Nyårsafton. Aldrig under året står vi närmare stupet; med ryggsäcken fullpackad med ett års upplevelser, livrädda för vad ett nytt år ska anse om vår duglighet. Nyårssmällarna ljuder redan utanför fönstret; detta ofog, som redan i min barndom sprängde bort bekantars fingrar.

Sedan många år tillbaka firar vi även den tidiga dagens tolvslag; vi, som tillsammans inte upplever nattens första inträde i ett nytt års tidräkning, skålar redan till en tidig lunchmeny. Det ljusa firandet äger rum på en av Söders mest inbakade restauranger; en intim familjekänsla råder alltid där, ofta en trevligare tilldragelse än nattens mer tillgjorda aktivitet.

Vad tänker man då, så här på årets sista dag. Några löften blir det aldrig. Det har nog inte hänt sedan jag slutade röka för tusen år sedan. Men det infaller alltid en känsla som står mellan en sorts förtvivlan och en viss optimism. Minnenas galleri står också vidöppet, för visst kommer vi ihåg mängder av nyårsaftnar genom åren. Utan dessa speciella högtider hade nog minnet av barndom och uppväxt varit ganska obefintligt.

Jag kommer aldrig ifrån känslan av: ”att nästa år måste bli ett bättre år än det som just gått ur tiden”. För ett ögonblick uppstår en viss positiv känsla och champagnen känns naturlig: nästan en skrockfull upplevelse infaller och vi skriker Gott Nytt År och vi tror på det och vi kramar hela den okända världen. Sedan vaknar vi i vårt bakrus, fortfarande i tron om en bättre värld, bara för att upptäcka att världen är sig lik. Sängen är lika obäddad, disken står och väntar i köket och dammsugaren är lika oanvänd som vanligt. Men det ska bli ett bättre år i år, jag lovar, precis det jag lovar varje år.

Johan

Snart årets sista dag. Vad säger man. Har det varit ett bra år? Jag vet inte, ganska trist, inga egentliga utsikter. Det blev 22 verk, solonummer, extranummer. Det var ett sådant år. 2008, jag blir mörkrädd när jag säger året för mig själv - tjugohundraåtta. Var tog nittiotalet vägen? Vem visade vägen till det nya seklet? Jag hänger inte med, jag förstår ingenting. I alla fall är 2007 slut och jag hoppas på ett bättre 2008; ganska trött på att kräla omkring i svensk kultursörja. Det har inte varit ett bra kulturår, möjligtvis för underhållningen. Var tog debatten vägen? Var försvann det konstnärliga medvetandet? Kanske vi finner det efter nyår, i en subtil snödriva, om det nu blir någon snö nästa år. Vi kanske töar bort bakom växthuseffekten, lagom till att vi ska beträda seklets andra decennium. Då kanske de har rationaliserat bort alla symfoniorkestrar, alla musiker, all musik. Men då finns vi kvar; vi som skriver för en inre musikvärld. Vi bara fortsätter och blir till slut som ett enda stort opus.

Jag önskar alla musikälskare ett gott slut på det gamla året.

Johan

Jag är fortfarande i körträsket. Alla andra kommentarer är överflödiga.

Johan

Bättre sent än aldrig. Det blir inte mycket till blogg i dag; har hamnat i körträsket och alla ni som varit där vet vad det innebär. Sångare, fyrstämmigt, sexstämmigt, åttastämmigt; allt ska vara enkelt men bra. Känsliga röster ska hela tiden tas hänsyn till, inga tråkiga stämmor, däremot varierade och fyndiga. Sedan text, man måste hitta en lämplig text som ska passa ett specifikt tonspråk. Jag har hamnat mitt i denna djungel, i en folkrörelse som bara sjunger och ler. Jag varken sjunger eller ler, men tror nog att jag ska klara detta fångläger också. I drömmen sjunger jag på mitt senaste örhänge. Det låter för ’jävligt. Då somnar jag ifrån upplevelsen och längtar redan till nästa fyrstämmiga sats. Varför inte en tidig lördagspolska.

Johan

Nu är tiden inne för att lägga om kurs. Denna gång ska jag ro i lä med två tunga farkoster; byta riktning, utveckla nya trader. Varje gång detta sker blir livet till ett helvete. Jag tappar fokus, hittar inte mitt språk, kunskap eller tekniskt handlag. Nu kommer förvandlingen att bli betydligt värre; inte bara instrumentationsförändring, utan att även finna sitt eget språk i ett annat sammanhang.

Sångcykel 3, handlar om att gå tillbaka till orkestern, till en musikdramatisk miljö, att bygga och utveckla redan plöjda marker; att fortsätta innovationen från ”Den vilde pojkens sånger”. Jag känner mig redan vilsen - förvirrad och klamrar mig fast i en nuvarande dialekt. Försiktigt famlar jag mig fram mellan tankar och musikaliska visioner.

