Jag kommer i håg när jag fick min första grammofon. Nio år tror jag visst att jag var; en sådan där grammofon med högtalaren i locket. Mono, men fint ljud, så där hemtamt med diskantkontur. Grammofonfodralet såg ut som en liten resväska, vitfleakad med rött lock. Det var singel och EP-skivor som gällde och Lasse Lönndahl och Tova Carson var de första idolerna. Nu kunde jag stänga in mig i mitt rum och spela min alldeles egen musik och skivorna snurrade på skivtallriken varje ledig stund. Min första LP var med Tages. Jag har den fortfarande i min ägo, sliten och utspelad. LP-hysterin var enorm och min skivspelare gick så det glödde. Alla veckopengar spenderades på skivor: Beatles, Stones, Hep Stars, Hollies - det går inte att räkna upp dem alla, men grammofonen var tålig och det var nog den mest betydelsefulla present jag fick i barndomen. Jag gillar fortfarande Lasse Lönndahl.

Idag talar vi inte om grammofonen på detta sätt. Fast mina vänner brinner fortfarande för LP-skivan och de samlar på gamla Thoréngrammofoner och rörförstärkaren är ett måste. Idag handlar det i bästa fall om CD, kanske på utgång, vem vet. Vi överför MP3-filer till våra I-Pods. Vi lever inte längre i skivomslagens värld. De små ministereoanläggningarna har ofattbart bra ljud. Den HiFi-känsla man får vid första genomlyssningen kunde man bara drömma om vid den tiden då jag fick min första grammofon. Idag behöver in HiFi betyda stora pengar och jag undrar vad min första grammofon kostade. Det blev två stereoanläggningar, till två nyfikna, som nu kan stänga dörren och endast bry sig om sin egen musikvärld. Jag känner igen deras reaktion; en skivspelare, i sitt eget rum, högst privat, bara jag och musiken. Nu klingar det och det är inte Lasse Lönndahl som låter i högtalarna.

Johan