Ett flautando rusar förbi, lätt som en fjäder, utan stråktryck, svävande bland övertoner. Tänk att fiolen kan låta så; stråken nära greppbrädan, vänster hand flyger fram på instrumentets hals. Sul tasto, vagt, nästan som i fjärran hör vi ett flyende glissando. Musiken håller sig från de högst belägna flageoletterna; pianissimo, vi anstränger öronen. Stycket andas, svaga nyanser. Nu tremolo, stråken mot stallet, en glasaktig klang, större dynamik, ett skört vädjande. Fiolen klingar, inte som en fiol, ändå är det en fiol. Sedan fler flageoletter, nu naturliga sådana; strävande, plötsliga pauser, sedan nästa överton. Hur högt ska tonerna nå, när tar det slut? Lösa strängar, svänger skönt, där i mellan pizzicaton, tydligt knäppande, bestämt. Nu kommer rörelsen, i ett allt högre tempo. Klangen är förändrad, mer introvert, sordinerat, försiktiga tremolo, utförda med spetsen av stråken, som bomull. Sextondelar gungar, nedstråk, uppstråk, snabba noter, starkt så det förslår. Högt tempo, vild artikulation, enkel frasering. Nu bombar fiolen gester, sprutar ut toner, inget rum för pauser. Accenter, accenter och ännu fler accenter. Hastigheten har uppnått möjligheten och fiolen fångar upp musiken i ett avslutande Bartokpizzicato. Sedan tyst, efterklangen, tyst, ett flautando, sedan tyst.

Johan