”Paganini redivivus”

hoc est hr Willy Burmester, gav på torsdagen åter en konsert i Stockholm, och att döma av den fullsatta stora salen i Musikaliska akademien och under förutsättning att flertalet åhörare sutto på betalda platser, hade den reklam som så energiskt bedrivits före konserten tydligen burit god frukt.

Anmälaren har naturligtvis inte hört Paganini och kan alltså ej döma av erfarenhet; men törs man tro samtida vittnesbörd, exempelvis Heines i Florentinische Nächte, så måste man antaga att Paganini haft något rent diaboliskt fängslande och och suggererande i både konstnärsskap och yttre företeelse, något sådant där Sergelskt, ni vet, i allra högsta potens - och i så fall bör hr Burmester betacka sig för den vänskapstjänst som givit honom den farliga och nästan förlöjligande latinska hederstiteln. Ty med sin stora, ehuru ingalunda ofelbara, teknik är hr Burmester dock inte någon diabolisk uppenbarelse. Och för resten: kan man tänka sig något mer otidsenligt - d.v.s. icke i Nietzsches mening! - än en återfödd Paganini? Utvecklingen har, åtminstone för en kulturepok, fört oss ut över virtuosväsendet, och om vi ännu tro på häxmästare i konstens teknik, förväxla vi dem ej längre med de verkliga konstnärerna, poeterna inom varje konstart. ”Vi” - det är bärarna av det nya ideal, varmed tidsmedvetandet arbetar; den stora publiken kan nog ännu ryckas med av bländande fingerakrobatik och högre musikcirkus-sensation.

Vid ifrågavarande konsert applåderade man exempelvis ofantligt mycket mer det gräsligt svåra och tomma slutnumret, i vilket hr Burmester återupplivade hr Paganini med en mängd extra trics, än den inledande violinsonaten av Beethoven. Och ändå ställer sistnämnda stycke inga större krav på själsdjup. Beethoven visar här liksom i flera av sina violinduetter en i hans övriga alstring sällsynt egenskap: han konverserar muntert och spirituellt, utan att egentligen röra vid djupare strängar.

Munter elegans var hela programmets stil, trots ett par Bachnummer. Och den stilen träffar hr Burmester tydligen säkrast, när han musicerar och inte bara gör konster. En liten menuett av Mozart visade det bäst. Mendelssohns konsert skulle nog också ha kunnat visa det, om ej den biträdande pianisten, möjligen på konsertgivarens begäran, hållit sitt ackompanjemang så matt och färglöst att den musik som finns i stycket ömkligen omkom. Det bevisar ingen god smak att göra ett i sig själv så ömtåligt och pauvre-honteux-artat stycke till en ren teknikuppvisning. Bästa intrycket skänker hr Burmester i rent sångbara moment; då strömmar ur hans ypperliga instrument en skir flod av silverklingande, härligt sammansmälta och grupperade toner.

Hr Voss, pianisten, spelade några solosaker av Bach och Chopin mycket briljant och förståndigt; i en Lisztrapsodi räckte hans kraft ej fullt till. Båda herrarna måste naturligtvis ge extranummer.

P.-B (2 okt. 1903)

Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan