Min instrumentationsöversikt av Beethovens femte symfoni är nu klar. Fågelperspektivet ger nya tankar, nya insikter. Detta är ett komplement, för studenterna, parallellt med partiturstudier. Orkestern är relativt liten, wienklassisk och bara det hur Beethoven disponerat instrumentariet är fascinerande. I översikten blir detta uppenbart. Huvudtemat sprider sig utmed det rutiga pappret. Rytmiska upprepningar till oändlighet, men aldrig tematiskt tråkigt. Det gäller också att förstå instrumenteringen utifrån Beethovens tid; hur instrumenten då lät och hur den tidens musiker utövade sina instrument. Redan inledningsvis, där huvudmotivet presenteras, kommer den första funderingen. Musikhistoriens mest kända inledning, stråkorkester och två klarinetter; fortissimo, den nedåtfallande tersen, tre oktaver. Jag har lyssna igenom minst 20 inspelningar och aldrig att jag hör klarinetterna. Alldeles för stor stråkstyrka, med dagens violinklang, ett ’jäklans drag, överkörda klarinetter. Blir det någon skillnad om man tar bort klarinetterna? Intressant tanke. Hur var det då på Beethovens tid, när symfonin uruppfördes 1808? Förmodligen färglade klarinetterna precis som upphovsmannen hade tänkt sig. Sidotemat, Ess-dur, blir uppenbar i översikten. Stråket leder denna första sats genom bearbetningar och modulationer. Huvudmotivet och oktavfördubblingar ringlar sig igenom en ypperlig första sats och nu ser man tydligt hur en enkel idé utvecklar formen.

Johan