Vi köper cykelhjälm. Pojken cykeltränar. Jag har ingen cykel, har aldrig haft en cykel, barat lånat en ibland. Men jag har provat en cykelhjälm en gång; såg ingen vidare ut, passade inget bra, jag klär inte i cykelhjälm. Gör någon det? Men det är bra att ha ibland, när man cyklar.

Hur många växlar har du? Jag har inga växlar, bara växelpengar i höger bakficka. Pojken har 21 växlar. Nu provar han cykelhjälmen, ser bra ut. Passar bra till cykeln, den är vit, hjälmen är vit med svarta hål - protec.

Hjälmen passar perfekt. Nu ska pojken cykelträna med ny hjälm. Cykeln är också ny, den har 21 växlar. Hans mamma har 28 växlar, cykeln är ljusblå, den är ny. Jag har ingen cykel, men mitt humör växlar tjugoen gånger om dagen eller var det tjugoåtta?

Johan

”Ingen förstår en annans smärta och ingen en annans glädje! Man tror alltid, att man går till varandra, och man går endast bredvid varandra. O kval för den som förstår detta!

Min musik har kommit till genom förståndet och genom min smärta, den som smärtan allena har skapats synes glädja världen minst.”

Ur Franz Schuberts dagbok, 27 mars 1824

Johan

Stjärnorna däruppe otvetydigt klara, mitt hjärta på jorden det otvetydigt klara.

Praktfulla stjärnenatt, vi äro ett.

Sitter jag icke darrande på en lins av stjärnor ... som kunde den brista?

Tid, är det du, sömniga avgrund, som gäspande gäckar mig?

Fara för tröttnande danserskefötter,

fara för slappnande klätterskearmar,

fara för våghalsade utspända pärlband.

Tid - förgås!

Varje stjärna blinkar mig i ansiktet: jag är du!

Varje stjärna kysser mig på munnen: dröj hos mig!

Stjärnorna sluta en ring kring mig, närmare, närmare,

hela min överkropp inne i stjärndunst.

Vad gör jag därinne? Gråter jag?

Aftonen drömmer. Havskonungen dricker ur musslan en skål.

Ingen skall röra sig. Men danserskan stige

fram på midnattstår

och falle på knä och sträcke ut armen

och kysse den sköne.

Dikt av Edith Södergran (Rosenaltaret)

Johan

Recension

Roland Pöntinen piano

Stockholms Konserthus

Bach, Prokofjev,Skrjabin, Ravel, Liszt

Roland Pöntinen i all ära, men över en timme blir för mycket Pöntinen. Dock blir det inte så mycket för mycket som det blev när jag under fru Janssons tid lyssnade på Dietrich Fischer-Dieskau sjungande tyska lieder i en och en halv timma utan paus i en lokal där syret tog slut efter en timma.

Herr Pöntinen spelade Bach, Prokofjev, Skrjabin, Ravel och Liszt. Bach tyckte han var rolig att spela och varje gång jag hör Bach spelas förundrar jag mig över hur nära jazzen vissa stycken låter. The Bach Modern Jazz Quarted. Prokofjev och Skrjabin spelade han plikttroget genom utan något större engagemang. Däremot lade han själ och hjärta i Ravels vackra ”Gaspard de la nuit”. Det kände han för. Liszt lät bara söt och sliskig.

Man blev tvungen att ta pausen redan efter andra stycket, då det visade sig att flygeln var ostämd. Mitt superkänsliga musiköra hörde tidigt en dissonans i diskanten. Det är märkligt att flygeln inte var riktigt stämd. Detta har hänt mig en gång förut. Det var när Oscar Peterson var i Konserthuset och spelade och då lät flygeln för att uttrycka sig som man gör i Grönköping, f-r dj-vl-gt. Oscar Peterson var sk-tf-rb-nn-d och Konserthuset försökte skylla från sig genom att säga att flygeln innan konserten stått i ett rum som var svalare än konsertsalen. Dåligt!

Pöntinen spelade ett vackert extranummer, som jag tyvärr inte hörde titeln på. Sedan vidtog gullandet med bravorop och stående ovationer. Gudskelov har jag en ytterplats på första raden, så jag behöver ej delta i sådana exesser.

Hampus Lindahl

Det har komponerats musik i sekler; funktionsmusik, romantisk konsertmusik, 12-tons-musik, episk programmusik, ända fram till dagens pluralism. Musiken har alltid varit samtida även om samtiden har haft svårt att tillämpa den och med all säkerhet har tonsättarna oftast skrivit utifrån stor passion i århundradens skrivalyor. Konstmusikvärlden upptäcker vanligtvis de stora verken för sent, då upphovsmännen redan är döda. Det är lång väg från skrivaverkstan till de fina salongerna. Men musiken är tidlös. Bach är lika aktuell som Brahms, Debussy eller Stravinsky.