Körprojektet ska delvis bli en permanent process, ungefär som mina extranummer för soloinstrument; något som hela tiden pågår parallellt med vanliga beställningar. Jag letar mig nu tillbaka till den konventionella enkelheten, den fyrstämmiga satsen; lite av det som mitt pianospel ibland kan handla om och att vända ut och in på det harmoniska språket. Jag känner mig livrädd, men ska nog hitta mig själv även här. Att komponera för amatörkörer är en stor utmaning, att få det lilla att klinga stort. Jag vältrar mig i överlagrad harmonik, i min forskning på väg till den avskalade enkelheten.

Övergången är som att bestiga ett gigantiskt berg. Det sker nu, ett helvete i tiden och jag känner mig värdelös, som en nybörjare. På julafton kastade jag mig in i hymnens värld, experimenterade och utvecklade en redan sträng harmonilärartradition. Jag bröt mot varje regel. Jag var en rebell och jag koralharmoniserade mig till okännerlighet, såg mig själv i spegeln och hälsade mig tillbaka till verkligheten.

Johan

I dag, annandag jul, tråkar högtiden ut oss. Det är då vi söker oss till dikten, till Tranströmer och Södergran.

Johan

Juldagen, högmässa, Katarina kyrka. Lite folk, märkligt; efter en snabb folkräkning får jag det till 40 personer; på juldagen, kyrkans största högtid. Vad hade jag förväntat mig? Fullsatt givetvis. Men icke så, endast en liten skara sjunger ”Var hälsad, sköna morgonstund”.

Jag kommer sent, lagom till nattvardsgång, jag avstår. Prästen fördelar vinet till församlingsbor och sedan läser han ur Matteus. ”Stilla natt, heliga natt”. Den glest närvarande församlingskören sjunger i spretig stämföring och lokaliserar sig hjälpligt i den överakustiska miljön. Vi befinner oss i högmässans slutskede. Vi blir välsignade och sjunger Amen. Ett postludium dånar ut i en öde atmosfär, medan ljusen fladdrar i en annan rytmisk värld. Takkronorna håller sig stilla; de förgyller den kala, nymålade inredningen.

Nu vandrar församlingsbor fram och tillbaka mellan kyrkans olika skepp; förmodligen för att ta del av julkrubbor, herdar, vise män och ett barns födelse. Det råder tystnad. Människor viskar på väg ut från kyrkan och en högmässa, juldagen 2007, är avslutad. Prästen säger väl valda avskedsord. Han låter from och önskar frid och God Jul. Snart har alla gått och det är bara jag och kyrkvärdarna kvar. Orgeln har tystnat. Kvar finns ekon av människors sista suck. ”Det är en ros utsprungen”. Jag sjunger psalmen för mig själv; i mitt eget, inre kyrkorum, fortfarande sittande på tionde bänk. Julgranen, bakom altaret, påminner om högtiden och jag ska snart gå ut till vardagen; till en annorlunda akustik, till en annan efterklang.

Johan

Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar. Himmelens kronor, med gnistrande ljus. Glimmande bågar i alla guds hus. Psalm som är sjungen från tid till tid. Eviga längtan till ljus och frid. Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar.

Kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar. Över stridernas blod och larm. Över alla suckan ur människobarm. Över de släkten som gå till ro. Över de ungas vars dagar nu gro. Kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar.

Johan

Jag ogillar julkort. Utan förvarning dimper de ner varje år i brevlådan, i en redan upprörd tid. Ibland undrar jag om julkorten är till för mottagaren eller avsändaren. Ofta kommer det julkort från människor som i övrigt aldrig hör av sig. Det blir nästan provocerande. Varför, kan man undra? Hur tänker folk som skickar julkort? Är de bättre människor än vi som aldrig skickar julkort?

Minnet av U.S.A:s 1970-tal är att de då skickade julhälsningar till alla tänkbara, inklusive alla grannar. Julkortsbestyren var som en familjeindustri, där högt designade alster skickades mellan släkt och vänner. Förtryckta budskap glittrade i alla julens färger och högar av kuvert adresserades till när och fjärran. Och nåde den som glömde en avlägsen vän i grannskapet.

I dessa internettider har julkortsskrivandet avtagit markant, till min stora glädje. De få kort som kommer har en mer blygsam utformning. Nu skickas det mer personliga hälsningar, kanske med det senaste fotot av familjen; på många sätt ganska trevligt. Jag får en bild av avsändaren istället för oläsliga namnteckningar.

Sällan har jag själv skickat julkort. Kanske är tiden mogen för det nu, när det snart är omodernt att skicka julhälsningar per post; i tider när vi allt oftare kommer att få digitala påminnelser om vår stora bekantskapskrets och att julen snart står för dörren.

Johan

Författarn tyckte hon nog om,

förläggarn han var praktisk.

Förläggarn han att fria kom;

författarns korg blev faktisk.

Författarn som en fattig karl

ej kunde gå och giftas.

Förläggarn nu i himlen var,

där äktenskapen stiftas.

Författarn stretar nu för bröd

åt sin för detta flamma.

Förläggarn lider ingen nöd

och han gör frun till mamma.

Ur Sårfeber av August Strindberg

Johan