 maj 1896) Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan