Recensentern skriver först om sina förväntningar, drar in sig själv i texten, när hans uppdrag egentligen är att skriva om Noréns dagbok. Bara det vore nog för att inte läsa vidare. Jag har ju inte bett om kritikerns avundsjuka och den allmänt dåliga relationen mellan media och författaren. Kritikern har offrat en hel arbetsveckas läsning på vad han kallar ”Retroaktiv bloggutskrift” och han är besviken, förutfattad besvikelse? Han skriver lite om själva texten, den innovativa formen och att det faktiskt är en dagbok. Och visst går Norén hårt åt media, en dramatiker som ofta känner sig förföljd av pressen. Norén beskriver livet från seklets början, vardagen, arbetet på Riks, skrivandet, passionen, Gotland, Oslo, sushi, nya kläder m.m. Han håller ihop denna enorma text synnerligen skickligt; flera berättelser blir som spännande, fortlöpande händelser och detta kallar kritikern retroaktiv blogg. Hur ser hans egen dagbok ut? Jag, tonsättaren, läser dagboken, läser varje ord, observera konstnärliga beslut och våndor som oavbrutet uppstår hos upphovsmannen. Vad upplever recensenten? Han kanske inte vill se dramatikerns vardag, kanske inte förstå en konstnärs innersta rum. Noréns språk är vardagligt, rent och virtuost. Vi får följa konstnärens vardag, den hårt arbetande dramatikern, med mängder av uppdrag och människor går ut och in i dagboken, små scener som hela tiden får sin fortsättning när man minst anar det. Recensentern är kritisk, raljerar över Norén's spontaninköp, utlämning av vänner och skildrar beskrivningarna som banaliteter. Kritikern gör sig själv till centrum och han ska minsann inte låna ut sitt förstreckade bokexemplar. Norén är en passionerad dramatiker och konstnär och bara för att han skriver dagbok betyder det tydligen för kritikern att Norén är en extravagant egocentriker. Och Norén ger media dagsedlar till höger och vänster och har nog räknat med svidande kritik.

Johan