Ett konserttal

Hr Burmester gav på torsdagen i Musikaliska akademien sin andra konsert inför en mycket talrik och tacksam publik. Anmälaren hade ej tänkt yttra sig utförligare om denna konsert, då programmet ej upptog någon novitet eller annan mera ovanlig komposition, och han står fast vid detta beslut, ehuru konsertgivaren verkligen bjöd på ett mycket ovanligt nummer - före programmet. Hr Burmester ansåg sig nämligen böra i ett litet tal till åhörarna beklaga sig över undertecknads kritik av hans förra konsert. Ledsamt nog tycktes hr Burmester icke ha förstått nämnda kritik eller också läst den något flyktigt: hr Burmester påstod bl.a. att jag talat om hans hår och hans näsa, ehuru jag högtidligen bedyrar att jag aldrig haft och aldrig ämnat ha något med dem att göra.

Vad jag i denna kritik tillät mig var en smula ironi över det reklammakeri, varmed en artist av hr Burmesters rang tror sig uppträda. Den som låter kalla sig ”Paganini redivivus”, ”violinens Rafael” ”violinvirtuosernas konung” måste finna sig i de jämförelser, vartill alla dessa granna namn utmana. Och om de äro något mer än namn, om verkligen hr Burmester står så utomordentligt högt som de vilja uttrycka, om han i London, Wien och Berlin fått sin storhet erkänd, hur kan då en enda liten kritik i en avlägsen vrå av världen bringa hr Burmester så ur fattningen att han demonstrerar offentligt vid sin egen konsert och försätter sin publik i en allt annat än musikalisk sinnesstämning?

Svaret på denna fråga får man med stor sannolikhet, om man icke anser hr Burmester ”bragt ur fattningen” utan endast handlade efter en bestämd plan. Det var denna plan jag hänsyftade på när jag tillät mig i min förra recension ironisera över förbindelsen mellan reklammakeri och virtuosväsen. Nu får jag en icke alldeles ovälkommen anledning att uttrycka mig tydligare.

Under de år jag varit i tillfälle att noggrant på nära håll studera en större stads konsertväsen har jag nått den fasta övertygelsen att de kringresande virtuosernas konstutövning, hur mycket den än roar och intresserar publiken, hur mycket den än söker tillgodose en allvarligare smak genom gedigna program, dock endast i undantagsfall är av någon högre konstnärlig betydelse. Den är först och sist affär, och affären heter impresarions. Denne söker utbreda den tron att hans artist är något alldeles världsomskakande märkvärdigt; häri gillas han på det livligaste av artisten själv, om denne icke är en människa med allvar och själsadel. I regel lär han dock intaga en åtminstone skenbart passiv hållning. Emellertid förekomma, såsom de senaste dagarnas erfarenhet utvisa, undantag, då artisten själv nästan blir impresario. Sålunda har man fått uppleva att tidningsmän inbjudas till en ”audition”, där en splendid supé vill skärpa deras förmåga att uppfatta konstprestationernas finhet, att personer som skola vinnas för ett fälttåg inbjudas till gratiskonsert och till sist att artisten ensam framträder på konsertestraden och håller ett sensationellt tal.

Pachmann och Bülow ha gjort sig kända som ”konserttalare”; åtminstone hos den förre var det ett sätt att göra reklam. Kanske hr Burmester har velat pröva även detta medel och endast tagit min recension, som även innehöll åtskilligt erkännande, till förevändning? I varje fall måste jag naturligtvis överlämna domen över ett sådant tillvägagångssätt åt de opartiska bland mina läsare.

Wilhelm Peterson-Berger. (9 okt.1903) Källa:"Glimtar och skuggor ur Stockholms musikvärld 1896-1923"

Johan