Mellandelen rör sig så långsamt att tiden nästan stå stilla. Tonerna glider i täta intervaller, med en pressad ansats, för att sedan plötsligt falla ner i överstigande språng. Sekunder blir septimor, terser omvandlade till sexter, Anspänningen blir märkbar och påminner om styckets två första takter. Sedan tillbaka till atmosfären, simmiga glissandi. Tonaliteten delas av i mitten, av en tät drill, som ökar i intensitet. Grundmotivet dyker upp spegelvänt och sedan hela processen upp och ner.

Musiken rör sig i svaga rum, toner som näpperligen hörs, pianopianissimo, högt läge, där vanligen instrumentet känner sig obekväm. Nu kvävs nästan tonerna. Ett ciss omvandlas via legatobågen till c, i ett snabbt tremolo och sedan en oktav lägre och ytterligare en oktav lägre. Rörbladet vibrerar ivrigt då lägsta tonen intages. Cirkulationsandning - en uthållig frekvens. Väntan och sedan paus, andning.

Mellandelen rör sig nu nästan inte alls. Det finns en förväntan, något som ska hända, en inbjudan, kanske en explosion, en kaskad av toner som väller ut, för att kontrastera, för att distansera. Men vi befinner oss fortfarande i ett stiltje, där toner glider i täta intervaller. Septimor är åter sekunder, sexter tillbaka till terser och rörelserna har stannat till en och samma ton.

Johan

Recension

Stadsteatern

Figaros bröllop

Per Gynt

Operan

La Traviata

Figaros Bröllop

Friskt, fräscht, fräckt, erotiskt. Ingen gammal dammig opera där inte.

Per Gynt

Fantastisk föreställning, fyra timmar och en kvart.

Inga svackor någonstans trots längden på före-

ställningen.

Det enda som inte var bra var hon som spelade mor

Åse. Hon hade aldrig lärt sig artikulera som t ex

Marie Göranzon. Man hörde knappt mor Åses repliker.

La Traviata

Något märkligt att se Kameliadamen prata i

mobiltelefon, men är det modernt så är det.

Fantastisk sång av Maria Fontosh.

Hovkapellet lät lite slitna, dock ej så slitna och

tråkiga som filharmonikerna. Men har man spelat

samma musik i 27 föreställningar hamnar man nära rutinens brant.

Samtliga tre föreställningar är klart sevärda.

Hampus Lindahl

Jag tänker på 1910. Bruno Walter beskriver detta år, han befinner sig i Wien, då konstmusiken kanske nått sin största höjdpunkt. Gustav Mahler är 50 år. Han har lämnat Wien med nionde symfonien och har endast en kort tid kvar att leva. Men det var i Wien han odlade symfonierna. Bruno Walter beskriver tillkomsten av tredje symfonien, fjärde symfonien, femte symfonien och han ägnar sitt liv åt att sprida Mahler över världen.

Jag längtar till 1910. Jag tänker på Richard Strauss, Claude Debussy och Jean Sibelius, mogna män i sin bästa komponistålder. Sibelius talar om sin nya symfoni och han tecknar förlagsavtal och räknar pengar, eller rättare sagt skulder. Debussy utvecklar sitt eget språk och Jeux ska snart överraska världen. Senromantik, impressionism, expressionism, futurism och snart kommer första världskriget.

Jag drömmer om 1910. Wienskolan. Arnold Schönberg är 36 år och en enorm orkestrering ruskar om oss, Gurrelieder. Tonspråket är på väg mot upplösning och tonarterna har snart ingen hemmahamn. Alban Berg släpper sin tredje stråkkvartett och hans två år äldre kollega, Anton Webern komponerar opus 7. Jag vill vara där, just när det hände. 1910, kanske i ett centralt Wien.

Johan

Jag vrider tiden tillbaka, bokstavligen och i tanken. Klockan är sju, alltså sex. Tiden har väntat länge, kanske för att förklara att vintern är i antågande. Sommaren försvann, hösten fanns inte och nu är vi här, timmen är slagen. Fotbollsallsvenskan avgörs i dag, sista omgången. Ivriga Hammarbysupportrar pryder Söders centrala gator, på väg mot söderstadion. De sjunger segersånger trots att laget är avsågat från slutstriden. Snart somnar Söder in och vi hör endast ropen från Zinkensdamm.

