Jag har skrivit om detta förr. Midsommaraftonens bedrägliga leende; alla dessa, annars så osynliga invånare, som plötsligt är ensamma på stadens gator. Jag ser de aldrig annars. Men nu är det bara de som existerar; utslagna, udda, hemlösa, isolerade, behövande m.fl. Nu står de här plötsligt mittemot varandra. De är de enda som finns kvar i stan, hänvisade till gatan, då alla utskänkningsställen är stängda. Stämningen är svår att beskriva, men den går att ta på. En blandning av försjusning och skräck. Staden luktar tomt, fränt och främmande. Och så denna tystnad, borta är bruset, bara ensliga skrik ekar i staden. Sofforna är fyllda av uttorkade medborgare, som förbrilt letar efter sig själva. Polisbilar cirkulerar runt Medborgarplatsen. Verkligheten är nästan som en film, en gammal svensk film i svart-vitt, där varje individ är en karaktär. Gängbildningar i Fatbursparken bryter mönstret. De sitter tillsammans med duvor och råttor och frossar i midsommarfirande. Detta är så långt ifrån en svensk midsommar i skärgården man kan komma. Jag står här tillfälligt, ska snart ut i förorten till ett annat firande och jag undrar fortfarande var alla dessa ensamma medborgare kommer ifrån.

Johan