Bardomstankar

De här veckorna i Kalmar är heta. Inte en dag under 30 grader. Svalast är det i mammas våning, i korsdrag. Att plötsligt, tillfälligt leva i gamla roller är inte helt enkelt. Och inte skulle man kunna flytta ”hem” igen när 60-årsåldern närmar sig. Vissa generationsroller är delvis förändrade, andra rutiner är detsamma. Här handlar det om vardagsbestyr och trevliga, långa promenader. Men inte skulle man kunna flytta hem igen, inte ens till hemstaden. Jag försöker arbeta med mina kompositioner, men det är inte lätt. Visst är det lugnt, men det finns ingen ro. Det blir mycket P1, sommarprogram. Högläsning, Ranelid och Kalmars historia. Vi städar, organiserar, rensar ur garderober, skura balkongen och jag har redan glömt mitt eget liv i Stockholm. Jag är ingen resande person. Så fort jag lämnat min lägenhet längtar jag hem igen; är alltid en främling i andra miljöer och egentligen ogillar jag att leva på andra människors villkor. - Det är onsdag eftermiddag, 31 grader varmt. En ölandsutflykt har nästan knockat mig. Duschen reparerar de heta skadorna och plötsligt känner jag mig som en ny människa. Jag lever i kappsäck. Inget för mig. Snart ska jag tillbaka till de trygga rutinerna och jag kommer aldrig att flytta hemifrån, dvs. från mitt vuxna liv, i en lägenhet på Södermalm.

Johan