Jag hatar att bryta upp, förändra konventioner, lämna trygghet. Lika illa varje gång. Det är därför jag inte vill resa, nästan inte gå hemifrån. Trivs bäst där jag bör vara, alltså hemma. Mina kompositioner är hemma. Så fort jag flyttar dem, att komponera på annan plats, känns verken främmande. När jag for till Kalmar för en vecka sedan var uppbrottet plågsamt. Tryggheten var kvar i lägenheten i Stockholm och jag trippade omkring på Kalmars gator utan säkerhet. Även uppbrottet från Kalmar, en vecka senare blev en mardröm. Förvirrad lämnade jag mamma och hennes ensamhet vid busshållplatsen. Själva bussfärden blev ett transportsträcka mellan två uppbrott och mitt i det satt jag fastspänd i en ambullerad tid. Idag är det midsommarafton, som ska firas i förorten. Jag kommer inte hem förrän på midsommardagen. Det räcker. Uppbrottet är ett faktum. Som om man skulle fira midsommar hemma?!! Det går ju inte. Mina åtta år i psykoterapi har inte löst uppbrottsmysteriet, endast medvetandegjort det. Som om det skulle göra saken bättre. Uppbrottets tid är nära. Klockan är 15.00. Det är midsommarafton 2010 och jag har just tappat fotfästet, medan jag styr stegen mot tunnelbanan. Jag är inte säkrad, bara förankrad i den svenska sommaren, långt hemifrån.

Johan