Förutsättning för att konserthus runt världen ska fyllas av musikälskare är att det komponeras musik; att det även i dag skrivs fullödiga verk, för dagens publik, för morgondagens publik och att vi faktiskt inte är döda som vår avlidna kolleger.

När jag läser musiktidsskriften Opus känner jag inte igen min musikvärld, inte någon musikvärld. Magasinet liknar mer en fransk modetidning, parfymerad med glitter och vackra bilder. Exklusiva annonser berättar om Villa Puccini, klassisk pianokonst och Lunds studentsångare som har sålt sin skiva i 40.000 ex. Texter rabblar och staplar fraser i porträtt, i musikhistoriska berättelser och i närgångna intervjuer. Jag läser om Åke Hermansson och granskar bilder på ”vackra” dirigenter. Men jag känner inte igen världen, den värld jag på något sätt tillhör.

Nu släpps biljetterna till Östersjöfestivalen. Nu löser jag tolvtonssudoku. Nu läser jag om operetter, hardcore och kramgoa låtar. Detta läser jag i Opus 10. Jag har just komponerat opus 126.

Johan

Jag vet inte var inspirationen kom ifrån; kanske ur morgonångesten, kanske från dagdrömmen, vad vet jag? En liten sekund, en liten sext och ett svagt tremolo. Det var plötsligt jag, stråke mot cellons grövre strängar, mot instrumentets hals. Motivet är glasklart och när jag vänder på temat får jag svaret. Det sjunger. Jag sjunger.

Naturflageoletter väcker min andra tanke. Dynamik, jag är full av dynamik. Cellon spelar för mig, spelar toner jag ej förväntat, men jag hör dem, jag skriver ner dem. A-strängen vibrerar. Stråken ligger mot stallet just där övertonerna inte vill ta slut. Tempot något lågt, kanske 69. Min puls sjunker när flageoletten stiger. Jag sjunger. Cellon sjunger.

Instängd, jag känner mig instängd. Instrumentet är instängt i sin sordin. Temat upprepas. Jag upprepas. En liten sekund, en liten sext och ett C som ligger kvar i basen. Nu minns jag drömmen, stråke mot cellons tunna strängar, mot instrumentets mittpunkt. Den sista tonen vädjar om stillhet. Den sista tonen vädjar om livet. Den sista tonen dör bort. Jag sjunger. Tystnaden sjunger.

Johan

Då det tyvärr är så att många inte läser Sveriges bästa tidning, Svenska Dagbladet, tillåter jag mig saxa ur Jan Mailards artikel i dagens tidning. Artikeln har rubriken "Fotboll behöver inte långlöpare".

Varför kan inte ett (all)svenskt fotbollslag föra en match? Det som landslaget råkade ut för i Belfast är en schlager även i vår högsta serie. Felet är att löpning och press premieras högre än snabb bollbehandling. Det hämmar utvecklingen.

Håkan Mild vann på sin tid alla tävlingar om vem som sprungit längst under en match, men alla som förstår sig på fotboll vet vad Håkan Mild stod för. Han var ingen spelare som förde fotbollen framåt vare sig på plan eller i teorin. Löpsträcka är en parameter som tas till av människor som inte förmår närma sig sportens kärna: bollbehandlingen.

Lars Lagerbäck kanske är den starkaste förespråkaren för detta färglösa frälse; fotbollsteknokraterna, eller glädjedödarna som jag säger. Majlard jämför Håkan Mild med Lionel Messi i Barcelona och man kan väl lugnt säga att den jämförelsen utfaller inte till Håkan Milds fördel.

Bollbehandlingen sätts på undantag men spelförstörare, däremot, uppmuntras fortsätta. Kalmar FF:s begränsade bollsparkeriarbetare Henrik Rydström har om jag förstått saken rätt blivit oumbärlig för Nanne Bergström. När tränaren gnäller gör han det på lagets brassar som riskerar tappa bollen i sin ambition att göra mål. Inte på Rydström, som aldrig gör mål, utan bara är med för att förstöra det för motståndarna.

Det är en signifikativ signal för tillståndet i svensk fotboll. Inte undra på att kräftgången fortsätter när vi ställs mot internationella lag med anfallsglädje. Hallå! Spelet går faktiskt ut på att göra mål.

