Julhandeln började redan i oktober. Varför, kan man undra? Alla knep är tillåtna och människors goda ekonomi sväljer allt överflöd. Jag ser ingen julhandel. Jag blundar, deltar inte i frosseriet, tror inte på tomten, möjligtvis på affärsmännens vinster.

Visst kommer jag ihåg julskyltningssöndagen, som det en gång var, första söndagen i december. Före denna söndag fanns ingen julskyltning. Allt gjordes i ordning kvällen och natten före. Sedan täcktes skylfönstren med plast eller papper och inget visades förrän invigningen på söndagen. Då var det fest och folkliv i den lilla staden. Min far hade musikaffär. Där spelade tomteorkestern och det glittrade av julstämning, skinande elgitarrer och flakeade trumsätt. Disneytomten var nästan inte uppfunnen. Granen och ljusen var det viktigaste inslaget, förutom julbordet och en tomte som kom ganska sent. Detta var på den tiden när folk fortfarande gick i kyrkan. Kalle Anka hade just börjat sin tradition, för dem som eventuellt hade TV.

De sista decennierna på förra seklet gjorde jag karriär som jultomte i en berömd skådespelarfamilj; kanske min största roll i livet, som satte stor prägel hos de många barnen. De lärde sig tidigt att inte tro på tomten. De trodde bara på undertecknad. Varje år var det ett nytt tomtetema; först skulle jag gestalta en person: ex. Göran Persson, Gandalf m.fl. Sedan skulle sminkörerna, oftast barnen, sminka upp årets personlighet till att se ut som tomte. Ett omsorgsfullt och tidskrävande arbete. Så, vad gör man inte för att fly ur sitt eget skal, just på julen, när det är som mörkast.

30 november. Julhandeln förföljer oss överallt, 24 dagar kvar. Affärsmännen vinkar inte längre från sina skyltfönster. Tror de på tomten? De räknar pengar. Jag räknar dagar. Snart är det över. Snart är det 2008. Kanske blir det ett bättre år. Vem vet, tomten kanske överraskar i år.

Johan

Jag fyller mig med minnen från 1950-talet, skildrat av Niklas Rådström i romanen ”En handfull regn”. Rännstensboll, en utövning som bedrevs på stadens trottoarer, kanske en Stockholmsföreteelse. Jag minns bollspelet väl. Varje år, i augusti, hälsade vi på vår mormor, som bodde på Söder i Stockholm. Det tog inte lång tid innan våra skollovskamrater i storstaden introducerade rännstensboll. För att utöva denna idrottsaktivitet krävdes en tennisboll, två tävlande med hyfsat bollsinne och en ränna i trottoaren; en alldeles speciell ränna, som buktade svagt åt båda håll, där vanligtvis regnvatten passerade på väg till en väntande brunn. Två kombattanter mitt emot varandra, vanligtvis med en klunga ungar placerad i en yttre cirkel och som utgjorde publik. Sedan gällde det att studsa bollen mot rännstenskanten så att bollen studsade tillbaka och sedan ta lyra, en poäng. I värsta fall missades chansen och bollen for vidare till motståndaren.

Texten fyller tankar med minnen från 1960-talet. Jag minns att att vi spelade rännstenboll mycket och ofta och att jag sedan introducerade bollspelet för Kalmarkretsen. Men den lilla staden var inte utrustad med de perfekta rännorna. Min syster och jag utvecklade även en inomhusvariant, där husets trösklar tagit över rännans funktion. Inte en helt lyckad lösning, då tröskelns branta sida blev för svår att bemästra. Men jag minns våra Stockholmsresor och rännstensbollsturneringar; en idrottsutövning, som enligt Rådström borde vara en OS-klassad sport.

Johan

Mötet är satt till klockan 12.00 - GrevTuregatan 16, restaurang Grodan. Det var länge sedan jag besökte ett exklusivt ställe som detta. Kanske det avslöjas på min orutinerade hållning; att bete sig i finare sammanhang, inget för kulturens fattiga riddare, mer för sidenkostymer och koketta figurer. I alla fall är jag som vanligt i god tid, efter att ha tagit min vanliga promenad, i dag från Söder till Stureplan.

Mötet ska handla om den nya beställningen till Jönköpings Sinfonietta. Vi, Niklas Rådström och jag, har redan producerat två sångcykler, uruppförda med stor framgång och där skivinspelningen i stort sätt är klar. Skivsläpp planerat till nästa vår.

Delegationen från Jönköping uppenbara sig strax efter tolv och jag gör entré i glada mäns sällskap. Lunchmötet hålls längst in i hörnet, ett bord för fyra, två beställare - två påhittare. I denna produktion ska vi bygga ut formatet, en helaftonsföreställning, i två akter. Planerna är attraktiva och jag känner att jag vill börja omedelbart. Jag hävda mitt musikaliska område, behöver min orkester, mitt klangrum. Niklas beskriver sina tankar kring en text som ännu inte finns.

Mötet befinner sig i stor koncentration, medan lövbiff och kalvlever bärs in. Runt omkring sitter affärsmän mellan transaktioner och aktiespekulationer. Lokalen förmedlar grumlig akustik. Min nedsatta hörsel har inte förmågan att vara selektiv; alla ljud dimper ner som en sammansatt sörja. Det är dags för kaffe. Vi har redan fått en klar bild hur vi ska ro detta i land. En röst, en orkester, en historia på många nivåer. Premiär, kanske hösten 2009.

Mötet drar ut på tiden. Jag känner mig nu hemtam i den exklusiva restaurangmiljön; väntar på kontraktförslag, en text och ett tomt partitur att fylla med klang. Vi reser oss efter drygt två timmar, i samförstånd och i tanken klingar redan ett embryo till något man ännu inte vet något om. Kylan omsluter mig och jag promenerar tillbaka till ett förväntansfullt Södermalm.

Johan

Novemberfest, förort, tradition.Visst är det julstämning och visst infinner sig samma känsla i år som förra året. Kallt så det förslår, är inget för en febersjuk grabb. Vi håller oss inomhus. Kristofferskolan håller igång traditionen. Föräldrar arbetar förtvivlat med alla aktiviteter; försäljning av kläder, stenar, mat, julgodis, spunnet socker, prylar, prylar och ännu mer prylar. Barnen åker karusell, går i spöktunneln, klappa spindeln, baka pepparkakor och till sist fiskdammen. Alla är entusiastiska och verka nöjda. Vi vuxna spenderar lång tid i det överbelastade antikvariatet. Här görs många fynd, för nästan inga pengar alls. Jag hittar två partitur: Wagners Parsifal och Beethovens nia, 20 kronor, som hittat.

Maten är ekologisk, som sig bör och i jazzcafét stämsjunger två gymnasister, ballader i en tydlig gitarrtradition. Novemberfest, skolans årliga högtid, då insamling och sammanhållning bekräftas. Kaffet är för starkt, saften för svag, benen har blivit trötta och dagen har plötsligt blivit kväll. Vi tar våra bokkassar och lämnar folkmassorna, bara för att återvända hit i morgon igen.

Johan

Operan

Romeo och Julia

Musik Prokofjev

Varför måste alla "gamla" operastycken och baletter börja med ett stort sällskap som vanligtvis befinner sig på stadens torg eller någon borggård?

Där skall deltagarna strosa runt, försöka vara naturliga och någon skall skämta till det och någon skall alltid spela berusad. Ibland kan det fungera hjälpligt men ofta blir det bara fjanterier.

De "avdelningar" där bara Romeo ochJulia förekom var det stor opera, men så fort det var mer än tio personer på scen blev det lite löjligt.

Bra framträdande överlag, men ett par tromboner brölade något hemskt i de starka partierna och förstörde intrycket av den vackra musiken. Samma instruments bröl förstörde också Mozarts Requiem på Konserthuset förra hösten.