Vi sover en timme längre denna morgon. Fast visste ni det när ni vaknade? Men vi gör ingen affär av detta, bara gå vidare, i en förskjuten timme. Solen tittar in till en varm frukost. Kaffe latte, ägg, rostat och varma frallor. Aspenström underhåller en senarelagd frukost och ”Godmorgon världen” väntar på sin andra timme. Telefonen ringer om och om igen; korta svar, planer för dagen och jag ställer om till vintertid. Jag vrider min minnesbild tillbaka och klockans timvisare bromsar årstiden. Vi promenerar och klockan är tre, fast två och jag är tillfälligt ur led.

Johan

Egoism är att leva som man vill leva, det vill säga att kräva av andra att de lever som man vill.

Oscar Wilde

Johan

Höst. Dessa färger. Är de farliga? De väcker starka känslor, gula tankar, röda framtidsutsikter och gröna minnen. Dimman var tät denna morgon. Den vek sig och lättade i järnnatten. Jag vek mig och vände mig i sängen. Varför redan morgon. Jag somnade nyss. Då var det natt.

Ljus. Var finns morgonsolen. Sömnlösheten har rest från årstiden, just då vi vägrar att stiga upp, kanske då det redan är för sent. Dolda tankar, långsamma beslut, förväntansfulla löften. Temperaturen är mild även denna morgon. Vintern låter vänta på sig och sommarskorna pustar ut på hallgolvet.

Tystnad. Denna tystnad. Vargtimmens ödsliga utbud. Är det farligt? Kanske inte, men ensligt. Jag sitter i mitt kök. Det är ombonat och krukväxterna trivs. Träden, utanför fönstret fryser. Jag hör deras vädjande susning där de svajar i vinden. Inomhus, utomhus och där i mellan tysta tankar.

Morgon. Livet en dag äldre. Sekunderna räknas ner. Är det nödvändigt? Tidiga beslut, vardagssysslor i antågande. Frukosten upprepar gårdagens innehåll. Inte överraskande, men självklart. Morgonen drar sig, vill inte gå in i dagen. Men det går inte att stoppa. Nyss var det sommar, i morgon vinter, och någonstans där finns jag.

Johan

Dessa sammankomster sker några gånger per år. Av föreningens ca. 240 medlemmar dyker ungefär 20 upp, samma ansikten varje gång, till en av föreningens trevligaste verksamheter. Dagens föreläsare, för vi har en föreläsare varje gång, är en känd fågelentusiast och nu slussar han oss genom fågellivet, sveriges olika arter och dess sångläten. Lövsångaren, sveriges vanligaste fågel - 25 miljoner par, sjunger i nedåtgående rörelse. När vi hör hanens vädjande läte känner vi igen signalen från skogens alla promenader; ett bra sätt att lokalisera den skygga sångfågeln, som oftast sitter gömd i dolda lövverk. Föreläsaren går igenom mängder av fåglar och dess läten. Vi härmar och visslar komplexa truddelutter och jag tänker på gulsparven, han som sjunger i min första pianokonsert.

Sedan blir det mat, idag kålpudding och jag får plötsligt känslan av det gamla folkhemmet, husmanskost som det en gång smakade, gjort på gammalt vis med potatis och lingon. En gammal tid finns plötsligt nu. Diskussionerna rör sig mellan borden. Alla har mycket att säga. En liten förenings ytterkant, nyfikna medlemmar, en enkel sammankomst på Söders höjder, där natten lägger ner sina sista timmar. Till sist är vi endast fem medlemmar kvar. Kaffet är slut. Den sista ölen konsumerad. Promenaden hem är mild. Det är midnatt.

