Vi talar om dialekter, nästan hela kvällens samtalsämne. Stor middag, renmiddag; allt som finns på renen bör ätas. Till det ”vargtass”, om det passar en söndag. Underbart gott och denna ljuvliga buljong. Ett sällskap på ca.12 personer och så var de’ det här med dialekter. Finns det något härligare? Vi är rikt representerade, från översta Lappland till diftongernas Skåne. Det märks att vi behållit vår tillhörighet trots att vi alla bor i Stockholm med omnejd. Dessutom har någon enstaka stockholmare trängts in mellan de breda dialekterna. För visst finns det fortfarande lokala dialekter i storstaden. Jag hör ingrodda tungomål mest varje dag, från Södermalmsslang till den fiiinaste Lidingödialekten. När jag drar mina breda Kalmarskämt, på kalmaritiska, häpnar många, läs alla. Jag citerar två plåtslagare från Rockneby och visst, det låter alldeles otroligt. De skånska historierna är fantastiska; en följetong, som bara blir bättre och bättre för varje version. Sedan kommer historierna från västkusten. Dess dialekter trollbinder oss, som ljuv musik och då kommer vi plötsligt in på Jussi Björling; han som som sjöng italienska arior på svenska, en tenor från Stora Tuna. Jussi sjöng inte på sin barndoms dialekt, men han drog gärna till med höga C när han så ville. Och gud, vilken Puccini han kunde lägga framför våra knän, på hög, italiensk dialekt.

Johan