Ny föreställning på Danshögskolan. Jag sitter i foajén och väntar; drygt en halvtimme kvar till min föreläsning, har ju varit här förut, känner mig riktigt hemma. Häftig byggnad, medvetet designad, allt är nytt och fräckt. Jag plockar bland mina noter, skivor och biografiskt material. Denna föreställning ska mer fokusera på tonsättaren, men jag kommer att älta principer, metoder, form och parametrar. En dansskola, ca. 200 studenter, överallt behagligt ljus, väggar med härliga färger och nu blir jag slussad till föreläsningssalen. Andra våningen, CD.spelare, ett piano, en tavla att skriva på. Studenter väller in i salen, jag är beredd.

Det är knäppt tyst. Tidsaxeln, den beskrivande formen, innehåll, spänning och avspänning. Redan här kommer tänkvärda synpunkter från studenterna. Dans, musik; vi arbetar under gemensamt, konstnärligt tak. Har kamperat ihop genom många sekler. Studenterna känner igen sig i allt - metoder, uttryck, i musikens innehåll, andning, rörelser, dynamik...Musik klingar, sedan nästa metod, musik och in i skapandets epicentrum. Dialogerna i salen blir allt intensivare. Vi glömmer tiden, som går alltför snabbt. Nu talar jag om upprepning, kontrast och variation, går längre in i musikens väsen. Tiden, vi fyller tiden på alla möjliga plan. Två timmar försvann lika fort som en längre symfoni, tre komponerade takter eller en het dansföreställning. Föreläsningen tar plötsligt slut. Tiden är ute.

Johan