Känner ni till passagen mellan centralen och T-centralen i Stockholm? Jag talar om den smala gången som måste passeras oavsett om man ska med fjärrtåg eller T-bana; om den hissnande känsla när när mötande gångtrafikanter rusar förbi. Det gäller att ta spår, hålla blicken framåt, nästan hålla andan. Balans är bra att ha, fokuserad. Känslan är att alla andra är statister. Själv går man i huvudrollsfåran och snacka om promenadtempo! Här gäller inte långsamt promenadlunk. Folk nästan springer, oavsett om det är rusningstid eller inte. Denna morgon är det extra jävligt. Jag har både ryggsäck, stor resväska på hjul och två plastkassar. Oavbrutet springer folk på min rullande väska. Jag svär och de ber i bästa fall om ursäkt. Själv håller jag mitt spår så gott det går. Här gäller inte högerregeln. Folk springer som de vill, utan hänsyn till huvudrollsinnehavaren, dvs. jag. Passagen mellan T-centralen och centralen är en hissnande känsla och om du aldrig upplevt detta är det nog tid för det nu; en karusellkänsla i bergochdalbanefart och det bästa av allt, du har alltid huvudrollen.

Johan