Den vilde pojken härjar uppe i landet, turné i Medelpad, utan upphovsmän. Det hör till, de är ju döda, även om de lever. Men visst längtar jag till verket; live och denna känsliga röst, till ett liv då, när jag och författaren skrev sångcykeln. Men det är faktiskt så: När verket är skrivet och uruppfört så lämnar man det till livet, institutionerna och till en annan tid. Enligt recensionerna förstår man att det går bra på turnén; den suggererande texten, solisten, en enaktsföreställning för baryton och orkester. Publiken har inga förväntningar, vet inte vad som väntar dem och så kommer det här. Jag längtar efter upplevelsen och nog minns jag fortfarande premiären.

Nu reser den vilde pojken i norrland. Konsertmästaren ringde angående solokadenserna. Det är inga improvisationer, endast fri notation. Alla toner ska spelas. Varför har jag annars komponerat gesterna. I natt drömde jag om föreställningen, på turné i norrland. Men musiken lät inte som den borde. Dessutom var det tre sångare. De lät för bedrövligt, för att inte tala om orkestern. Dirigenten var berusad. Hela publiken buade och pekade finger mot oss upphovsmän. Vi var där. Men vi finns inte. Vi är ju döda. Ändå satt vi där, medan den vilde pojken flydde i vredesmod och aldrig kommer jag att glömma detta drömska uruppförande.

Johan