Johan

Jag älskar tonupprepningar; igenkännande strofer som påminner om en fast karaktär. Det ger en musikalisk trygghet. Hela världens musik består av tonupprepningar, sammanfogade och varierade på olika sätt. Varje tid i musikhistorien har brukat sina metoder. Det gäller att vara klurig, att systematisera materialet så att musiken inte upplevs som enformig och statisk, helt enkelt att musicera över geniala motiv; som om musiken fortgår, men att det i själva verket är omvändningar av ett grundmaterial som utvecklas i tiden.

Beethoven rörde sig i rytmiska motiv, som han ideligen melodiskt och harmoniskt förändrade, enkla upprepningar med modifierade förtecken i väldiga expansioner. Men grundmaterialet är enkelt, tydligt och personligt. Stravinsky upprepar tonhöjder, formler som han rytmiskt varierar, förskjuter, serier som lagras på varandra. Upprepningar är att känna igen sig samtidigt som musiken rör sig framåt.

I mitt klarinettstycke rör sig upprepningarna fram och tillbaka, precis som om det inte finns något mål. Tiden står stilla, som om varje notgrupp väntar på nästa rörelse. Pauserna styckar av intervallernas konturer och vi känner plötsligt igen en klassisk andning. Vart är musiken på väg? Tonhöjder styrs nu av indelade rytmer och klarinettstämman blir allt utan förutsägbar. Nu kommer strofen tillbaka. Tonupprepningen klingar spegelvänt och jag gillar den igenkännande upplevelsen.

Johan

Jag skriver pressrelease och bjuder ut ett modernt tonspråk. Hur värderar vardagen detta? Behövs jag? Behövs konsten? Vad behöver människan? Om vi tittar historiskt på det hela är konsten och musiken livsviktig. Gammal kultur lever i högsta grad just nu; samtidigt som den samtida konsten får vänta på framtiden, att verkligheten hinner ifatt, och förstår vad det är frågan om.

Annat är det med underhållning. Den lever nu och den moderna människan använder den i sin eskapistiska vardag. Att bli road är en självklarhet och underhållningsbranschen har blivit ställföreträdande kultur. Litteraturen styrs av medias nöjesutbud och deckarförfattarna och romandebuterande journalister är våra nya språkhjältar. Idol är ett musikaliskt föredöme och tonåringar blir geniförklarade för att de nyligen lärt sig tre nya ackord på gitarren.

Måleriet granskas ibland i fåtaliga kulturprogram, men oftast råder popkonstens hippa yta, färgade av redan mytiska rykten av den s.k. moderna konstnären: han som både skriver romaner, målar och har eget rockband. - Den gamla musiken härskar över konserthusen, musiken som hunnit ifatt tiden. Tonsatta, gamla symfonier har rest sig från dissonanta positioner och klingar nu ljuvligt i nutidens öron. En museial värld blir tillsammans med vardagens underhållning allas vår ”kultur”, medan samtidskonsten sitter i isolerade väntrum. Ska den konserveras till en annan verklighet? Kanske då tiden har lämnat gårdagens konst för länge sedan?

Johan

Jag är tillbaka på det gamla cafét. Det var ett tag sedan, men inredningen är sig lik. Kassaapparaten är ny, personalen är under omsättning. Ägaren slår in 40 kronor, men apparaten piper bara och kassalådan vägrar att komma ut.

Jag fingrar lite på pianot, relativt nystämt, fin klang, balans i intonationen, Hoffman, en välkänd pianotillverkare, dessutom med Rennermekanik. Visst vill jag drämma till med en sonat, men gästerna vill nog inte höra en dramatisk Beethoven.

Vi har möte om framtiden, om det nu finns någon framtid och det vet man ju inte förrän man är där, i framtiden alltså. Men planer har vi och vi breder ut dem friskt, som de små kretiva varelser vi är. Just det väcker min entusiasm, trots höstens sköra ljus och vi kommer fram till nya lösningar.

Mobilen ringer oavbrutet. Det är hon, det är han och sedan ringer eleven som vill boka ny tid. Kaffet grillar den sura magen och mitt spiralblock är fullt av anteckningar. Planer för framtiden, om det nu är så att det finns en framtid. Det får vi se då, i framtiden.

Johan