Jag lyssnar igenom min cellokonser denna kväll, den digitala versionen; den är inte uruppförd. Från början var det en beställning till Norrköpings symfoniorkester. Mitt i kompositionsarbetet ringde de från Norrköping; de hade ångrat sig, ville inte alls ha en cellokonsert utan bad mig att skriva en symfoni istället. Utan någon ursäkt och ersättning, det fick det bli så. Jag komponerade min första symfoni. Givetvis skrev jag klart cellokonserten, där den nu ligger i högen av alla orkesterverk, trånande, vädjande. När jag nu lyssnar igenom syntversionen är det som att möta en gammal tid igen. Jag känner alla delar, toner, form, minsta parameter och nog längtar man efter orkesterversionen. Höjdpunkterna är offantliga, kadenserna intressantare än jag minns. Verket är 25 minuter långt. Konserten känns idag som gjuten från en förbrukad tid, ändå högst aktuell . Mellan tempi finns balansen, orkestreringen är följsam. Nu är det bara jag och cellokonserten, isolerad, iförd hörlurar och jag reproducerar tiden. Andra satsen vädjar om upprepning, skuggor som förföljer tiden, innovationer, nästan fugerat. Natten är sen och jag ändrar inställningarna i notprogrammet, så att flageoletterna klingar naturligt. Nu spelar softsyntarna upp tredje satsen. Digital återgivning, en cellokonsert som uppförs i mina hörlurar.

Johan