Stadsteatern

Vildanden

Regi Thommy Berggren.

Medverkande Josefin Ljungman, Marie Richardson, Ingvar Hirdwall, Johan Rabeus m fl.

En ny triumf för Stadsteatern, som haft en lyckad höst med bla Juloriatoriet, Per Gynt och Figaros bröllop. Dramaten får skärpa sig.

Thommy Berggrens regi av stycket är helt enorm och framförallt fäster man sig vid de pauser, då det är helt tyst på scen, men skådespelarna genom sin blotta närvaro får fram en fantastisk stämning. Tala om kammarspel. Jag har inte upplevt sådana vibrationer på en scen sedan jag för många år sedan såg Strinbergs Påsk på Dramaten med bl a Stellan Skarsgård.

Jag har lite svårt med den enorma fina kritiken av Josefin Ljungman i rollen som Hedvig. Visst är hon duktig, men utan närvaron av de andra fantastiskt

duktiga skådespelarna hade hennes rolltolkning aldrig burit så långt.

Hampus Lindahl

När ängarne börja blomma,

och björken lövas i lund,

då sjunger göken i skogen

båd arla- och särlastund.

När lien gått fram på ängen

och blomstren ligga på bår,

då tystnar göken i skogen

och tiger tills åter blir vår.

Men bönder tro han är döder,

och barnen tro han blir hök,

en kärng har hört honom skratta;

han är för besatter, den gök.

I marknan vid tyska torget,

hos urmakar Schnabelbart,

där kan du köpa gökar,

som gala båd timme och kvart.

De gala till jul och påska,

de gala med urets lopp,

om blott de smörjas i munnen

och verket dras riktigt opp.

Ur ”Sårfeber” av August Strindberg

Johan

Cinderella 19/11

Gröna Lund Bandet

Ronnie Gardiner, trummor

Karl Olandersson, trumpet

Klas Brodda, tenorsax

Matias Algotsson, piano

Karl Larsson, bas

Karin Hammar, trombon

Claes Askelöf, gitarr

Trots att eller kanske tack vare att bandet spelat

ihop i tio år (dock ej Karin Hammar, som hoppade

in i stället för ordinarie trombonisten, klart trevligt

inhopp) lät det helt underbart. Fräscha, fina

arrangemang och en hel del nytt. Återväxten i svensk jazzmusik är tryggad med sådana unga artister, men var är den unga publiken? Vad händer när Medlemmarna i Nalens Vänner blir för gamla för att lyssna?

Ronnie Gardiner blir tydligen aldrig för gammal och

han hade roligt tillsammans med de unga artisterna. Enda plumpen i protokollet och ingen stor sådan var gitarristen Claes Askelöf, som spelade bättre än han pratade mellan låtarna.

Cinderella är också en fantastisk båt för sådana här spelningar. Fun Club, där konserten äger rum tar cirka 300 personer och även i övrigt är båten

helt godkänd för att vara en finlandsbåt, Mycket bra mat, trevlig personal och gott om utrymme.

Hampus Lindahl

Under några år tillhörde jag stallet på en av Stockholms artistagenturer. Det var under en stark utvecklingsperiod i mitt skapande och många spännande projekt initierades ur detta samarbete. Något som slog mig ganska omgående då det gällde artistförmedling i allmänhet, en erfarenhet som gällde för många agenturer skulle det visa sig, var svenska musikinstitutioner och svenska musikers ganska nonchalanta attityder. Detta i jämförelse med mottagandet som man ofta möttes av utländska konsertbolag, agenturer och utövande musiker. Det bör tilläggas att ”attitydproblemen” inte gällde alla svenska konserthus, institutioner etc.

