Nu har vi haft snötäcke i över en månad; har nästan glömt hur grönt gräs ser ut, hur det är att promenera utan is och snödrivor. Kylan håller i sig, ca minus 2 - 5 grader, men herre gud, vi är bara i Januari, inte ens OS i Vancover har börjat. Vintern är lång. Tyngst med denna årstid är alla kläder som måste av och på, för att inte tala om tunga kängor, minst ett kilo på varje fot; kängor som alltid måste snöras med dubbelrosett och som sprider lort och vattenpölar omkring sig. Inget för inomhusbruk. Snösvängen visar sig som vanligt aldrig. Folk halkar och plumsar omkring till och från sina arbeten. Det är något vi har fått lära oss de senaste åren.

Istapper, jag säger bara istappar. Nu börjar helvetet. Det har varit några tödagar, dropp, dropp och vi tittar upp mot takrännorna; går förskräckta ut i körbanan, blir nästan överkörda. Förstår ni det otäcka valet. Vill man dö av en istapp eller överkörd av en bil, eller kanske både och. Snart ska det bli kallt igen och jag har då bara mitt eget snötäcke att bry mig om. Det smälter inte, inte ännu. Idag har det faktiskt blivit kallare, t.o.m. kallt inomhus, tofflor på och jag drar mig för att gå ut, blänger på kängorna i hallen. På TV åks det skidor, världscupen. På radion talar de om våren. Vilken vår? Det finns ingen vår, varken då, nu eller sen. Eller kan det möjligen bli så, att vi ska få se solen även detta år?

Johan