Min älste vän. Vi ses på ett café i Kalmar. Han från Ystad, jag från Stockholm. En gång bodde vi grannar i ett gemensamt sommarparadis. Vi vet det mesta om varandra, känner igen varje spår av vår vänskap. Nu sitter vi återigen mitt emot varandra och går igenom våra liv. Allt som sägs är självklart, inget är främmande. Caféet ligger intill Kalmar slott, ett jazzcafé, bredvid en nerlagd skola. Slottsallén inramar området. Det är tropisk natt, 24 grader varmt. Klockan är 21.22. Min älste vän berättar om gemensamma vänner, som nu bor där vi inte bor. Inget märkvärdigt med det. Delvis handlar det om vårt gemensamma, gamla liv. Jag känner igen dramturgin, kunde lika väl sagt det själv. Det handlar om ett långt liv; situationer som utspelades i barndomen, i 30-årsåldern eller varför inte nu. I våra dialoger finns egentligen inga överraskningar. Uppväxtens somrar handlade om skogens äventyr, beachparties, att ro tunga ekor över sundet, midsomrar, fiske, att leva tillsammans i generationer, tonår, musik, den första cigaretten, den första fyllan. Vi behöver egentligen inte prata om det. Vi vet redan allt. Här finns inga hemligheter och här sitter vi nu igen. Denna vänskap kan inte tystas. Den bara finns, har alltid funnits, då och i högsta grad nu.

Johan