Jochum Ejlertsson

Postat av Christian Albinsson, 24:e april 2007, kl 13:24:

Nutida musik
Detta var en fantastisk metafor för nutida musikliv.
Mitt huvud kan inte hålla samman alla möjliga uppställningar.
Vem är långlöparen?

Lunch, stress, ont om tid, endast en halvtimme, hungrig, blodsockerfall, 'jävligt hungrig! Fika och lunchstället ligger nära DN-skrapan, mitt emot Lärarhögskola i Stockholm. Maten ser läcker ut, mackor, sallader, piroger; allt ser trevligt ut, utom hon som tar emot beställningen, hon ser vresig ut, trött och stressig, utan social kompetens. Jag beställer i alla fall en kycklingsallad, med pasta, bröd och saftig dressing.

Lärarhögskolelever väller in i lokalen; endast kvinnor, blivande lärare, köar i caféet. "Kommer det inte att finnas manliga lärare i framtiden", undrar jag för mig själv. - Mitt sällskap får maten på momangen. Inte jag. Jag blir åskådare när läckerheter äts upp. Överallt kommer beställningar in på borden. Men inte till mig. Jag försöker fånga servitrisens blick, utan att lyckas. Efter tio minuter är jag riktigt irriterad och undrar var min mat tagit vägen. "Maten komme nu", nästan skriker flickan bakom disken. Hon blänger på mig å det grövsta. "Och vad har jag gjort dig för att förtjäna den blicken", hinner jag tänka. "Väntat på maten i nästan en kvart", fortsätter jag älta.

Det kommer ingen mat nu, inte heller efter fem eller tio minuter. Alla andra har ätit upp sin mat. Efter 20 minuter går jag fram till disken igen och ber att få pengarna tillbaka. "Ska du gå! Så kan du inte göra! Din mat kommer ju nu", replikerar personalen. Men det kommer ingen mat nu, sen eller aldrig; men jag får mina pengar och går, för att aldrig återvända dit igen.

Johan

Konrad är ute och åker i sin vackra bil. Han har

varit i Bögetorg och besökt klient och tittat på roligt studentspex.

Hans sturebadskompis, urstockholmaren och AIKfanset säger att när man

åker till Bögetorg måste man vrida tillbaka klockan Minst tre år. Göteborgarna uppskattar inte skämtet.

"Konrad tycker om att köra bil. Han sitter då och tänker på en massa saker och löser problem och är då helt omedveten om vad som händer runt om honom på vägen. Han kör helt på förlängda rygg-märgen.

Konrad åker nu den vackra gamla vägen mellan Gränna och Ödeshög. Vättern ligger blank som en spegel och det börjar bli grönt bland buskarna.

Konrad kör för ovanlighetens skull enligt hastighetsbestämmelserna och njuter av utsikten.

Då blir han i en kurva omkörd av en Volvo. Konrad

hatar volvobilar. Tråkiga, dålig design och alldeles för dyra.

Konrad är arg på sin kompis "Den Väldige" i

Potugallien. Konrad mailade honom och föreslog

att Konrad och han skulle ordna en räklunch för gamla handelshögskolekompisarna i Bögetorg

enligt gammal god sed och sedan inleda

golfsäsongen. Men se det gick inte. Den Väldige

skulle ha tjej med sig till Bögetorg och hon kunde inte träffa så många främmande människor och hon spelade inte golf.

Konrad känner inte igen sin gamle kompis.

Sedermera ångrade sig Den Väldige men då var det så dags.

Kommen upp på motorvägen igen försöker Konrad

köra ikapp en tyskregistrerad Porsche men det går

givetvis inte alls.Resten av resan till Stockholm är

totalt händelselös och Konrad sitter och småsover,

dock ej så illa som när han och Komposten skulle

åka till Öland och Konrad satt och somnade vid ett

rödljus i Norrköping.

Jochum Ejlertsson

Postat av Staffan Sandholm, 23:e april 2007, kl 16:34:

Jag tycker jag känner igen det mesta och känner mig träffad. Men se det var inte egentliga orsaken till att det inte blev Böteborgstradition i år utan fastmer att annan kompis i gänget bestämde (eller vem som nu bestämde) sig för att åka till Öländska landet istället för att kvarbliva i Böteborg. Men i sak håller jag med Konrad. Men det kommer flera år............Den Väldige i Portugallien fast idag i Böteborg

"denna härliga Egmont, som jag ... givit musik - gärna skulle vilja höra edert omdöme därom, även tadel skulle för mig och min konst vara nyttigt och bli lika väl mottaget som det högsta lov"

Ur brev från Beethoven till Goethe, 12 april 1811

Johan