Det första som slog mig var att det var så få som i huvud taget svarade på brev, mail och dyligt. Min erfarenhet, programrådet i Stockholms konserthus, var att det var livsviktigt att hålla kontakten med svenska artister och tonsättare. Många tjänstemän som utlovat svar på förfrågningar ringde aldrig tillbaka, möjligtvis om det handlade om betydande artister, uppdrag eller projekt. Det som förvånade mig var att detta var mer regel än undantag. Många av dessa tjänstemän sitter på uppdrag - huvudman stat, landsting eller kommun, och som finansieras av skattepengar. - Erfarenheten från länder som England, U.S.A, Tyskland, Frankrike etc. var att man nästan alltid fick trevligt bemötande, snabba svar och att de var hjälpsamma och serviceinriktade. Det gällde stora som små konserthus/institutioner, betydande konsertbolag och agenturer. I högsta grad gällde detta också internationella artister och musiker. Dessa, utländska, verksamheter var med få undantag affärsdrivande företag utan en större marknad i Sverige. Ändå alltid ett korrekt och hjälpsamt uppträdande. Hur kan det vara så här? Hur kommer det sig att just svenskarna uppträder på detta vis; där vanligt hyfs och artigt bemötande är sällsynt? Under dessa år uppstod det givetvis lysande undantag, till agenturens stora glädje. Är det bara kultursektorn som drabbats av detta eller är det så att svenska folket återigen bör gå på charmkurs?

Johan

Brahms och Tan Dun

Katarina Kyrkas kör 4/11

Brahms Ein deutsches requiem.

Varför kallas detta stycke "Ein deutsches requiem"? Börjar tysk nationalism göra sig gällande redan där?

Brahms requiem skiljer sig genom en mycket ljusare framtoning från de skrämmande skildringarna i Mozarts, Berlioz och Verdis döds-

mässor. Brahms skildrar den yttersta dagen som en glädjefest.

Ånyo ett fantastiskt framförande av kören.

Helhetsintrycket dras dock ner av orkestern från

radiosymfonikerna och barytonsolisten som inte riktigt fick någon samhörighet med den underbara kören.

Kyrkan fullsatt av en hänförd publik.

Konserthuset 15/11

Tonsättarfestival

Tan Dun Opera Tea - A mirror of soul

En speakerröst hälsade humoristiskt publiken välkommen till Stockholms nya operahus.

Vacker musik, stram effektfull dekor, vacker sång

och effektfulla inslag av vattenspel, pappersprassel

och intressanta slagverksframträdande. Somliga

anser att det hela är för "luftigt" och effektsökande

men jag tror att de som tänker så har stelnat i

attityderna och har svårt att ta till sig något nytt.

Orkestern verkade inte riktig ha förstått hur musiken skulle låta och jag kunde från min plats se kompositörens minspel och han verkade inte förtjust hela tiden.

Hampus Lindahl

Snart december. Jag undrar om tiden någonsin gått så fort. Hösten har inte funnits i medvetandet. Året har varit produktivt, hittills arton verk komponerade; nakna solostycken, så där lagom befriade från ytliga tvångströjor. Del blev ett sådant år i år. Mitt första fagottstycke är färdigkomponerat, enkelt med kontrasterande teman, som utmanar instrumentets naturliga gränser. Jag njuter av fagottens poetiska klang och försätter mig i musikalisk trans på en resa som hela tiden överraskar mig.

"Den vilde pojkens sånger". Den sista skivinspelningsdagen avverkades i går, även denna gång utan upphovsmännens medverkan. Men av rapporterna att döma har det gått över förväntan. Nu är det bara att vänta på resultatet, en ny skiva, turné och kanske en scenisk version.

I dag, onsdag ska den nya beställningen till Jönköpings Sinfonietta verifieras, över en lunch. Vi har väntat på detta länge och ett års arbete ligger framför oss. Sångcykel, melodrama, för orkester och en röst, denna gång en skådespelare, sång med andra förutsättningar, en underbar utmaning. Känslan har redan infallit sig. Orkester, tillbaka till den stora klangen.

Tiden går så fort. Hösten drog förbi, nästan obemärkt. Det är snart december, dags att komponera, innan vintern rusat in i nästa kalenderår.

Johan